Barn som är födda sent på året får oftare en adhd-diagnos och läkemedel mot adhd än barn som är födda tidigt på året och som alltså är äldre vid skolstarten.
För pojkar födda i december är risken 34 procent större att de ska diagnostiseras med adhd än för barn födda under första halvåret, det visar patientregistret.
Samma gäller för läkemedel; 35 procent fler decemberpojkar får adhd-medicin än genomsnittet av barn födda första halvåret.
Trenden är densamma för flickor men skillnaderna något mindre, skriver Dagens Nyheter som tagit del av ny statistik från Socialstyrelsen.
Idag behöver jag ta några djupa andetag för att bygga upp min tro på skolan som institution. Det hjälper för stunden.
Som förälder till decemberbarn har jag starka minnen från en oändlig rad utvecklingssamtal som alla inleddes på samma sätt:
– det märks att han är född sent på året…
I ljuset av de här siffrorna kanske jag borde vara tacksam för att pedagogerna inte valde diagnosticeringens väg?
Tysta tankar 
Alla tänker spontant på mognadshypotesen.
Har vinterspermier sämre kvalitet är sommarspermier.
En alternativ ej politiskt korrekt biologistisk hypotes.
Käka D vitamin.
LikeLike
Eller är det ljuset? Eller bristen på den. Eller beror det på att man oftast sortera barn i årsgrupper. Hos mig går det 09:or, 10:or och 11:or.
I december borde man inte ha brist på D-vitamin om det inte varit en väldigt solfattig sommar. Bristen uppstår under loppet av januari. Min fru och jag prövade något år att käka D-vitamin redan i december med följden att vi fick klåda, en känd biverkan.
LikeLike
Det var just föräldrarnas sårbarhetsfaktorer som jag åsyftade med min kommentar.
LikeLike
Har någon forskat på spermiernas och äggens “sårbarhet” samt moderskroppens “felsignaler” kopplat till årstid.
Jag finner det inte osannolikt att sånt kan påverka det statistiska utfallet av fostrens välmående.
LikeLike
Jo, jag förstod det. Men jag fick lust att lägga till några tänkbara miljömässiga och sociala möjligheter.
LikeLike
Ja jag håller med, Barn som föds februari-april får möta en skön sommar med sol. kanske också föräldrar som mår bättre och som då anknyter bättre till sin lilla telning.
LikeLike
Det är faktiskt en häftig tanke att anknytningen skulle kunna bero på vädret och förväntningar på en skön sommar. Men lite deppigt för oss födda i slutet av året, dock.
LikeLike
Ja Maths, jag för min del kommer genast att sätta igång med diskreta efterforskningar i bekantskapskrets och elevunderlag.
Oberoende av vad efterforskningarna visar, är jag skeptiskt till graden av diagnoser. De hänger kvar oberoende av hur eleven förändras och ibland kan man se i skolan hur två elever med samma beteende behandlas olika för att den ena har diagnos och den andra inte. Den ena är skyldig och den andra är sjuklig om jag får raljera litet. Varje elev förtjänar att bli sedd och mött på egna meriter. Ibland har eleven koncentrationsproblem. Ibland är lektionerna tråkiga, rasterna få och skoldagen ändlös.
LikeLike
Jag försöker föreställa mig hur det känns att bli inknuffad i en diagnos. Känslan av att inte höra till tror jag är svår att skaka av sig!
LikeLike
En diagnos är också en gemenskap. Jag ska nog starta en för odiagnostiserade, gärna födda i slutet av året.
LikeLike
Jag är född den 21 december. Mina barn säger att jag är damp. Samband?
LikeLike
Själv är jag hobbymutist – det är ganska skönt ibland.
LikeLike
Hemska tanke: jag är född den 1 december. Tänk om jag i alla år lidit av ADHD utan att veta om det? Tänk om alla vi som är födda i december automatiskt skulle få Ritalina för att motverka eventuella brister.
LikeLike
Nåja – ta inte ut något i förskott! Även om du kanske kan få din dos retroaktivt som pensionär?
LikeLike
Men vi är många som skulle behöva Ritalina innan vi går i pension, för arbetslivet idag är konstruerat så att man måste hålla fler bollar i luften än en vanlig människa klarar, samt klara av att hantera dessa bollar under allt kortare tid. Då behöver man en drog som kan få en att fokusera lite extra och även gör en lite lugn: Ritalina. (Nej, det ligger inte för mig att börja knarka.)
LikeLike
Jag är född strax innan midsommar. Jag har ADHD. Gör det mig konstig?
