“Banta med Demis Roussos”

Bokrean är för mesar. Österlens loppmarknader är däremot  oförutsägbara och bokstånden av skiftande kvalitet. Jag gillar äventyr och funderar på att öka min nördfaktor genom att skaffa  en exklusiv hobby som t.ex. boksamling.

demis.jpgMen – om jag nu ska bli samlare vill jag börja med att återerövra dyrgripen Banta med Demis Roussos, som vi av helt obegripliga skäl gav bort sommaren 1997. Mitt liv har varit lite tomt sedan dess. I år ska jag verkligen hitta ett nytt exemplar.

Kändisars bantningstips är annars en lagom smal nisch för en frustrerad blivande samlare. Och då menar jag kändisar som inte är kända för att laga mat – idag när kockar ofta har rockstjärnestatus måste jag avgränsa mitt samlande.

Tills vidare får jag trösta mig med videon till “Goodbye my love, goodbye”. Njut av Demis oblyga sensualism. Jag tänker också förtrolla världen med mina magiska handrörelser.

Annars går det bra med “Forever and ever” också. Vilken röst!

Ett annat tänkbart samlaruppslag är “motsägelsefulla titlar”. Vid sidan om Demis bantarkokbok kanske jag ställer Så avslöjar du härskartekniker av Göran Persson eller Lyssna på barnen av Jan Björklund. Min bästa hempermanent av Ingvar Oldsberg eller Så blev jag ödmjuk av Carola Häggkvist. Finns det fler lockande titlar?

Lustläs – läslust – lusläs – läslus

lasa.jpg

Varför blir jag så provocerad av det spanska förslaget om att betala barn för att de läser? Kanske är det absurditeten i att belöna någon för att göra sig själv en tjänst som är i grunden stötande. Nästa steg är kanske att ta betalt för att äta, gå på toaletten, tvätta händerna eller andas?

Jag är nog fast i min förskolläraridentitet och styrs av misstron mot att göra saker för någon annans skull. Det fanns liksom inte i den världen och jag kunde nog inte ens stava till instrumentellt beteende.

Mina tankar om hur barn lär sig läsa och skriva präglades av mötet med Raghild Söderbergs tankar som de gestaltades i några förskolor i Malmö som jag hjälpte med två filmer.

Tidig läs och skrivlek

Ännu tidigare läs- och skrivlek

Nu förstår jag hur djärvt det var att lita på barnen.

Könskriget och den goda människan

Jag vet inte varför jag blir så trött av debatten kring Per Ströms bok om mansförtryck. Kanske är det skadeglädjen hos professionella antifeminister som bekommer mig illa. Det finns något nyomvänt skenheligt som gör mig nervös. Hämndlystnad är inte vackert.

dosto.jpgJag ser den guldbaggebelönade filmen Darling och möter den goda människan i Mikael Segerströms underbara gestaltning. Han är troskyldig och ren på ett sätt som ligger bortom alla genusdebatter. Eller också är han direkt hämtad ur Susans Faludis bok om män som behandlats illa av marknaden.

Michelle Meadows gör en fantastisk roll som uttråkad, ignorant yuppieflicka. Filmen är ömsint och rörande, tankeväckande och osentimental. Ja – helt enkelt underbar.

Likt Dostojevskijs hjälte i Idioten furst Mysjkin rör sig Mikael Segerström genom filmen. Levande och full av tilltro till möjligheterna att återskapa ett meningsfullt liv. En äkta hjälte – långt från Stureplan och halvvärlden där.

Det var länge sedan jag tyckte så mycket om en film.

Lady Chatterly – varför, varför, varför

Ibland är bio underbart. Att få sjunka in i en varm gemenskap och drömma sig bort i berusande identifikationer. Amerikansk filmkonst brukar leverera dessa upplevelser med stor precision. Nästan alltid lämnar vi salongen med en generad suck över att vi gick på tricket en gång till.

Fransk film följer inte samma bok. Tre timmar av erotisk film efter klassisk engelsk förlaga gör mig mest osäker.

