Jag var på 30-årsjubileum på min gamla förskola. Jag arbetade där i mer än 25 år. Vi bläddrade bland bilder och det var en hel del projekt som jag hade glömt. Vi trodde nog att vår förskola var en sorts fristad och att det var upp till oss att fylla den med innehåll. EU hade inte förstört barnens lekmiljö med säkerhetshysteri. Vi trodde mer på äventyr som pedagogisk kraft.
Jag minns träbåten som vi fick från Hamnförvaltningen och hur vi byggde om den till sjörövarskepp.
Jag minns plåttunneln som vi grävde ner och använde som turtleskloak. Godispizzan var stor och färgglad.
Jag minns att vi byggde vulkaner i sandlådan av samma rör och eldade till vulkangudens ära när skymningen föll. Det kan ha varit del av något mytologiskt tema, men antagligen ville vi bara elda.
Jag minns linbanan från trädtoppen över kullen till lekställningen och den hopplösa vajern som slaknade varje dag.
Jag minns hönshuset och de elaka tupparna.
Jag minns trädkojan utomhus och elefantkojan inomhus.
Jag minns borgen av lastpallar och pyramiden av balkar. Vi borde ha använt vattenbaserad färg när barnen fick måla.
Jag minns traktordäcket som knäckte fjädringen på min SAAB när jag körde hem det.
Jag minns badkaret som vi hittade i en container.
Jag minns pojken med barnepilepsi som klättrade upp i det högsta trädet och skrämde slag på personalen (Det gick bra)
Jag minns vattenrutchkanan och knepet att dra in byxorna i gumpen för att få bättre glid.
Jag minns lådbilarna och stridsvagnen som vi gjorde av en barnvagn.
Jag minns jättekrokodilen som vi gjorde av papiermaché.
Jag minns den nyskjutna fasanen som vi fick av min fader jägaren och hur vi plockade, rensade och grillade den som höjdpunkt på ett stenålderstema. Tyvärr minns jag även molnet av flugor som svärmade ut ur skåpet där vi hade lagt fjädrarna. Det hade vi inte räknat med.
Jag minns mörtfällan som vi byggde av hönsnät och testade i Beijers park.
Jag minns boxbollarna, boxhandskarna och brottningsmatcherna.
Jag minns snickarrummet och att vi försökte tro på barnens förmåga att hantera verktyg på ett ansvarsfull sätt – jag minns inga olyckor.
Jag minns fingerfärgsorgier i vattenleksrummet – innan pedofilskräck och kroppsfientlighet gjorde sådana aktiviteter omöjliga.
Jag minns fotbollsturneringar och att Salif Jönsson (numera i Bunkeflo IF) i stort sett ensam besegrade de andra förskolorna.
Jag minns sommarfesten då vi la kolsyreis i vattnet och lät barnen bada i det bubblande och rykande vattnet.
Jag minns fisketurer till Segeå – innan golfklubben la beslag på området.
Jag minns utflykter till dammen i Östra sjukhusparken – innan Kriminalvården byggde ett staket för att skydda internernerna från oväntat besök
Jag minns utflykter till Arons skrot och vår stolthet över lekbilen som hade riktig ratt och hastighetsmätare.
Jag minns att Brita Edsnäs från Socialförvaltningen ibland deltog i festligheter. Det var det närmaste vi kom centralstyrning på den tiden. Den politiska överbyggnaden var minimal.
Jag har vaga minnen av lekhallen som byggde på tankarna från Barnstugeutredningen 1974 om barns behov av motoriska aktiviteter. Vi lärde oss aldrig kontrollera den väldiga ytan och idag är allt uppdelat i läshörnor och träningsstationer.
Jag minns Christians underbara mat, att spiskummin är en viktig krydda och att barn som får smaka på annorlunda mat blir öppna personer
Jag minns flerptävlingar mellan stadsdelens förskolor. En klump med snöre och svans som snurrades i gympinginspirerad koreografi.
Jag minns Dagisiader som var tävlingar mellan stadsdelens förskolor. Konkurrens ingick inte i tidens anda och många hade svårt att bestämma sig för om det var på riktigt. Oavgjort var alltid idealresultatet
Jag minns övernattningar med sexårsgrupper i tält och kaskadkräkningar i sovsäckar.