LikeLike
På ett bra sätt.
LikeLike
Med det blir du väl dagens konstigaste. 😉 Det blir inte lätta att ringa in dig. Men det kan ju vara bra, på sitt sätt.
LikeLike
Prova med en ring av salt?
LikeLike
** Strör ut en ring av salt **
Då får vi se om det fungerar. 😉
LikeLike
Idealet i skolans värld tror jag ofta är “att ha koll” – i betydelsen “ligga före” och ha “läst av förväntningar”. De här kraven gör tillvaron komplicerad för många av oss och ibland är det lättare att följa sin egen väg. Oberoende av diagnos och läggning.
Att kräva respekt för detta är inte att “tycka synd om”.
LikeLike
@Morrica
Upplever du diagnosen som en form av gemenskap?
På vilket sätt är den identitetsskapande?
Jag tänker att en del barn reduceras till sin diagnos, men famlar.
LikeLike
Mats, nej, varken som gemenskap eller identitet. Som förklaring på de saker som jag upplevt upplevts som avvikande, skamliga, pinsamma – mitt urusla närminne, t ex – och som en möjlighet att ta del av andras erfarenheter av att hantera de svårigheter ADHD innebär. Och en lättnad att faktiskt få prata om dessa svårigheter, inte behöva dölja dem för att ‘passa in’
LikeLike
Tack! Jag är glad att jag frågade!
De här undringarna om normalitet och utanförskap är så laddade och upplevelsen av annorlundahet är både smärtsam och livgivande.
Mamma brukade säga att jag var disträ – det kändes som ett ganska bra försvar när jag inte var riktigt närvarande.
LikeLike
Jag har inget behov av att försvara mig. Jag är som jag är. Jag är ohyggligt tankspridd, disträ och glömsk. Det som inte står i min kalender existerar inte. Sådan är verkligheten, och det som är fascinerande är hur omgivningen kan irriteras och frustreras av detta, se mig som en ohövlig, nonchalant och irriterande människa men trots detta som en fullständig människa – till det ögonblick de får veta att jag har ADHD.
Blicken i deras ögon förändras på bråkdelen av en sekund – här finns två olika reaktioner. Dels de som omedelbart börjar tycka synd om mig, som vill släta över med normaliseringar som ‘ja, men så känner vi ju alla ibland’, som vill hjälpa till med en iver som gör allt hundra gånger trassligare och besvärligare. Dels de som genast vänder alla taggar utåt och tydligt markerar att jag inte ska komma och inbilla mig att jag får använda en diagnos som en ursäkt på det viset.
De flesta vänjer sig med tiden, och glömmer bort diagnosen igen, och jag är gammal nog att veta att så kommer det bli. Men för den som är yngre och sårbarare (ty det är man när man är yngre) kan den där omedelbara förändringen i hur man bli sedd ställa till stor skada. Den kan förändra hur man ser på sig själv, och den kan få en känna sig som konstig, utanför, rent av mindre mänsklig, mindre betydelsefull, mindre värd än människorna omkring.
Den biten behöver skolorna och lärarna jobba på, målmedvetet och ingående. En ADHD-diagnos är bara en förklaring på varför vissa saker inte fungerar, precis som närsynthet är en förklaring på varför vissa elever faktiskt inte kan läsa vad som står på tavlan, oavsett hur prydligt och tydligt det än är skrivet, oavsett hur läskunnig och litterat eleven är. Den diagnostiserade är exakt samma person som h*n var ögonblicket innan omgivningen fick kännedom om diagnosen, och kan vi komma dithän så har vi vunnit mycket. För skolan, för samhället och för individerna.
LikeLike
Men om man inte tänker en konkret gemenskap, alltså typ ett arbetslag eller vänkrets, kan man ändå inte känna en gemenskap med personer i samma situation?
Det brukar också vara så att “utmärkande drag” blir en del av ens identitet, man införlivar dom och för andra blir de ett särskiljande drag, något som gör den individen unik. Det kan vara både positiv och negativt. Som Helena skriver här ovan, så kan det bli ett sätt att behandla någon annorlunda, vilket formar identiteten för den personen. Men det kanske inte är så tydligt i ditt fall?
LikeLike
Maths, jag vet inte om jag just svarade på din fråga, eller om den är en följdfråga på det jag skrev?
