Hur viktigt är det för föräldrars välbefinnande att de känner igen sig? Jag diskuterade ämnet Män i förskolan i Studio 1 med journalisten Joakim Lamotte och försöker verkligen förstå vad det är som gör att han och hustrun känner lättnad över att det inte jobbar några män på förskolan där de placerat sitt barn?

Enligt Joakim är det ”enkel matematik” och varje män representerar ett hot i kraft av sitt kön. Jag tror det är mer komplicerat och tror att oron har att göra med det obekanta. Vad är det för män som frivilligt väljer att arbeta med barn? Är det själva yrkesvalet som gör dem misstänkta?

Som lärarutbildare försöker jag övertyga nya studenter att skola och förskola är öppna platser där barnen ska få vara som de är och utveckla sina inneboende förutsättningar. Här läggs grunden för ett demokratiskt samhälle. Därför är det viktigt att studenterna som förebilder inte lättvindigt anpassar sig till de dolda normer som alltid finns i kulturer. Det kan gälla kläder, smink, tatueringar, piercing, språk – men också sexuell läggning, religion och etnicitet. Mångfald innebär kvalitet och att skolans normativa kultur öppnas för nya grupper. Det är alltså inte längre enbart svenska medelklassflickor som befolkar landets lärarutbildningar. En fröken ser inte alltid ut som en fröken.

När det gäller gruppen män blir det ännu mer komplicerat. Om de har gjort kontroversiellt yrkesval är jag rädd att toleransen minskar och frågan är då hur de ska rädda sin trovärdighet ur föräldrarnas ögon. En del av dem har gjort ett mycket politiskt feministiskt yrkesval och tar medvetet avstånd från den traditionella maskulitetens alla uttryck – andra är mer lättsinniga och hävdar en frihet att ”vara sig själva” och experimenterar med klädstilar. Några försöker skapa trovärdighet genom att leva upp till machoorienterade ideal. Jag tvekar att kalla det kompensatorisk manlighet och försöker se det som individuella uttryck för en komplicerad situation.

Min hållning är alltså att försvara våra studenters rätt att stå fria mot normen – mot handledare, mot föräldrar, mot kollegor och mot blivande arbetsgivare – även om det på kort sikt stökar till det i relationerna. Ur ett långsiktigt värdegrundsperspektiv är det betydelsefullt att barnen möter personer som visar att även rakade, tatuerade, cigarrökande personer i linne kan vara trovärdiga som föräldrar och pedagoger.

(Joakim Lamottes profilbild på Twitter)

Jag skulle önska att Joakim Lamotte visade samma generositet mot de män han möter inom förskolan. I stället tar han den lätta vägen och väljer att vara misstänksam mot alla män. Enligt honom är det enkel matematik. Jag menar att det är falsk matematik. Statistik är en vansklig konst. Att alla pedofiler är män innebär INTE att alla män är pedofiler. (och som de flesta vet är inte ens det första antagandet sant)

Min tes är fortfarande att utbildning gör skillnad och att vi som arbetar inom förskolan ska ta ett stort ansvar för att sortera bort olämpliga personer. Men vi kan inte bygga en utbildning som utgår från att männen måste bevisa sin oskuld. Och vi kan definitivt inte dra några slutsatser om hur män är utifrån de tragiska händelserna i Högsby där en svårt traumatiserad person, som enligt brodern befinner sig på en 10-årings nivå, fått vara ensam med barnen. Det är ett arbetsledningsproblem och inte en politisk fråga.

Idag är sista dagen att söka till förskollärarutbildningen. Efter 3,5 års hård högskoleutbildning äger du rätten att kalla dig förskollärare och utöva ett viktigt legitimationsyrke. Låt inte Joakim Lamottes fördomsfulla retorik skrämma dig om du är intresserad!