Jag minns känslan av att komma till jobbet och att tillsammans med barn och arbetskamrater fundera över vad vi ville göra av dagen – utan att snegla på läroplan, arbetsplan, IUP och dokumentationstvång.
Jag minns att vi män tog ganska stort utrymme och att vi ofta diskuterade skillnader mellan manligt och kvinnligt i tolkningen av yrkesrollen. Jag har starka upplevelser av ömsesidig respekt mellan könen och att den gemensamma visionen var viktig.
Jag minns att ett arbetsmiljöprojekt presenterades i Sydsvenskan under rubriken “Männen i barnomsorgen fuskar och smiter”. Jag har förlåtit upphovskvinnan – men jag glömmer inte den politiserade bakslugheten i påhoppet. Är männen i dagens förskola lika utsatta – förstår de att de måste hitta stöd i varandra?
Nu är det fem år sedan jag lämnade kommunen för att arbeta i statlig tjänst på Lärarutbildningen. Det mesta har förändrats. Har jag förändrats?
Andra bloggar om: Genus, Förskola, Lärarutbildning, jämställdhet, Malmö, Personligt, Utbildning, Politik, Kirseberg, EU
Över hela verksamheten vilar en tjock smetig hinna av misstänksamhet som manifesteras i denna iver att föreskriva vad som ska hända och vad som ska utvecklas. Framtidens barn kommer att kontrolleras och testas tidigare och oftare. Under förevändningen “att ge stöd till de svaga” kommer alla barn att tvingas in i normalkurvornas tyranni.
Jag känner igen beskrivningarna av den moderna barndomen från boken och lider med barn som utsätts för alla denna uppmärksamhet och dokumentation.
Samtidigt kanske mina tankar om dessa ideal säger mer om mig än om den nya mannen. Folk som bryr sig så mycket om kläder och utseende … nej det var inte hit vi ville!
Mer sällan problematiserades begreppet utveckling. Vi tycktes vara på väg mot något bättre och alla var i stort sett överens om vad detta stora goda var. Tematiskt arbete, undersökande pedagogik, ämnesintegration, Vygotskij, delaktighet, aktivitet, reflektion, stöd åt de svaga och engagemang var ganska säkra kort i diskussionen. Samstämmigheten kunde vara väl stor.
Samtidigt har jag en dröm om att Pippi Långstrump en dag ska ställa sig på stadens gator och torg och, likt en modern Bob Dylan, ta avstånd från tanken på sig själv som förebild. Det går inte att lära ut självständighet genom att följa någon. Den anti-auktoritära auktoritetens dilemma.
Å ena sidan finns de som menar att det finns något som heter ”viktig kunskap” och att detta går att definiera utanför sitt sammanhang. Ett sätt att organisera kunskapen kallas då ämnen och definieras utifrån akademiska traditioner och tillmäts sitt värde i kursplaner och timfördelning. Ämnesföreträdare har ofta starka åsikter om vad som är kärnan och basen för kunskapsutvecklingen. Historieläraren vet i vilken ordning detta myller av människor och händelser ska presenteras. Kunskapen är hierarkiserad och statisk. Förändringar hotar bilden av kunskapernas absoluta värde. Ämnen är till sin natur reproduktiva och bygger på försök att avgränsa sig mot andra discipliner.
Den tredje fronten består av tydlighetsneurotikerna som tror att detaljstyrning och klassiska skolämnen är detsamma som kunskap. Om alla läser samma sak samtidigt – ja då blir det kanske rättvist i någon mening, men också fullständigt outhärdligt för de stackars barn och lärare som befinner sig i denna kunskapsfabrik. Det engelska exemplet avskräcker – inspektioner föder varken kvalitet eller arbetsglädje. Bara tristess och inställsamhet.
Under min uppväxt har jag varit expert på fjärilar, flaggor, mynt, bilmärken, indianer,svampar, rymden, fotbollsbilder, flaggor o.s.v. Som vuxen har jag ägnat ett omotiverat stort intresse åt gitarrer, plektrum, strängar, förstärkare, datorer, kameror, motorsågar – ja vid en snabb inspektion tycks mitt liv ha bestått av en uppsättning manier.
Tysta tankar 