LikeLike
Du hann posta din kommentar medan jag skrev, så jag blev lite överraskad. Du skriver både klokt och insiktsfullt. Det är nog en av de bästa beskrivningarna jag läst. Säger jag som troligen inte har ADHD, trots att jag är född i december. 🙂
Om du svarar på mins frågor? Jag vet inte riktigt. Å andra sidan tänker jag så här, nu när jag läser det jag skrev. Jag har haft hjärtproblem och blivit ballongvidgad, och även om jag kan förstå andra som också gått igenom det, så känner jag väl inte någon “gemenskap”. En delad erfarenhet, ja, gemenskap, nja.
Sedan är frågan hur pass mycket av ens identitet som ligger i att ha ADHD eller hjärtproblem. Delvis påverkar det mig att veta att jag levt med bröstsmärtor, men nu när jag är fri från dom, tack vara skickliga kirurger, så få finns det där bara i lite i bakgrunden, något jag ändå måste ta hänsyn till. Och det är väl så med ADHD också, att i vissa lägen så finns det där medan det i andra har en underordnad betydelse. Eller?
LikeLike
Mycket väl beskrivet. Bara för att man delar en erfarenhet, eller har en erfarenhet som i hög grad påminner om någon annans erfarenhet, så ingår man inte automatiskt i en gemenskap med denne/dessa personer.
LikeLike
Ni skriver så fint! Jag försöker förstå och pendlar mellan att känna igen mig helt och en rädsla för att banalisera en viktig fråga genom ytliga privata exempel.
Frågan om identitet och gemenskap kanske håller på att förändras? Minskar trycket på normalitet i ett fragmentariserat samhälle? Det är en vanlig teori att nätet erbjuder gemenskaper för alla. Här kan vi konstruera oss själva på nya sätt – åtminstone är det en vanlig tes.
Jag vill gärna tro det!
LikeLike
Handlar det i någon mån av upplevelsen av att vara “skör”?
Det tror jag är något som många kan relatera till – men som kan vara en ganska förbjuden känsla i skolan.
LikeLike
Mats, nej, inte det minsta. Det handlar inte om att bli tyckt synd om eller omhändertagen, utan om att bli respekterad i kraft av den man är och den kapacitet man har.
LikeLike
Idealet i skolans värld tror jag ofta är “att ha koll” – i betydelsen “ligga före” och ha “läst av förväntningar”. De här kraven gör tillvaron komplicerad för många av oss och ibland är det lättare att följa sin egen väg. Oberoende av diagnos och läggning.
Att kräva respekt för detta är inte att “tycka synd om”.
LikeLike
Kanske är det just här det går på tok ibland, när man har med ADHD-elever att göra? De är ofta snabbtänkta och ligger långt före samtidigt som de har svårt att eller är ointresserade av att försöka läsa av. Det kan uppfattas och bemötas som vore det besvärligt, och skolor jobbar inte sällan tydligt uttalat, med godast möjliga intentioner och i djupaste välmening, mot målet att förmå den snabbtänkta, rastlösa, nyfikna individen att ‘vara i stunden’ och ‘lära sig vänta’. Ofta med följden att man i ren omtänksam välvilja klipper vingarna på eleven, vars rastlöshet slår över i destruktivitet och nyfikenhet falnar kvävd.
LikeLike
Det är svårt att förstå hur mycket energi det tar att ha tråkigt – att tvingas göra något man är ointresserad av och att vara inspärrad under minst 12 år (förskoletiden oräknad).
Jag misstänker att vi underskattar den ansträngningen hos många. Frågan är väl om vi verkligen står ut med skolan som disciplineringsinstitution? Det är ju så mycket trevligare att tala om lärande.
Samtidigt är jag rädd att banalisera de diagnosticerades svårigheter när jag beskriver det som ett generellt problem!
LikeLike
Att ha tråkigt och ändå sitta kvar, ändå hålla någon grad av uppmärksamhet på det man förväntas hålla uppmärksamheten på, kostar mycket energi för de flesta.
Men fall inte i fällan att tro att den som ADHD är automatiskt ointresserad av det som finns att lära i skolan och hellre vill göra något ‘praktiskt’ – ofta är det tvärtom. Den som har ADHD har inte sällan ett snabbt intellekt och god förmåga att uppfatta både sammanhang och samband, är ofta nyfiken och vetgirig men blir raskt understimulerad och tröttnar.
Skolan är ett av samhällets normeringsinstrument, och ett av huvudsyftena med att sätta eleverna där är ju just att de ska formas att passa in. Elever med ADHD är inte alltid lika lättformade, och den tukt som krävs för att forma dem till ett passande format och få dem att åtminstone på ytan normaliseras kan ibland få ruskiga konsekvenser. Samtidigt finns en tendens att ‘tycka synd om’ som kan få minst lika förödande konsekvenser, och det inte bara för individen.
