En av mina drivkrafter

Jag vill att män ska kunna arbeta som förskollärare. Därför fortsätter jag att tjata om betydelsen av att synen på yrket förändras. Igår fick jag ett brev som gjorde mig både glad och bekymrad:

Hej Mats!

Mitt namn är XXXXXXX XXXXXX, jag är 21 år och musiker och har nyligen, efter två års folkis, kommit fram till att jag skulle vilja utbilda mig till förskollärare! Trygg arbetssituation, relativt kort utbildningstid plus det faktum att jag alltid kommit väldigt bra överens med barn är det som lett mig till den insikten. (Också i beräkningarna har jag haft tanken på att jag skulle få en del tid över till det jag brinner för, musik och skrivande, vid sidan av. Hur väl den bilden stämmer vet jag dock inte men man hoppas ju! 😉 )
Min fråga till dig är kort sagt: Vet du hur folk i allmänhet ser på manliga förskollärare? Jag har läst fanatikerna på flashback som vill förbjuda män (och även dom vettiga som verkar se detta synsätt som idiotiskt) men jag antar att du har en bättre bild av hur folk i stott ser på det hela. Är pedofilskräcken verkligen så utbredd? Jag tror att jag verkligen skulle kunna trivas och göra ett gott jobb men om det skulle innebära misstro och potentiell svartmålning (barns/föräldrars lögner har ju förstört karriärer/förut kan jag tänka mig) så vet jag inte hur lockande den drömmen är.
Hoppas jag formulerat mig gott nog. Jag tycker om din blogg, mycket intressant läsning!
Ha det fint! 🙂

Jag svarar så här:

Jag har arbetat 25 år och klarat mig utan de där anklagelserna så från mitt perspektiv är hela debatten lite overklig. De allra flesta  människor är övertygade om värdet av manliga förskollärare – därför är det olyckligt att debatten tar sig sådana uttryck att du skulle tveka inför yrkesvalet.

Det finns en kritisk massa där du som man slipper representera alla män och tillåts vara en unik person – förhoppningsvis är vi på väg dit. Då kommer det att finnas utrymme för sådant du brinner för. Men jag jag är övertygad om att du redan idag kan skapa respekt för din person, även om du som minoritet kommer att utsättas för både misstänksamma blickar och överdriven uppskattning. Båda delarna är ganska förnedrande!

Hoppas att du tar chansen – om vi blir fler och bildar nätverk ökar sannolikheten att fler ska lyckas förändra bilden av förskolläraryrket som enkönat.

Ivar Arpi lyfter in jämställdhetsfrågan i finrummet

För regelbundna läsare av bloggen är det inga nyheter. Bara påträngande viktigt.

20130219-170153.jpg

En pojkvänlig skola

Länk

Jag citerar checklistan:

• When your school staff describes the “ideal student,” does that description sound more like a girl than a boy?
• Do teachers take away recess as a form of punishment? What is the nature of the zero tolerance policy?
• Who is being referred to special education and what are the primary reasons?
• What percentage of class time is dedicated to lecture as opposed to more active approaches to learning? If you use a block schedule, do teachers teach differently during the block periods?
• Does your school respond to missed homework with zeroes in the gradebook or insist that the work gets done, even if it’s late?
• What percent of grades are based on compliance versus content mastery?
• To what extent are students allowed to direct their own learning and/or to incorporate their out-of-school interests?
• How might the physical environment of the classrooms and common areas be made more conducive for boys?
• What does your school do to increase students’ exposure to positive male role models?
• In what ways do teachers create personal connections with boys – especially the disengaged, angry or resistant boy?
• How might your school’s time-honored ways of doing things be getting in the way of boys’ success?

Och nu kommer slutklämmen (håll i er)

“Responding to the learning styles of boys will help a school become more effective in meeting the needs of all students – including the girls.”

20130219-043710.jpg

Ni vet väl att bilder är tolkningsbara?

En vinkel till:
https://twitter.com/svenssonniklas/status/303758516387196928

Nu blir jag petig…

Jag läser i Trelleborgs allehanda om pojkars svaga skolprestationer. Mia Heikkilä ger sin bild:

För att komma till rätta med problemet krävs att skolan gör upp med självbilden att elever behandlas lika. Ett genusperspektiv måste fogas in i hela skolverksamheten. Något som in tur grundas på att lärarna utbildas och blir medvetna om hur könstillhörighet ordnar så väl skolan som samhället.

Det finns många viktiga insikter i texten och jag håller helt med om att skolan måste göra upp med sin självbild – frågan är vad det är för medvetenhet som experten vill sprida? Jag tänker att de flesta av oss lever i ett fält där vi naturligtvis tilldelas roller, samtidigt som vi har en viss frihet att bryta mot de förväntningar som begränsar våra handlinsmöjligheter. De här förhandlingarna sker ständigt och jag är osäker på om det verkligen är en kunskapsfråga? Jag lutar mot att det handlar om disciplinering och marginalisering av icke önskvärda erfarenheter.

