Jag försöker undvika att fastna i positioner. Det är en nästan omöjlig utmaning inom genusdebatten. För oss som strävar efter att undvika dikotomin arv/miljö är varje dag ett äventyr. Antagligen kommer jag att få en del nya vänner och fiender på grund av den här texten.
Så kan det gå.
Jag är trött på kategoriseringar. Demoniseringen av män innebär en romantisering av kvinnor – det är minst lika destuktivt.
Macken har blivit ännu roligare!
Reprisen visar oanade djup. Musikaliskt och politiskt är serien svåröverträffad. Jag tror att det går att diskutera maskulinitet utifrån den här filmsnutten.
Ibland tror jag att det inte går att tala om könsskillnader. Sedan läser jag något som kastar lite ljus över mina erfarenheter.
Successful women know only too well that in any male-dominated profession, we often find ourselves at a distinct disadvantage. We are routinely underestimated, underutilized, and even underpaid. Studies show that women need to perform at extraordinarily high levels, just to appear moderately competent compared to our male coworkers.
But in my experience, smart and talented women rarely realize that one of the toughest hurdles they’ll have to overcome to be successful lies within. We judge our own abilities not only more harshly, but fundamentally differently, than men do. Understanding why we do it is the first step to righting a terrible wrong. And to do that, we need to take a step back in time.
Läs och gråt. Eller gör något åt.
Jag är på loppmarknad i Onslunda och smeker den gamla baddräkten med skräckblandad förtjusning. Antagligen är inte materialet lika inbjudande blött.
Dessutom är det inte min storlek. Jag fikar och möter en samlare som visar upp en burk med idrottsplaketter som han köpt för en tia. Han tar fram förstoringsglas och våg. Fram till femtiotalet var verkligen guldmedaljer av guld. Jag anar att idrottsföreningen har gjort en dålig affär.
Han ger mig en plakett som väcker minnen från skolgymnastiken.
Jag lägger nog ner det där helylleriet. Det verkar inte vara så kul.
Jag lyssnar på Konflikt P1 med blandade känslor. Temat är manlighet och den förtrolige programledaren bemödar sig om att beskriva hur viktigt det är att se saker ur olika perspektiv
Kanske hade jag väntat mig någon form av teoretisk diskussion kring begreppet maskulinitet innan raden av manliga illdåd radades upp. Polska huliganers slagsmål, syriska milismäns sexuella övergrepp, sexköp i Tyskland, franska mediers försök att dölja DSK:s sexuella utsvävningar, fotbollsspelarnas bordellbesök, högermilismäns våldtäkter i Colombia, kvinnomisshandel i Sverige. Behring Breivik och Bin Ladin lyfts fram som exempel på personer som oroar sig för att maskuliniteten är hotad. Den som utifrån det här underlaget skulle försöka försvara maskulinitet som idé lider nog av svårt självplågarbehov.
Det är alltså ingen vacker bild av maskuliniteten som målas upp och den alltid lika påstridige Ingemar Gens tar chansen att sprida sin förklaringsmodell.
Män är programmerade att bli det de är – att söka makt och kontroll.
Vi är så angelägna att ha två kön och sedan blir vi förvånade inför hur det blev?
Jag är lite bekymrad över vad det är för samhällssyn och människosyn som ligger bakom de här deterministiska teorierna. Å ena sidan tycks barnen vara hjälplösa inför någon form av ideologisk påverkan som utövas av ett anonymt och kollektivt “vi” – å andra sidan finns en maskulinitet som konstrueras genom särhållandets princip (samtidigt som det tycks vara så att det här särhållandet blir särskilt påtagligt när barnen inte övervakas – i den fria leken)
Gens beskriver “vår fanatiska önskan att ha två kön” och jag undrar om han menar svensk skolas ivriga försök att genomföra en könsneutral undervisning. Han säger att pojkar och flickor växer upp “fullständigt separat”. Jag skulle snarare beskriva det som att svensk skola och förskola präglas av en het längtan efter att förhindra barnen från att göra kön och att de därför använder sin fritid till att utforska det här fältet.
Gens sammanfattar sina tankar: “Idén om två kön konstruerar våldet”. Utifrån detta perspektiv blir det svårt att argumentera för en skola där maskulinitet och manliga pedagoger ges ett eget värde. Kopplingen till makt och våld är inbankad. När Kristian Lundberg i en avslutande intervju berättar om de hot han mött efter att hjälpt en våldsutsatt kvinna är matchen över.
Om en positiv syn på manlighet innebär ett passivt accepterande av våld, maktmissbruk, barnmisshandel, sexköp, våldtäkt, tvångsäktenskap, pedofili, hedersmord och miljöförstöring – då förstår jag att politiker tvekar inför att stödja försöken att rekrytera män till skola och förskola.
Jag hade nog väntat mig att Niklas Järvklo skulle ha bemödat sig om att belysa andra sidor av männens värld.
