Kön och genus – genus och kön

De flesta barn föds med ett  definierat biologiskt kön. Sedan börjar kampen om den sociala konstruktion vi kallar genus. Populärt uttryckt handlar det om att “göra” kön eller att konstruera en identitet som är begriplig för oss själva och omvärlden.

Idag finns det ingen enkel väg och starka krafter slåss om tolkningsföreträdet. Å ena sidan deklarerar genusvetarna betydelsen av att förklara krig mot de förtryckande könsrollerna som tvingar in oss i stereotypier. De kämpar för rätten att slippa göra kön.

Å andra sidan finns de som menar att barnets väg mot vuxenlivet innehåller en rad experiment med positioner och då ingår rätten att få göra kön som en del av de förhandlingar som vi konstruerar oss genom.

I dagens Sydsvenska möter vi en förälder som avgjort hör till den första kategorin. Barnet Vide ska uppfostras könsneutralt och nu söker mamman likasinnade för att starta en förskola utan könsroller. (Länk till artikel)

Genusvetaren Kristina Hultberg är milt avvaktande (Länk). Det finns hopp för genuspedagogiken.

Teorier om lärande

Jag visade filmen med den dansande babyn (länk till tidigare inlägg) för våra nya studenter och tror att de förstod poängen:

– Hur har han lärt sig detta? Och varför?

Vi prövar olika teorier om belöning, inre motivation och imitation, men det är lätt att hamna i biologism (“De har rytmen i blodet”)

Jag funderar på vad de ska säga om Clara från Oslo som tolkar Håkan Hellström på sin femårsdag?

Tack för länken Fredrik!

Strike the pose

Jag passerar Stortorget och möter en oväntad syn:

Min symbolfantasi går igång:

Den överdrivet långa vita bilen?

Assistenten med moroten (ett framtidsjobb)?

Den svartklädda skönheten som kelar med en vit häst?

Den hårt arbetande fotografen?

Den vitklädda flickan som är på väg in i bilen?

Rådhusets trappa där brudparen brukar möta folkets jubel?

Vad betyder allt detta? Ett skådespel där alla spelar sina roller utom jag som missat poängen?

Efter en stund inser jag att det är ett reklamjippo för en limousinefirma och en modellargentur. Jag tar några bilder och förbannar den ytliga och  kvinnoexploaterande kommersialismen – när  jag ser något bekant hos en av fotomodellerna. Det är ju  C  – den snorigaste ungen på dagis som nu 15 år senare sträcker ut sina långa ben på motorhuven.

Återigen en meningslös historia utan mening eller moral. Jag måste skärpa mig.

Madonna – Vogue

Min sköra manlighet

Jag brukar berömma mig om att ha en modern mansroll. 25 år i förskolan har gjort mig i stort sett oemottaglig för pikar om bristande manlighet och jag ser mig själv som en känslig, diskande, städande och matlagande man som leende tar ansvar för barn och blomma.

Så – varför vill jag inte gå till ICA och hämta fruns ELLOS-paket????

Efter en stunds ideologisk självrannsakan biter jag samman och går verkligen dit:
– Tyvärr, du behöver adressatens legitimation!

Ständigt dessa bråkiga pojkar

Min favoritspecialpedagog Christer (länk) skriver om tendensen att skuldbelägga pojkar i skolan utifrån en artikel i AB som bygger på oändligt gammal och tvivelaktig forskning.

Mycket klokt sägs i kommentarerna och jag citerar gärna Helena:

Det andra problemet är att vi har en sådan extrem lydnadsskola. Flickorna rättar sig bättre och gör snällt meningslösa uppgifter. Pojkarna opponerar sig och hamnar på kollisionskurs med sina lärare. Vi måste tillåta elever att ifrågasätta, kritisera, påverka och välja andra vägar. Däremot måste vi sluta tillåta dem skrika, bråka och på andra sätt förstöra arbetsron.

Ibland tror jag att vinden har vänt och att det finns utrymme att diskutera frågorna. Jag har tidigare kritiserat DEJA:s arbete för att inte våga lämna de här trygga utgångspunkterna – men än finns det hopp.

”Lund – staden där barn förlorar sina pappor”

Jag försöker att undvika ämnen som jag vet är infekterade och där jag saknar djupare kunskap. Det går inte så bra och ADHD-debatten gör mig lite bekymrad – fast glad också eftersom jag vill ha en levande diskussion här.

När vi startade det manliga nätverket fanns det en del personer som trodde att det var något antifeministiskt påhitt och en del män med dåliga erfarenheter från vårdnadstvister hörde av sig. Jag har en naiv förhoppning om att slippa bli indragen i sådana konflikter även om det är svårt att inte se kopplingen till föreställningar om mäns bristande lämplighet för läraryrket.

