Förhållandet mellan mansrörelse, kvinnorörelse, feminism och allmänt jämställdhetsarbete är komplicerat i Sverige. Jenny Nordberg skriver i Svd (länk) om hur internationella jämställdhetsexperter översvämmar Afghanistan för att lösa den outhärdliga situationen för landets kvinnor. Ändå vill inte Carol kalla sig feminist:

Västvärldens avsky inför brott mot afghanska kvinnor är så stor att Kabul kryllar av utländska genusrådgivare som beväpnats med miljarder dollar för att hjälpa. För att göra livet lite svårare har jag valt att träffa Kabuls enda jämställdhetsexpert som vägrar att kalla sig feminist. Carol är sjuttio år och en häxa av allra bästa sorten. Hon har eldrött hår, (“out of a bottle dear”) ljusblå ögon och samma manér som Dame Judi Dench. Carol är en antropolog som kom till Afghanistan för tjugo år efter att ha lämnat sin man hemma i England, och hon har gjort allt. Hon har förhandlat med talibaner åkt vilse i burka och varit rådgivare till regeringen. Hon har sett utlänningar med stora planer komma och gå.

Efter Gudruns famösa talibantal är alla paralleller mellan Sverige och Afghanistan bannlysta, men jag funderar över om feminismens kärna verkligen är att “medvetandegöra” kvinnor? Hur närmar sig kvinnorörelsen i Sverige frågan om pojkarnas prestationer i skolan?

Eskil Fagerström skriver en krönika om reaktionerna på en text om genuscertifiering och annat genusarbete i Lund. Han beskriver de hårda webkommentarerna från antifeminister som det bästa argumentet för att feminismen verkligen behövs.

Länk

På Pelle Billings blogg anklagas Fagerström för härskarteknik när han buntar samman kritiker av genusvetenskap. De som försöker föra en nyanserad diskussion vill på goda grunder gärna distansera sig från anonyma misogyna kommentarer. Hämndlystnaden är pinsam – men inget argument i sig.

Länk

Jag intar en avvaktande hållning och väntar tills krutröken har lagt sig. Lund har alltid varit en gåta för mig och de som ger sig in på det akademiska spelet får nog vara beredda att betala ett högt pris i form av anpassning. Det gäller såväl kvinnor som arbetare, invandrare och malmöbor. I dokumentet läser jag att arbetsgruppen inte är överens om att använda ett intersektionellt perspektiv och tvekar inför att föra samman olika former av diskriminering. Kanske är det ett avgörande problem att feminismen tror sig ha monopol på kränkthet. De flesta punkter i det föreslagna programmet för genuscertifiering är ganska banala och borde falla under högskolelagen.

En akademisk trappa

Jag har missat årets julkalender och läser om den förfärliga superskurken Uni Sax med blandade känslor.

Visserligen har jag någon gång kritiserat den normativa likhetsfeminsistiska diskursen inom genuspeddagogiken – men en så oblyg provokation skulle inte ens jag komma på. Tror jag.

Länk till Svd

Lite märkligt då, att det finns en skurk som krummar med handleden och älskar hygien som heter Ture Tvestjärt. (Tvestjärt är, förutom ett kryp, ett öknamn för att vara bisexuell.) Och vad menar SVT med att karaktären Uni Sax (också skurk, fast kvinnlig, med ett namn snarlikt ordet unisex) har ett specialskurkintresse som är att ”alla ska vara lika och göra samma”? Luktar förakt mot genusvetenskapen.

Peruken "unisex-rocker"

Länk