Vilket ansvar har förskolan i förhållande till föräldrars krav?

Diskussionen om Alfons rullar vidare. Inte oväntat hakar andra medier på och många förfasar sig över beskyddande föräldrar. Jag är nog mer undrande över chefer som viker ner sig för föräldrar och inte försvarar pedagogernas bedömningar. Vi kan inte ha en verksamhet där alla aktiviteter måste godkännas av föräldrar och chefer. Då känns det inte så meningsfullt att utbilda förskollärare i 3,5 år på högskola.

På ett djupare plan handlar det om vilka känslor som ryms inom förskolans verksamhet. Om vi vill utveckla barnets alla sidor är det nödvändigt att även gå in i livets mörka sidor och bearbeta rädsla och ilska.

Det vore spännande att se hur förvaltning och Skolinspektionen reagerar på en förälder som klagar över att barnet är alltför glatt:
– Han har skrattat omotiverat i flera dagar. Vad har ni gjort?

“Vad går du igång på?”

12717463_10153240751785880_2061677652060014000_n

Länk

Jag gillar den här boken. Idén med att låta pedagoger (som har gått en kurs i Malmö stads regi) berätta om sina utvecklingsarbeten är befriande och öppnar för samtal om vad kvalitet är – eller skulle kunna vara.

I ett annat sammanhang beskriver Per Dahlbeck vad som händer när pedagogerna riktar uppmärksamheten mot barnens intressen med hjälp av frågan “Vad går du igång på?”. Kanske är det ett sätt att lämna den undergivna dokumentationen där barnen romantiseras och förväntas sprudla av idérikedom?

Jag tänker att den frågan skulle kunna kompletteras med en beskrivning av “vad går pedagogen igång på?”. Om vi tänker oss att det finns ett gränssnitt där de här två delmängderna möts – då tror jag det skulle kunna bli riktigt spännande!

Min enda invändning är boktiteln. De här begreppen stökar till det och större tänkare än Skolverket har gått vilse i sina försök att reda ut begreppen. Länk till Förskolan.Jag förstår att det är kursens namn och allt som liknar forskning kanske ger legitimitet åt projektet att förstå sig själv. Men de här berättelserna behöver inte en överbyggnad som riskerar att bli pompös.

Vad gick barnen igång på? När tände pedagogerna till?

Sådana frågor kommer man långt med.

Höj ribban för ettåringar?

Länk

Det finns olika sätt att höja förskolläraryrkets status.

I dag utnämner Nacka kommun sina första ”särskilt yrkesskickliga förskolelärare”. Karin Mattsson är en av dem. – Vi tänker att barnen är aktiva och kompetenta och hela tiden lär sig. Till exempel matematik när de klär av sig: ett par skor, två vantar, säger hon.

Jag gillar inte ribbmetaforen, men anar att de menar något annat än idrottsliga prestationer.

Barnen byter blöjor själva, klär sig själva och äter själva.

– Höj ribban för ettåringar, det är fantastiskt att se samarbetet mellan dem. I början blev föräldrarna chockade, men vi har en skyldighet att ge våra juveler de bästa förutsättningarna, säger Tuula Aula.

1ZAwfaSLL2C0H6yKvKj6sw_r

Att låta barn pröva olika vägar 

En av mina intellektuella idoler Margareta Rönnberg skriver om genuspedagogik i förskolan och antyder att det skulle kunna vara för tidigt ur ett utvecklingspsykologiskt perspektiv.

Länk
Jag har ju ofta känt mig lite ensam i min kritik av den tidiga genuspedagogikens instrumentalism och kompensatoriska strategier.
Kanske håller det på att ske en uppmjukning av positioner och jag möter en mer nyfiken hållning ibland – det går att förena feminism och poltisk medvetenhet med en försiktig tolerans mot små barns könstereotypa lekar (som jag kallar att de utforskar en möjlig könsidentitet).
Samtidigt är väl fortfarande den stora diskussionen fortfarande ängslig och troféjagande (se en pojke som leker med dockor!). Det stora flertalet är inte lika bekymrad över pedagoggruppens brist på mångfald som jag.

En text som ger bakgrund.

Ännu mer bakgrund