American schools have spent close to $4.4 billion on testing in the past decade thanks to No Child Left Behind. The ideal of the accountability movement was to impose some quality standards where few existed: to sanction schools, and sometimes individual teachers, whose students don’t perform up to par. Schools labeled as “persistently low-performing”–based on the results of standardized, multiple-choice tests–may be automatically subject to closure, mass firings, or the removal of the principal. Sounds objective, right?
Den här skulpturen heter Patterns of failure. Den påminner oss om betydelsen av imperfektion.
Anne-Marie Körling rivstartar skoldebatten. Få saker väcker lika mycket känslor som läxor och jag ane att ämnet är ständigt aktuellt på landets skolor.
Nu är ett bra tillfälle att diskutera frågan.
Jag försöker återskapa mig som skolintresserad. Just nu är jag fruktansvärt arg över behandlingen av Sture Bergwall och vill helst diskutera Hannes Råstams fantastiska bok.
Läs den!
"Sekten Quick". Nu finns artikeln där jag intervjuades på nätet – från i lördags.http://t.co/g6fNC8Am#svkrim
Helena von Schantz (länk) beskriver träffande hur lärarnas metodiska frihet har kringskurits:
Den största skillnaden mellan finsk och svensk läroplan finns emellertid i styrningen av lärarna och undervisningen. I Finland är målen centrala, men inte metoderna. I Sverige är både mål och metoder reglerade av staten. Enligt Lgr 11 skall all undervisning genomsyras av ett entreprenöriellt förhållningssätt, baseras på varje enskild elevs önskemål, behov och intressen, ge möjlighet till fördjupning, till ämnesövergripande arbete, vara noggrant dokumenterad, väcka lust och motivation, öka elevernas ansvarstagande, ge underlag för yrkes- och studieval, bygga på samarbete med närings- och föreningsliv, individualiseras, ge utrymme för det ansvar eleverna kan och vill ta, beslutas i samråd med eleverna, vara ändamålsenlig och ägnad att leda till god måluppfyllelse för alla elever, ta särskild hänsyn till elever med inlärningssvårigheter, även ge utmaningar för den som lätt når målen, vara ett resultat av kollegialt samarbete, baseras på forskning och beprövad erfarenhet och samtidigt liksom i förbifarten genomsyras av fyra centrala förhållningssätt. Dessutom ska läraren garantera arbetsro, trygghet och trivsel för varje elev, fungera som mentorer, ha utvecklingssamtal varje termin, kunna dokumentera och förklara sin bedömning, skriva omdömen vid ett tillfälle och sätta betyg vid ett annat varje termin… När jag läser läroplanen nickar jag gillande. Nästan allt som står där låter klokt och rimligt. Men lägger man ihop alla tvingande formuleringar på det sätt jag gjort här blir det tydligt hur detaljerad, hur motsägelsefull – och hur ”centraliserad” – den svenska läroplanen är.
Dagen kunde börjat bättre. Tobias Tobé avslöjar sina bristande kunskaper om barns utveckling och undviker konsekvent intervjuarens frågor om VAD det är man vill testa.
I debatten med Dinamarca blir det tydligt att frågan handlar om grundsyn. Tobé har ett individuellt perspektiv och tror sig kunna skapa likvärdighet genom kontroll och betyg.
Dinamarca är delvis motsägelsefull. Å ena sida vet alla lärare exakt vad varje barn kan – andra sidan är grupperna för stora och barnen osynliggjorda.
Ingen av dem lyfter gruppens betydelse för barns utveckling. Ingen av dem lyckas lyfta näsan över den kompensatoriska ansatsen. Då blir det en fråga om hjälp och stöd – inte rätten att i sin egen takt utvecklas i en stimulerande miljö.
Eller för att vara tydlig: JAG LITAR INTE PÅ KUNSKAPSSYNEN I DE DÄR SKOLMOGNADSTESTERNA.
Varför är det OK att vuxna bedömer barn utifrån vaga tankar om framtiden – men moraliskt förkastligt att barn sätter betyg på hur deras kamrater är just nu?
Barn som är födda sent på året får oftare en adhd-diagnos och läkemedel mot adhd än barn som är födda tidigt på året och som alltså är äldre vid skolstarten.
För pojkar födda i december är risken 34 procent större att de ska diagnostiseras med adhd än för barn födda under första halvåret, det visar patientregistret.
Samma gäller för läkemedel; 35 procent fler decemberpojkar får adhd-medicin än genomsnittet av barn födda första halvåret.
Trenden är densamma för flickor men skillnaderna något mindre, skriver Dagens Nyheter som tagit del av ny statistik från Socialstyrelsen.
Idag behöver jag ta några djupa andetag för att bygga upp min tro på skolan som institution. Det hjälper för stunden.
Som förälder till decemberbarn har jag starka minnen från en oändlig rad utvecklingssamtal som alla inleddes på samma sätt:
– det märks att han är född sent på året…
I ljuset av de här siffrorna kanske jag borde vara tacksam för att pedagogerna inte valde diagnosticeringens väg?
Oproportionerligt många decemberbarn får adhd-diagnoser. Beror det på godkäntgränsen? http://t.co/710IdFWz
Tysta tankar 