Nu skrämmer vi barnen!
1
Jag läser om en ny avhandling:
Järnvägsstationer är att betrakta som offentliga platser och regleras av transportpolitiska målsättningar om jämställdhet och tillgänglighet för alla (Prop. 2008/09:93). Trots det saknas forskning om hur genus påverkar resenärer vid deras vardagliga vistelser på järnvägsstationer. Det övergripande syftet med denna avhandling är därför att ur ett genusperspektiv undersöka hur manliga och kvinnliga resenärer i sin vardag använder och upplever järnvägsstationer som fysiska platser och sociala rum. Det empiriska materialet baseras på resedagböcker, intervjuer med resenärer, deltagande observationer och intervjuer med planerare och förvaltare av järnvägsstationer. Kimstad pendeltågsstation, Norrköpings järnvägsstation och Stockholms Centralstation ingår i studien. I avhandlingen kombineras olika teorier som gör det möjligt att betrakta genus som rytm. Genom detta teoretiska ramverk undersöks hur genusmaktordningen återverkar i tid, rum och mobilitet. Resultaten av studien visar att resenärer är påverkade av genusmaktordningen, som återfinns såväl i kollektiva föreställningar som i materialiserade objekt som möter resenärer när de vistas på järnvägsstationerna. Sammanfattningsvis visar studien att såväl manliga som kvinnliga resenärer påverkas av denna maktordning. Även om denna ordning påverkar alla tycks kvinnor vara de som påverkas mest negativt, eftersom de genom en manlig normerad blick betraktas som antingen ärbara eller sexuellt tillgängliga objekt, därutöver att de är tvungna att förhålla sig till risken att utsättas för sexualiserat våld från män. Av dessa anledningar tenderar kvinnors livsrum att inskränkas, oavsett ålder och plats.
Jag misstänker att forskaren utgått från en teori om maktordning och därefter beskrivit konsekvenserna av sitt antagande. Den sexualiserade blicken och rädslan för övergrepp torde vara väl kända fenomen – och om de inte förekom på offentliga platser vore det verkligen anmärkningsvärt.
Jag gillar verkligen rytmmetaforen. Men jag förstår den inte.
Jag är tacksam över att AB inte kallar 20-åringen “förskollärare”. Men händelsen påverkar alla män som arbetar inom förskolan.
Och där sjönk mitt humör ytterligare några grader.
För några år sedan såg jag ett nyhetsinslag om den här killen och tänker fortfarande ofta på honom. I radiodokumentären får vi fler ledtrådar. Jag är fascinerad och försöker låta bli att romantisera. Emanuel är en person med många dimensioner.
Diskussionen om fördelning av föräldraförsäkring och utbyggnad av gratis förskolevisyelse har nått England.
Labour has already pledged to extend free childcare for three and four-year-olds from 15 to 25 hours a week, but Ms McGovern said she wanted to hear from parents about what else could be done. “It bears saying that not every woman is interested in small children and childcare, but it does no service at all to childcare to wedge it into a pigeonhole of being a women’s issue,” Ms McGovern said.
“Now more than ever the next generation of dads are looking at the costs they pay and the impact on family income. We don’t talk about it in those terms. I am struck how many dads have got in touch with me about this. Childcare is just as much an issue for men.
“Some suggest that men who go part-time and do childcare have a lack of ambition. But we need to create a space where dads can be proud of being dads.”