Den tråkiga insinuanta undertonen

Länk till Sydsvenskan

“Det räcker inte längre med att bara vara man”

Ellen Albertsdotter skriver:

Sedan decennier har flickor presterat bättre än pojkar i den svenska skolan. Numera är kvinnor i majoritet på de flesta av universitetens grundutbildningar. Tidigare i höstas tillsatte därför jämställdhetsminister Nyamko Sabuni en utredning för att undersöka diskriminering av män. Utredaren PM Nilsson ska bland annat analysera just att flickorna redan i grundskolan får bättre skolbetyg än pojkarna.

Detta är dock inget svenskt utan ett internationellt problem, vilket författaren Hanna Rosin även visar i debattboken ”The End of Men: and the Rise of Women”. I Storbritannien är nästan 75 procent av de examinerade universitetsstudenterna kvinnor. 2009 var kvinnorna för första gången fler än männen i den amerikanska arbetskraften. Allt fler familjer i USA är beroende av kvinnan som huvudförsörjare (över 60 procent i Washington D C).

När metoder för att avgöra fostrets kön lanserades i USA på 1970-talet var det många som var bekymrade över det kvinnliga könets framtid. Men enligt en studie av en ny fertilitetsmetod, Microsort, begär upp till 75 procent av amerikanerna en flicka när de får välja. Detta gäller inte endast i väst. Till och med i ett i grunden patriarkalt samhälle som Sydkorea säger sig föräldrarna nu föredra en dotter. Duktiga flickor är alltså eftertraktade av såväl skolsystem som blivande föräldrar.

Jag har svårt att förstå den skadeglada undertonen och känner inte igen tanken på att det skulle räcka med att vara man. Inom vilka sektorer har det varit så?

Sakta börjar feminismen orientera sig mot ett landskap där offer- och förövarrollerna inte är självklara. Tanken på att män skulle kunna diskrimineras tycks vara svår att vänja sig vid.

Lycka till PM!

20121203-070350.jpg

Den viktiga skillnaden mellan materia och idéer

Lena Andersson är som vanligt klok:

Allt gungar och är godtyckligt. Ändå måste vi oavbrutet bestämma oss för vad som ska gälla och hur vi ska handla och tänka. Vi är dömda att göra våra egna rimlighetsbedömningar och acceptera att andra inte gör samma men ändå anser sig göra det nödvändiga och goda.

Sådana grubblerier har följt mig under höstens debatt om rasism och censur i bildkonsten. Svaren är inte självklara såvida man inte anser att konstens absoluta frihet ska vara dogm. Det tror jag knappt någon menar. Om det visade sig – vilket i det närmaste är både otänkbart och obevisbart, men för resonemangets skull – att konstens frihet entydigt ledde världen in i katastrof skulle vi omförhandla den. Den är en överenskommelse som allt annat, men hittills en mycket bra överenskommelse som manar oss att stå ut med förekomsten av konstnärliga uttryck som vi avskyr eller skräms av.

Äsch – läs hela artikeln.

När man kräver borttagande av bilder och böcker från marknad och bibliotek gör man konsten till ett politikområde bland andra, där politikens förfarande ska gälla vid intressekonflikter. Det är en ståndpunkt som går att försvara. Jag gör det inte, för ett samhälle blir snöpt om det inte skiljer på materiella och immateriella motsättningar utan beredvilligt tillgodoser krav på att freda människors medvetanden från påstått skadliga tankar och bilder.

Ett ännu tyngre vägande skäl för konstens frihet från funktionärer, omröstningar och utrensningar är att skapade verk bedöms genom tolkning. Tolkning är perspektiv och förslag, inte fakta. I samma verk som den ena ser rasism eller sexism ser den andra kritisk genomlysning av rasistiska eller sexistiska tankefigurer. Ingen kan slutgiltigt fastställa den saken.

Vi har helt enkelt att göra med en filosofisk fråga, inte en empirisk.

Jag har ingenting att tillägga.

20121201-080950.jpg

Antagligen skulle Voltaire hållit med.