  1. Ja, det är en vacker film med naturscener som bländar och förför.
  2. Ja, det finns en diskussion om kvinnors frihet och rätt till sexualitet.
  3. Ja, det finns en diskussion om klassöverskridande kärlek och frustrerad manlighet.
  4. Ja, det finns erotiska scener som nog skulle kunna kallas smakfulla.
  5. Ja, det finns en litterär förlaga som jag borde känna till.
  6. Ja, det visas upp intressanta underkläder som antagligen kommer att sälja i jul.
  7. Ja, det finns en skådespelerska som är näpen och bestämd på ett sätt som strakt påminner om en ung Ingrid Bergman.
  8. Ja, skogvaktaren skulle nog kunna associeras till en variant av Marlon Brando. Kanske.

chatterly.jpgFrågan är varför jag inte bryr mig om hur det går för huvudpersonerna. Är jag så fast i den amerikanska formen av identifikation som en förutsättning för upplevelse att alla dessa kvaliteter bara passerar förbi.

Jag känner mig lika inskränkt och gnällig som de tonåringar jag försökte visa svart-vit film för en gång. De visste bara en sak:

– Svartvitt är kasst!

Nu måste jag erövra bilden av mig själv som öppen filmälskare med förmåga att njuta av långsamt eftertänksamt berättande och oändliga dialoger. Giv mig styrka.

Jag vill bli som doktor House

house.jpgForskning är en mäktig tanke. Att samla information, att konstruera hypoteser, att pröva dem, att skapa nya hypoteser – och pröva dem, och en dag hitta förklaringen som gör att du kan bota sjukdomen genom att ge rätt medicin! Det är ett oslagbart koncept och som berättelse är det helt enkelt underbart. Varje tisdag segrar den bistra och buttra doktor House i sin kamp mot sjukdomarna och han gör det genom att fördomsfritt pröva nya tankar.

Inom dramaturgi finns begreppet redundans som ungefär betyder förutsägbarhet. Vi anar hur filmen (och livet!!) ska sluta, men vi njuter av den lilla spänningen som finns i tvivlet. Kommer de att hitta ett botemedel även detta avsnitt? House är en modern hjälte; elak och hänsynslös – men den person du verkligen vill möta den dag du är sjuk. Sanning kostar – lögnen dödar.

Efter denna långa omväg vill jag försöka att konstruera samma romantiska syn på forskningen inom skolans område. Tänk dig serien där barn med läs- och skrivsvårigheter tas in för observation. De skarpa hjärnorna diskuterar olika åtgärdsförslag och och efter sex misslyckade experiment hittar de just den metod som fungerar på just detta barn.

Nästa dag går vi ut med de sensationella rönen i en vetenskapligt granskad tidning som landets alla lärare tar del av. En vecka senare har pedagogiken i västvärlden förändrats. Sanningen segrar och de dåliga pedagogerna drar sig skamset tillbaka.

När regeringen nu anslår pengar till forskarskolor för aktiva lärare – då kanske vi kan uppleva denna berättelse förverkligad på kommunal nivå. Varje dag.

Jag är ganska förtjust i mitt nya ocyniska jag… Hoppas det varar till nästa veckas avsnitt. Just nu vill jag inte tänka på farorna med att överföra en naturvetenskaplig kunskapssyn till humanistiska områden.

Är det möjligt att se film på TV3?

Då kanske man ska se om Closer som går på tisdag kväll… Risken är stor att det ljuva vemodet försvinner i reklampauserna. Jag tror att det är en bättre idé att hyra om filmen.

Det är ändå en av de filmerna som har gjort starkast intryck på mig de senaste åren. Någonting med kärleken som blind kraft och närhetens problematik fångas i filmen. Fyra personer som är insnärjda i sina lögner om sig själv och varandra. De gör varandra olyckliga men kan inte leva utan någon form av kärlek. En film utan hjältar men med fyra komplicerade karaktärer som gör motstånd. Till sist tycker jag om dem ändå – de förtjänar att bli lyckliga.

closer.jpg

Sen är det naturligtvis musiken. Damien Rice gör någonting med mig som jag inte förstår och inte vill analysera. Jag tror att det kallas bitterljuvhet – men skulle också kunna liknas vid besatthet och självplågeri. Den obotliga romantiken som livshållning. Hur kan man undvika att romantisera självdestruktivitet när det blir så snyggt på film?