Innerst inne har jag ganska bestämda åsikter om det här programmmet, men jag tvekar att uttrycka dem. Så effektivt genomförd är demoniseringen av den andra positionen och jag vill inte riskera att sammanföras med Behring Brevik, Bin Ladin eller dem som mordhotat Lundberg.
I Pedagiska magasinet försöker jag beskriva en alternativ hållning.
Idag sker det nyskapande arbetet att rekrytera män till förskolorna i kommunerna.
HSV, Skolverket, Arbetsförmedlingen, de fackliga organisationerna, SKL och högskolorna är välkomna in i matchen. Vem tar initiativ till samordning?
Länk till hemsidan Män till förskolan
Jag citerar hela texten – förlåt Sydsvenskan!
Janne Drigoris:
– Jag ser fördelar med att det jobbar fler män i förskolor. Det är bra att det finns både män och kvinnor på en arbetsplats. Många barn har ensamstående mammor och det är bra få in manlig förebild.Är män annan slags förebild än kvinnor?
– Nej, men jag anser att det är viktigt att man är båda könen när man jobbar med barn. Det är både för de vuxnas och barnens skull, att barnen får se något som bryter mot könsrollerna.
Hur många har sökt?
– 72. Det var betydligt fler än jag trodde. Vi har valt ut 20 av dem med hjälp av intervjuer. Mest positivt är att många idrottskillar vill prova på, sådana som varit ledare i handboll eller fotboll. Men några är också esteter. De flesta är killar som precis slutat gymnasiet.
Vad händer nu?
– I augusti får de mentorer som de ska vara med ett par dagar innan vi tar in dem som timvikarier. Om de vill stanna ska de ha börjat förskollärarutbildningen senast nästa höst. Målet är att 5–6 killar söker.
Hur gör man för att få män att vilja jobba på förskola?
– Det kan vara jobbigt att vara ensam man i en förskola. I Eskilstuna har vi har en avdelning där det jobbar tre män, och de har inte slutat på många år.
…Janne Drigoris, enhetschef för personalpoolen i Eskilstuna kommun, som rekryterar män till förskolan utan att kräva rätt utbildning, med avsikt att locka fler män att börja arbeta i förskolan.
Julia Appelblad är inte nöjd med artikeln i Lärarnas tidning där jag kritiserar genuspedagogiken från postmodern vänsterposition.
I senaste numret går hon till attack. Länk
Hans inställning till att arbeta med genuspedagogik är anmärkningsvärd, inte minst på grund av hans ställning som förskollärare och lärarutbildare.
Ouppps – där kom den. Som statens man är det viktigt att inta den rätta positionen. Jag hukar.
Mats Olsson hävdar att genuspedagogiken på ett manipulativt sätt kategoriserar »barnens lekar som önskvärda respektive icke önskvärda«. Speciellt pojkar drabbas, menar han. Vi vänder oss emot detta sätt att beskriva syftet med genuspedagogik.
Ett viktigt tillrättaläggande: det är inte syftet jag kritiserar. Det är effekterna av åtgärderna jag ifrågasätter.
Mats Olsson påstår att genuspedagogik syftar till att »försöka dekonstruera barnen till könsneutrala varelser«, vilket visar på en stor okunskap. Det är väl snarare begreppet och »boxen« kön med manligt och kvinnligt som dekonstrueras, det vill säga plockas isär, för att kunna problematiseras. Men inte eleverna.
Återigen, det handlar inte om tvång eller att placera in folk i ett könsneutralt fack. Ett sådant synsätt är en grov missuppfattning av genus-pedagogik.
Jag vet inte om det går att dra en skarp gräns mellan försöken att upprätta en könsneutral förskola och idén om ett könsneutralt barn? För mig är de sammanlänkade. Men om genuspedagogiken kan bidra till att lösa upp gränserna mellan manligt och kvinnligt är jag helt med. Förhoppningsvis har jag bidragit till att vidga synen på vad som är tillåtet för män genom att arbeta 25 år i förskolan. Antagligen har jag gjort ett mer otraditionellt yrkesval än Julia och en del av hennes kritik känns lite ivrig.
Centralt i genuspedagogik, och även normkritisk pedagogik, är att så långt som möjligt låta elever själva välja hur de vill uttrycka sig. De ska inte bli påtvingade ett kön, varken biologiskt eller socialt.
Att aktivt vägra ha ett genusperspektiv, eller en normkritisk inriktning på pedagogiken, får alltså konsekvensen att vuxenvärlden tvingar på elever en identitet. Denna identitet blir då kopplad till deras biologiska kön utan att ta hänsyn till deras egen bild av sig själva.
Min främsta invändning är just bristen på normkritiskt förhållningssätt. Många av de ivrigaste kritikerna av maskuliniteten tycks vara helt blinda för makten i den egna majoritetskulturen. Foucault kanske skulle kunna ge redskap till att analysera och synliggöra hur makten arbetar i oss – men jag är rädd att den självbelåtenhet som Julia ger uttryck för reducerar omvärlden till objekt för uppfostran. Jag värjer mig för den positionen.