Rädsla föder intolerans

Jag försöker summera debatten på festivalen Gränslandet. Alexander Alvina är en trevlig och välformulerad person och de som hade väntat sig konfrontationer blev nog besvikna. Vi var bedövande överens om rätten att definiera sig själv och betydelsen av att kunna inta rörliga positioner. Samtidigt borde det vara en rättighet att inte definiera sig själv utifrån de kategorier som språket erbjuder. Jag ser inte att hen läser det problemet. Ett ord som utger sig för att vara både diffust och precist har ingen framtid.

I Sydsvenskan tas andra intressanta aspekter upp.

Tolerans är när nyfikenheten på den andre är starkare än rädslan. Som hos det tillitsfulla barnet som ännu inte har huvudet fullt av färdiga föreställningar.
Definitionen är Tomas Böhms, läkare, psykiatriker och medförfattare till antologin ”Tolerera” och till ”Hämnden är upprättelse”.

– Intolerans däremot, är när rädslan tar överhanden. Den använder sig av förenklade resonemang och är emot allt som är nyanserat och kräver tankearbete, säger han.

På individnivå är de psykologiska mekanismerna ungefär desamma vare sig det handlar om att vara tolerant mot partnern eller mot en person från ett annat land, menar han. Tolerans handlar om att leva sig in i den andres situation. Men också om ett växelspel mellan tolerans och gränser.

“Kvinnor”?

Fler lärare skulle verkligen inte skada. Men vill vi hjälpa pojkarna på riktigt bör vi börja redan när de är bebisar. Och göra ”kvinnor” av dem.

Anna Larsson Laestadius

Jag är trött på genusdebatten. De där citationstecknen runt “kvinnor” är bara ett klumpigt försök att dölja det pojkfientliga budskapet. I rubriken är de borta.

Det uppfriskande är att ALL inte förskönar sina ambitioner genom att kalla det “könsneutral pedagogik” eller något annat hycklande.

Frågan är om Nyamko Sabuni delar de här åsikterna? Snart ska Skolverket föreslå åtgärder för att rekrytera män till förskolläraryrket.

Varför?

20121124-173019.jpg

I Tyskland försöker myndigheterna rekrytera med hjälp av ölmattor. Dricker “kvinnor” öl?

De goda värderingarna i barnböckerna

20121121-073045.jpg

Bitte Assarmo refererar på Newsmill en undersökning om hur böcker gallras ut:

Barn- och ungdomsböcker kan alltså ratas för att de har ”fel” värderingar; för att en bibliotekarie anser att könsrollerna är otidsenliga eller förlegade.

Så har bland annat skett med den populäre barnboksförfattaren Richard Scarrys böcker. Gallringen beror inte på bristande popularitet; av Malmö Stadsbiblioteks tolv exemplar av Scarrys ”Bilar och traktorer och annat som rullar” stod, när detta skrevs, endast en på hyllan; alla de övriga var utlånade. Orsaken till gallringen är helt enkelt att könsrollerna i Scarrys böcker anses otidsenliga och ”visar upp ett tydligt isärhållande av manliga och kvinnliga sysslor”

Skulle vi stå ut med att vuxenböcker behandlades på samma sätt?

Internationella mansdagen

Jag har inga överdrivna förväntningar på den här dagen och väntar mig nog mest en del sura kommentarer från kvinnor som menar att det faktiskt är männens dag 365 dagar om året.
Länk

Wikipedia förklarar:

Under 2009 ratificerades följande huvudsakliga mål att beakta under internationella mansdagen:

  • Att främja positiva manliga förebilder, inte bara filmstjärnor och idrottsmän, utan vardagliga arbetarklassmän som lever anständiga och hederliga liv.
  • Att fira männens positiva bidrag till samhället, gemenskap, familj, äktenskap, barnomsorg och för miljön.
  • Fokus på mäns hälsa och välbefinnande, socialt, emotionellt, fysiskt och andligt.
  • Att belysa diskriminering mot män, i områden med sociala tjänster, sociala attityder och förväntningar samt juridik.
  • Att förbättra relationerna mellan könen och främja jämställdhet.
  • Att skapa en säkrare, bättre värld, där människor kan vara trygga och växa för att nå sin fulla potential.
     

Ta det nu lugn med firandet grabbar!