jag gillar att filmen är inspelad utanför Sagolekplatsen i Slottsparken. När jag var föräldraledig var det en ganska torftig lekplats och jag har minnen av oändliga förmiddagar då jag satt ensam på en bänk och väntade på att det skulle komma fler barn.
Ofta svepte det in en förskola vid elvatiden som lyste upp lekplatsen i en kvart innan de till min dotters besvikelse hastade hem till den färdiglagade middagen. Då saknade jag mitt jobb.
Wordle och Prezi är två spännande program som kompletterar varandra. Oöverskådliga ordmassor går att gestalta som en spännande resa genom ett myllrande landskap.
Följ med på en tur genom den reviderade läroplanen för förskolan.
Metta Fjelkner och LR fortsätter sina attacker mot landets förskollärare. På morgonnyheterna presenteras förslaget om tidigare skolstart och förskoleklassen blir då ett första obligatoriskt skolår. Ibland önskar jag att ordförande Fjelkner tog ut foten ur munnen och inser att förskollärare har lärarexamen. (GP)
Zoran sprider myter om förskollärare som lär ut bokstäver på fel sätt. Fram med de gamla skrivböckerna igen. Uppifrån och ner, uppifrån och ner.
Samtidigt ligger retoriken väl i linje med utbildningsministerns kunskapssyn och alliansen mellan LR och Fp är skrämmande stark.
Förslaget strider mot internationell forskning och Sven Perssons sammanställning ger goda argument för att inte delta i tramset. Länk till SOU
Annekteringen av barndomen fortsätter och de grumliga fackliga motiven (att skapa arbetstillfällen för medlemmarna) blir allt mer obehagliga. Vem står upp för leken idag?
Rättelse: Citatet i rubriken kommer från Nyhetsmorgon och är redaktionens tolkning av texten: “Men viktigast är att barnen och eleverna tidigt får möta fler riktiga lågstadielärare som vet hur man lär ut och hjälper eleverna rätt”
Jag undrar om Fjelkner vet att det är ganska länge sedan det utbildades “lågstadielärare” i Sverige. “Riktiga lågstadielärare” vet jag inte ens vad det är.
Efter 25 år i förskolan har jag en romantisk syn på arbetslag. Vi arbetade nära tillsammans och det fanns sällan utrymme för någon högre grad av specialisering. Om en glödlampa behövde bytas eller ett bord torkas av – ja då gjorde man det utan att bevaka ansvarsområde eller utbildningsnivå. Utgångspunkten var barnens omedelbara behov och det fanns inte utrymme för sofistikerad arbetsdelning.
Baksidan av den här arbetsplatskulturen brukar beskrivas som en tendens att medlemmarna riskerar att lägga sig på den lägsta gemensamma nivån. Relationerna blir ibland viktigare än målet och idén om rättvisa kan förgifta klimatet. Alla ska göra allt och helst lika mycket på samma sätt. En del menar att kvinnor trivs i den här miljön som uppmuntrar horisontella och nära relationer.
På det manliga nätverket diskuterar vi ofta frågor om manligt/kvinnligt och försöker förstå vad som menas med “konkurrens”? Jag prövar att argumentera för “tävling och specialisering” som något positivt och hämtar exempel från amerikansk fotboll. I den sporten är arbetsdelningen driven till sin yttersta gräns och det finns spelare som aldrig rör bollen. Den storvuxne blir guard, den snabbe reciever, den kompakte running back, den smarte quater back, den benstarke punter och så vidare. Inom laget är avundsjuka meningslös – alla är stolta över att tillhöra ett väloljat maskineri och det yttersta syftet är att krossa motståndarna.
Sporten har uppenbara likheter med en modern industri där den ende som har kontroll över alla processer är företagsledaren. Tränaren har en pärm med taktiken och en stab med folk som hjälper till att kontrollera kvaliteten. Individerna riskerar att stereotypiseras och reduceras till utbytbara kuggar i maskinen. Laget är större än individen.
