I Svd tuffar den trosvissa serien om genuspedagogik vidare.

Det finns ett centralt tankefel i texten:

Medan flickorna blir små hjälpfröknar, fostras pojkarna till rebeller som testar gränser och tar för sig.

För att förstå problemet kommer jag att göra en liten omväg. Feminismen har upptäckt och monopoliserat social konstruktivism. Kön är något som “görs” (eller fostras fram) och det är viktigt att markera ett avstånd till den förhatliga biologismen där kön bara “är” (eller blir). I citatet ovan problematiseras inte skillnaden och tankeluckan är förödande för de pedagogiska slutsatserna.

En tolkning av konstruktivismen är att allting är inlärt beteende. En sorts vulgärbehaviorism som betonar fostransaspekten. Likt Pavlovska hundar tränas vi in i mönster. Med en sådan världsbild är det naturligtvis oerhört viktigt att fundera över vad det är som belönas och bestraffas.

Det finns andra sett att se på socialisation och identitetsutveckling som inte fastnar i den traditionella motsättningen mellan arv och miljö. Nancy Chodorows modeller beskriver vuxenblivandet i andra termer. Det handlar om identifikation och avståndstagande.

Flickans behov av tydlig förebild och närhet får ett enkelt uttryck i ett oproblematiskt rollövertagande med mamma och kvinnlig personal. Då är det inte svårt att se hur en passiv vårdande kvinnoroll reproduceras – ja i en hjälpfrökenroll, tömd på eget innehåll. (borde inte Susanne Rithanders bok Hjälpfröknar och rebeller nämnas i artikeln?)

Pojkarnas väg in i manlighet är inte lika linjär. Vid en tidpunkt tar de flesta pojkar ( i den borgerliga kärnfamiljen???) avstånd från mamman. “Jag är inte som du mamma”. Det behöver inte vara en djup oidipal konflikt – en lättare tolkning är längtan efter självständighet – att bli en egen person. Ofta följs detta av en period med identitetsexperiment i masker och förenklade manliga förebilder: Stålmannen, Batman, Zorro, riddare, cowboys o.s.v. Drömmen om superkrafter som ska dölja den egna bräckligheten ger energi och mod att ta sig fram.

Kloka föräldrar ser och respekterar detta som en nödvändig fas – inte en träning i våldsromantik. Kloka föräldrar uppmuntrar även flickors resor utanför traditionella domäner.

Jag är djupt bekymrad över att genuspedagogernas förenklade modeller får fäste och att beskäftiga pedagoger ska ut och träna in nya roller. På ytan frihetliga och öppna, men bakom den leende masken finns en strikt normativitet på den kvinnliga personalens villkor. skolan och förskolan är homogeniserande och normaliserande verksamheter.

Därför är det fel att påstå att pojkarna fostras till rebeller. De drivs in i en rebellposition för att skydda sig från de totalitära uppfostringsambitionerna. När forskare försökt studera var pojkarna befinner sig under förskolevistelsen har de kommit tillbaka tomhänta. De flesta pojkarna gömde sig i buskar och kuddrum. Den organiserade verksamheten var inte för dem. Flickorna återfanns ofta inom en radie av fem meter från den kvinnliga personalen – ivrigt imiterande.

Ett modernare perspektiv (Sommer m.fl) skulle betona hur det kompetenta barnet använder förebilder för sin utveckling. Barnet ses inte längre i första hand som objekt för uppfostran. Det erövrar en position.

Jämställdhetsarbetet i svenska förskolor cementerar det kvinnliga tolkningsföreträdet och ifrågasätter inte maktförhållandet mellan könen. De män som vågar sig in i förskolan är välkomna – så länge de inte tar plats och nöjer sig med att vara dekorativa symboler för den nye mjuke och empatiske mannen.

På bilden från tidigt 90-tal syns tre manliga förskollärare i klassisk omsorgspose. Idag arbetar de som lärarutbildare, systemvetare och idrottslärare. Läs mer.