Om vi följer den strikta socialkonstruktivistiska förklaringsmodellen är barnen felprogrammerade in i stereotypa mönster och det är nu pedagogernas uppgift att träna in nya roller. Det vore spännande att se om genuspedagogerna skulle kunna närma sig barnens livsvärldar utifrån ett öppnare och mer fenomenologiskt angreppssätt. Skolverksamheten sker i ett möte mellan barnens och pedagogernas levda erfarenheter. Varje försök att skapa mening kommer då att blottlägga de skillnader som finns mellan olika grupper. På ett plan är vi fångade av våra erfarenheter – samtidigt finns det också möjligheter att med språkets hjälp peka på att frihet verkligen är ett alternativ.

Men då måste vi närma oss ett radikalt förstapersonsperspektiv – och distansera oss från skolans normativa praktik. Frågorna blir enkla och komplicerade samtidigt:
– Varför är du här?
– Hur ska vi använda dagen?
– Kan jag hjälpa dig?

En del av pojkarna som avfärdas som underpresterande har antagligen oändliga resurser som inte ger utdelning i skolans värld.

Märks det att jag lyssnade på Filosofiska rummet i går?

PhotoFunia-5eea0b

Några olika bilder av det ökande våldet – uppdaterad!

Nathalia Kazmierska:

Men oavsett om han är skyldig eller ej, så var det ingen slump att det var han som höll i vapnet. Och inte hon.

Sydsvenskan:

20130218-072046.jpg

Sydsvenskan2

20130218-072320.jpg

Svenska dagbladet tar ett större grepp

20130218-074743.jpg

https://twitter.com/mjsvdkultur/status/303397675045380096

Patriarkatet syftar inte till att upprätta ett samhälle där män mår oförskämt bra. Tvärtom, patriarkatet gör män på alla nivåer i hierarkin, också vinnarna, uttråkade, ilskna och frustrerade. Och så smart är våra könsroller konstruerade att frustrationen inte är en störning eller en oönskad bieffekt – den är avsiktlig, den är själva drivkraften! Utan frustration kan du inte dominera och hota, som en riktig man ska. Det här syns tydligt om man iakttar män i grupp, framför allt unga män. De jobbar hårt på att hålla varandras frustrationsnivå konstant, de lär varandra att de inte kan vänta sig något annat av livet än frustration, dominans och underkastelse.

Och det verkar som om folk äntligen har fattat den poäng som Kucklick anstränger sig att hamra in: att alla våra problem ytterst beror på moderniteten. Men den slutsats den insikten har fått oss att dra är nog inte slutsats han hade hoppats på. Vi har fått smak för att lösa modernitetens problem genom att vända tillbaka till ett förmodernt eller åtminstone fördemokratiskt samhälle med alla dess inbyggda orättvisor.

Det hör till att man ska avsluta en sådan här artikel med ett optimistiskt ”vad bör göras”, men det kan vara för sent för det. Majoriteten har redan bestämt sig – med magkänslan eller hjärtat eller var någonstans i kroppen de djupa, ordlösa besluten fattas. Majoriteten har fått nog av moderniteten och flyr tillbaka till patriarkatet. Vi står inte ut en generation till i modernitetens problematiska frihet, och patriarkatet kan ge oss något som vi tydligen värdesätter högre än frihet, nämligen identitet. Det vi kallar ”identitet” är det varumärke under vilket patriarkatet säljs tillbaka till oss.

Jaha – här finns en del intressanta trådar att dra i. Trist att behöva arbeta.

Fenomenologin som korrektiv…

…till genusvetenskapens ofta förenklande socialkonstruktivism?

I veckans program försöker vi berätta något om vad fenomenologi är och hur den kan tillämpas inom olika områden i samhället.
Medverande: Lisa Käll, forskare vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet, Fredrik Sveneaus, professor i filosof vid Södertörns högskola och Johan Eriksson, doktor i teoretisk filosofi.

Filosofiska rummet är ofta spännande. Jag åker genom ett mörknande Skåne och lyssnar till ett program som nästan lyckas göra tillvarons olika framträdelseformer gripbara. Vid Veberöd har jag full kontroll – när vi passerar Staffanstorp är jag förlorad.

20130217-182851.jpg

Är diskussionen bekant?

Den här artikeln kommer från Kanada:

We have a good community-college system in Canada. But that comes too late for a lot of boys. We need a massive reinvention of vocational schools, turning them from dumping grounds into places where boys can learn and thrive. Boys will be boys. Work with it.

20130214-174831.jpg

Detta vill jag inte missa! – uppdaterad2

20130213-205040.jpg

Uppdatering:

Rportaget handlade om fritidshemmet i Borås som delade upp barngruppen under sportlovet. Pojkarna bowlade och flickorna pysslade. På påsklovet byter de.

PM Nilsson säger rätt saker och påpekar att det är ett känsligt område. Men jag har lite svårt att förstå det upphetsade tonläget i reportaget och de ledande frågorna är nedlåtande mot barnen.

Personalen och rektorn ber om ursäkt och lovar bättring. Jag undrar hur det hade gått om uppdelningsbeslutet verkligen var ett uttryck för barnens vilja? Då hade det kunnat bli ett spännande reportage. Nu kunde vi självbelåtet förfasa oss över omedvetna pedagoger. Pedagogik innebär att hantera komplexa situationet.

Uppdatering 2

Länk till Newsmill