ADHD innebär svårigheter, men behandlingar och bemötande riktar skrämmande ofta in sig på att normalisera de styrkor som ligger i fenomenet – att plocka ner intellektet, energin, oräddheten, nyfikenheten, entusiasmen på en nivå som känns mer genomsnittlig. Det är lite synd.
LikeLike
Det är mer än lite synd.
Samtidigt är det antagligen lätt att romantisera avvikare som normbrytare. Livet är antagligen tillräckligt besvärligt utan de här förväntningarna på att vara annorlunda och nyskapande.
Som jag inte riktigt förstår var de kommmer ifrån?
LikeLike
Romatiska strömningar tenderar att vara en reaktion på ett alltför strikt rationellt synsätt – kanske är det så att den som fastnat i en norm och inte riktigt vågar gå därifrån i någon mån lever ut sin längtan efter något annat genom att romatisera det någon annan gör, som ser ut att vara det h*n själv önskat. Hmmmm, går det ens att förstå vad jag försöker säga?
LikeLike
Jag förstår precis vad du menar.
LikeLike
Vilken tur! Jag kände mig hopplöst luddig där en stund
LikeLike
Det kan vara så att jag är den ende på planeten Jorden som förstår…
Men varje ögonblick av samförstånd förstärker vår tro på språkets möjligheter!
LikeLike
Du talar som en sann romantiker
LikeLike
Obotlig!
Ibland spökar jag ut mig till cyniker, men det är sällan någon går på det.
LikeLike
Ta det lugnt, Mats. När dom mätt din kvalitet några år, så har det lugnat sig lite med det romantiska. 😉 Bara du inte blivit enbart cyniker då.
LikeLike
Tack Maths!
Det kan vara intaget av romantiska komedier som förvridit omdömet…
LikeLike
@Morrica – du skriver fantastiskt! Jag arbetar mycket med elever som berörs av det ni skriver, oavsett om de har fått en diagnos eller inte, men framför allt jobbar jag med lärare och med skolan för att miljön runt eleverna ska bli mer anpassad efter deras behov. Och det gäller ju oavsett om de har fått en diagnos eller inte. Ett av skolans huvuduppdrag är att möta eleverna där de är. Ett funktionshinder blir bara ett hinder i sitt möte med omgivningen. ADHD blir bara synligt i en miljö som förväntar sig annat/mer av personen. Det tycker jag blev bekräftat av Överläkare Kadesjö och det tar jag med mig igen till skolan.
LikeLike
Tack. Skulle bara vilja förtydliga två saker i det du skriver: ADHD blir ännu oftare problematiskt när omgivningen förväntar sig alldeles för lite av personen. Jag förstår att det är inkluderat i ‘annat’ men vill ändå förtydliga det. Och så vill jag understryka att ADHD är synligt då och då. Det är helt ok att det syns, ADHD är ingen skamlig diagnos.
LikeLike
Jag skulle säga att mycket av det som hänt under de senaste 20 åren inte har gynnat något barn, diagostiserat eller inte. Ser jag till en del av den specialpedagogiska litteratur jag läste i slutet på 90-talet, är många metoder relevanta för alla barn. Åtminstone såg jag det för 1- och 2-åringar.
Och två saker som allmänt skulle hjälpa upp är färre barn i klassen och att läraren har med tid för planering och reflektion, samt tid att bemöta barnen.
På tal om miljöns betydelse, har Janne funderingar kring det här: Relativt behov av stöd och Miljö och handikapp.
LikeLike
Det här med antal barn, antal pedagoger och antal vuxna i olika konstellationer är en komplex fråga, och frågan om hur tiden disponeras på olika nivåer är inte enklare den. Å ena sidan så bör läraren absolut ha tid att bemöta eleverna, å andra sidan bör eleverna få utrymme att vara i fred i sin process, även i klassrummet. Det är inte helt ovanligt att intensiva elever (bland annat men inte exklusivt elever med ADHD) i all välmening tilldelas så mycket resurser att deras utrymme att ta egna intitiativ faktiskt i det närmaste upphör att existera. Resultatet riskerar att bli en olycklig kombination av överstimulans som leder till akut understimulans, eftersom eleven t ex aldrig får möjlighet att faktiskt ha tråkigt, bli rastlös och lära sig hantera den kreativitet som kan födas i detta.
LikeLike
Jag är född i januari och popskadad från födseln med starka symtom på AC/DC.
LikeLike