I dagens Sydsvenska presenteras personerna bakom rapporten ”Lund – staden där barn förlorar sina pappor”  (minpappa.nu)

Kort sagt: ojämställdheten i vårdnadsdomarna speglar ojämställdheten i samhället. Men också en föråldrad lagstiftning.

– Den lever kvar i en föråldrad bild av kärnfamiljen. Dagens pappor tar mycket större del i sina barns liv än tidigare generationer – men det avspeglas ännu inte i vårdnadsmålen.

Jag har begränsade erfarenheter och borde inte ta ställning. När Per Frennrup kallar Socialförvaltningen i Lund för “Ett Auschwitz för pappor” blir jag besvärad av det höga tonläget och önskar att det fanns en neutral position. Pelle Billing antyder att det inte finns utrymme för en sådan hållning idag:

– Genom feminismen har vi män fått lära oss att vi har makt och att vi har förtryckt kvinnor i alla tider. Men den bilden stämmer inte med hur män själva upplever sina liv.

Man kan skriva och påstå saker om män som aldrig hade godtagits om man bytte ut ordet man mot ”svart”, ”invandrare” eller ”jude”, menar Pelle Billing.

Kanske hänger de här frågorna samman mer än jag vill tro? Jag funderar vidare på om det är möjligt att återskapa någon form av självförtroende hos de män som väljer läraryrket i en värld som genomsyras av stark misstänksamhet?

Gammal inbjudan - aktuellt tema

Gammal inbjudan - aktuellt tema

Jan Stenmark – Pennan i näsan

Snart ska jag hälsa 300 förväntansfulla studenter välkomna till lärarutbildningen. Det brukar vara ganska svajiga tillställningar med mycket känslor i luften och ibland har jag försökt skämta för att lätta på spänningen. Jag bläddrar i Jan Stenmarks underbara bok Pennan i näsan och hittar massor av bilder som antagligen inte är helt lämpliga.

Det kan vara så att jag underskattar deras sinne för humor?

Om genusperspektiv på lärarutbildningen

Jag försöker samla tankarna och uppsöker ett ödsligt bibliotek. I morgon ska jag prata om genus för mina kolleger och som vanligt försöker jag undvika de biologistiska trampminorna.

Martin Ingvars text om könsskillnader försvårar positionen för dem som betonar den sociala konstruktionens betydelse. Det var ganska slugt av regeringen att släppa in honom i DEJAs arbete. I stället för att addera arv och miljö menar han att vi bör multiplicera dessa faktorer.

I den första kursen möter studenterna etnologiska och starkt manskritiska texter (“Kulturnavigering i skolan“). Frågan är om de tål mer än ett perspektiv?

Läs Martin Ingvars text här (nytt fönster)

Gratis mp3 och pdf!

Länk till mp3 och pdf!

Länk till mp3 och pdf!

Vår Pojkaktiga orkester går lite på sparlåga och ändå händer det att folk hör av sig och vill köpa någon av de tre skivorna med tillhörande texthäfte.

Jo, det går att beställa fysiska skivor från Hans Holm (se länk på hemsidan) men ett alternativ är att ladda hem filerna direkt från länken i bilden.

Sharing is caring – delning som helning!

Min andra arbetsdag

Det går bättre och bättre. Jag kommer att vara ansvarig för den första kursen som våra studenter möter och det känns som ett viktigt uppdrag att deras första kontakt med Malmö  högskola blir positiv. Samtidigt gäller det att inte vara alltför omhändertagande. Målet är självständiga studenter – tror jag.

Jag planerar höstens verksamhet för det manliga nätverket. Vi måste hitta en form som gör träffarna meningsfulla både för nyantagna studenter och redan yrkesverksamma lärare. Jag försöker lita på att de som kommer till träffarna har erfarenheter de vill diskutera och vill lägga band på min kontrolliver. Ett nätverk är ingen kurs.

Mitt uppdrag att ringa till avhoppade studenter går trögt. Den naiva förhoppningen att hitta en enkel förklaring till varför män avbryter sina lärarstudier har havererat och mina försök till kategorisering av materialet blir allt mer motsägelsefullt.

Kanske är jag fortfarande en smula bitter över att DJ ratade vår  och Borås ansökan om att ordna en nationell konferens för manliga nätverk vid landets lärarutbildningar.  Nu gäller det att samla sig till nya tag lokalt och förhoppningsvis kommer studentkår, fack och kommun inse att det är en viktig fråga.

Vi måste diskutera olika former av manlighet!

Vi måste diskutera olika former av manlighet!