Ur genusperspektiv är uppdelning mellan manligt och kvinnligt en social konstruktion, som riskerar att förstärka de skillnader som läraren ur ett läroplansperspektiv är ålagd att motverka. Kanske bör skolan då undvika allt som liknar konkurrens och specialisering eftersom det bidrar till att skapa en hierarkisk världsbild.
Det är en riskabel strategi att demonisera konkurrens i ett samhälle som styrs av allt starkare marknadstänkande.
– Jag brukar tänka att har jag bara fått ett enda barn att må lite bättre eller fått något att blomma upp. Eller fått dem att säga nej till något dåligt. Ja, då kan det inte värderas nog.
Vi har haft mycket roligt tillsammans!
I en tid när det mesta finns gratis på nätet känns det snålt att mötas av budskapet att boken är slutsåld på kommunens hemsida. Och var finns hjärtesångerna?
Få ämnen väcker så mycket upprördhet som barns sexualitet. Ibland önskar jag att Freud hade valt ett annat ord för att beskriva de upplevelser av lust som hör barndomens olika stadier till.
Sydsvenskan har idag en mycket läsvärd artikel om Anna Kosztovics arbete för att sprida ljus i mörkret. Länk
– Jag vill att barn ska få vara de sexuella varelser de faktiskt är. Sex ingår i livet. Man kan se sexualiteten som en våg som går i olika rörelser och ser lite olika ut, men som finns där från början och varar livet ut, säger hon.
I tio år har hon kämpat för att barns sexualitet ska synliggöras. För att häva det tabu som finns. Motståndet har ofta känts kompakt, men på sista tiden har allt fler börjat intressera sig för ämnet.
Jag tänker ofta på den koja vi hade på förskolan och hur viktigt det var för barnen att få vara ifred. De kloka pedagogerna förstod att det hända något viktigt där och motstod frestelsen att kontrollera barnens klädsel.
Mina kolleger Per Dahlbeck och Pia Nilsson har gjort en kurs med förskolepedagoger från Malmö stad. Nu finns resultatet dokumenterat i ett häfte där deltagarna redovisar sina erfarenheter.
Vi andra gläds med Annika och hoppas att hennes (och Ann-Christine Vallberg Roths) viktiga forskning om individuella utvecklingsplaner i förskolan får många läsare!
De flesta barn föds med ett definierat biologiskt kön. Sedan börjar kampen om den sociala konstruktion vi kallar genus. Populärt uttryckt handlar det om att “göra” kön eller att konstruera en identitet som är begriplig för oss själva och omvärlden.
Idag finns det ingen enkel väg och starka krafter slåss om tolkningsföreträdet. Å ena sidan deklarerar genusvetarna betydelsen av att förklara krig mot de förtryckande könsrollerna som tvingar in oss i stereotypier. De kämpar för rätten att slippa göra kön.
Å andra sidan finns de som menar att barnets väg mot vuxenlivet innehåller en rad experiment med positioner och då ingår rätten att få göra kön som en del av de förhandlingar som vi konstruerar oss genom.
I dagens Sydsvenska möter vi en förälder som avgjort hör till den första kategorin. Barnet Vide ska uppfostras könsneutralt och nu söker mamman likasinnade för att starta en förskola utan könsroller. (Länk till artikel)
Genusvetaren Kristina Hultberg är milt avvaktande (Länk). Det finns hopp för genuspedagogiken.
Den svartklädda skönheten som kelar med en vit häst?
Den hårt arbetande fotografen?
Den vitklädda flickan som är på väg in i bilen?
Rådhusets trappa där brudparen brukar möta folkets jubel?
Vad betyder allt detta? Ett skådespel där alla spelar sina roller utom jag som missat poängen?
Efter en stund inser jag att det är ett reklamjippo för en limousinefirma och en modellargentur. Jag tar några bilder och förbannar den ytliga och kvinnoexploaterande kommersialismen – när jag ser något bekant hos en av fotomodellerna. Det är ju C – den snorigaste ungen på dagis som nu 15 år senare sträcker ut sina långa ben på motorhuven.
Återigen en meningslös historia utan mening eller moral. Jag måste skärpa mig.
Tysta tankar 