Mats Olsson menar att genusvetarna borde vara bekymrade över det bristande stödet hos svenska folket. Lärarförbundet Student skiljer inte, till skillnad från Mats Olsson, vikten av genusvetenskap från vikten av annan forskning.
Vi ställer inte krav på att forskning måste vara populistisk. Ska vi bygga världens bästa skola måste vi ta del av den forskning som berör elevers utveckling och identitet.
Och där kom halmstrået forskning. Jag menar att de studier som gjorts om effekterna av insatserna av de genuspedagogiska insatserna inte är uppmuntrande. Pedagogerna är ofta uppfyllda av sin egen betydelse men barnets perspektiv är svagt framskrivet. Länk.
Det sista stycket är obegripligt – jag är inte emot forskning som berör elevers utveckling och identitet. Och jag kräver verkligen inte att forskning ska vara populistisk. Så grova insinuationer får vila obesvarade.
Med tanke på Mats Olssons negativa uppfattning och även okunskap om genuspedagogiken, funderar vi på vilka signaler han sänder till sina elever och även till de lärarstudenter han undervisar. Värdegrundsfrågan är inget man kan välja bort att ta hänsyn till i skolan. Den ska ingå och få elever att känna sig välkomna, hur de än definierar sig själva.
Här dryper författaren av självbelåtenhet. Och för den som undrar – jag är för värdegrunden. Och jag försöker vara accepterande mot alla studenter – hur de än definierar sig själva.
Till sist vill vi rekommendera Mats Olsson att fundera kring vilken bild han har av kön och genus och att kritiskt se till sin egen roll i reproduceringen av traditionella könsroller. Vidare bör han sätta sig in i vad genuspedagogik verkligen betyder och innebär.
Att bryta mot konventioner är viktigt ur många aspekter. Jag analyserar mig själv och ser ett prisma av erfarenheter. En del är djupt traditionella och handlar delvis om mitt förhållande till min far och hans värld – å andra sidan har jag levt länge som avvikare i en kvinnokultur och vet nog mer än de flesta om vad det innebär att vara annorlunda. Hur viktigt är det att passa in? Vilka strategier har jag för att bli accepterad? Hur tänker jag när det gäller långsiktigt förändringsarbete? Hur viktigt är det att män arbetar i förskolan?
Där Julia vill lösa förskolans problem med mer medvetenhet och kritisk reflektion försöker jag lyfta erfarenheternas betydelse. Genusvetarna har med stor kraft beskrivit och analyserat vad som händer när barn “gör kön” – frågan är hur vi ska hantera de här kunskaperna? Går det att undvika ett moraliserande förhållningssätt? Jag behöver se de goda exemplen.
Som tips på vägen föreslår vi Fanny Ambjörnssons »Rosa — den farliga färgen«, Ungdomsstyrelsens rapport »Hon hen han« och exempelvis Amnestys kurser om norm-kritisk pedagogik och queerpedagogik.
Tack för tipsen. Fanny Ambjörnsson är alltid intressant.
Just nu prioriterar jag arbetet med att försöka rekrytera män till förskolan. I Pedagogiska magasinet försöker jag klargöra min position i den här infekterade frågan. En del av min irritation mot genusvetenskapen är att den på ett nationellt plan har blockerat arbetet utifrån den teoretiska positionen att pedagogens kön inte är betydelsefullt. Då blir mångfaldsarbete problematiskt och motsägelsefullt.
Den diskussionen vill jag gärna föra med lärarförbundet student och Julia. Länk till hemsidan Män till förskolan.
Själv tycker jag mycket om den här bilden av mig själv från Bagarmossen 1959. Vilka känslor väcker den hos dig?
Jag befinner mig i ett tillstånd av lätt utmattning. Under dagen har jag och kollegan Per samtalat med studenter om lek och estetiska uttryck. Muntlig examination är ett äventyr och jag tycker om formen. Vi försöker undvika farorna förhör och föredrag – ibland tror jag att vi närmar oss det autentiska.
Frågan är om det går att förstå “lek”? Är det meningsfullt att försöka definiera ordet? Många studenter redogör utförligt för teorier om lek och de flesta är övertygade om betydelsen av att skapa en förskola som rymmer någon form av lek. Samtidigt tycks begreppet rymma många skiftande tolkningar och ibland är jag osäker på om ordet är användbart. Ibland försöker jag tvinga studenterna att använda teorierna för att beskriva sitt eget vuxna förhållande till leken. Det är lättare att prata om barnens aktiviteter ur ett pedagogiskt perspektiv.
Svenska dagbladet har en intressant serie om lek. Min kamrat Christian Eidevald diskuterar fenomenet ur olika perspektiv.
Jag lyssnar på nyheter om att bärga vraket efter skeppet Resande man. Det känns som ett onödigt symboliskt försök att restaurera den patriarkala myten.
Tysta tankar 