Category Archives: Estetiska processer

Läraryrket och romantiken

Posted on by
10

I en annan tråd har vi diskuterat sagornas betydelse och jag har försvarat fantasins och myternas kraft i skolans värld. Det är en riskabel position som lätt kan uppfattas som antirationell och vetenskapsfientlig. Samtidigt tror jag det är viktigt att vi som yrkesgrupp skapar och vårdar våra egna hjältesagor och gårdagens film Freedom writers var en skamlös sådan.

Den nyexaminerade lärarinnan (Hilary Swank) tar sig an den hopplösa gettoklassen och uträttar underverk (trots motstånd från kollegiet) med hjälp av Anne Franks dagbok och sitt stora engagemang. Jag låter mig villigt manipuleras av den fullständigt förutsägbara berättelsen och jublar åt det triumfatoriska slutet och eftertexterna som förklarar att det är “based upon a true story”.

I dagens svd analyserar Lina Kalmteg Harlequinböckerna och beskriver det förutsägbara i berättelserna som en avgörande framgångsfaktor. Författarna skriver efter en mall och det finns inget utrymme för brott mot den uppgjorda dramaturgin. (Länk)

Länk till Mats romantiska bildspel (Vad hände med inbäddningsfunktionen?)

Går det att jämföra harlequinberättelsernas banala romantik med framgångssagan från skolvärlden? Jag är rädd att det finns mer gemensamt än vi vill tro.

Om förebilder

Posted on by
Reply

Jag försöker att inte hänga upp mig på förebilder. Det känns viktigare att tänka själv och jag är nog rädd att de här hjältarna ska fungera som begränsning snarare än inspiration. Som lärare gäller det att hitta sin egen stil. Samtidigt är det förmätet att inte vilja se i vems fotspår jag vandrar och försöka utnyttja kraften i de goda exempel som finns.

Utan alla jämförelser i övrigt tycker jag att Beyoncé gör en mycket värdig hyllning till Tina Turner.

Länk

Vad är det som saknas i bilden?

Posted on by
Reply

Anna Hellsten rekommenderar en text av Heather Havrilesky inför den fjärde säsongen av Mad men. Länk

This is the genius of “Mad Men,” its dramatic reenactment of the disconnect between the dream of dashing heroes and their beautiful wives, living in style among adorable, adoring children, and the much messier reality of struggling to play a predetermined role without an organic relationship to your surroundings or to yourself. We’re drawn to “Mad Men” week after week because each and every episode asks us, What’s missing from this pretty picture?

Svaret är ingen överraskning och frågeställningen har inte åldrats märkbart sedan slutet på 50-talet.

What’s missing on both a personal and a broader scale is empathy, of course — embodied most gruesomely in the lawn mower accident last season, but also wrapped up in the sharp edicts Don and Betty issue to their children, in the distracted insults Don aims at Peggy, in the self-involved funk of Joan’s doctor fiancé, in the cruelty that springs from Pete’s existential desperation. While “Mad Men’s” detractors often decry the empty sheen of it all, claiming that it has no soul, clearly that’s the point. The American dream itself is a carefully packaged, soulless affair.

Slutorden är nattsvarta:

In show creator Matthew Weiner’s telling, the birth of the advertising age coincides directly with the birth of our discontent as a nation — and what got lost in the hustle was our souls.

Vad är det som saknas?

Vad är det som saknas?

Musikalismer – podbart om pekoral och patetik

Posted on by
5

Charlotte Emt gör en serie i elva delar om den filosofiska sidan av musiken. I det tredje avsnittet diskuterar hon pekoral och patetik  med den underskattade sångerskan Marianne Mörck och operakännaren Lasse Walldov.

Länk till podversion, programpresentationer

Särskilt rolig tycker jag att sågningen av Thåströms version av  Briggen Blue Bird är.

Imperiet – Balladen om briggen Blue Bird av Hull

Det är bara att konstatera. Jag är en sådan där Olle Adolphson-kille som vill att känslorna ska uppstå inne i MITT huvud. Inte i artistens munhåla eller hals…

Olle Adolphson – Balladen om briggen Blue Bird av Hull

En dag i Lövestad

Posted on by
9

Jag är fortfarande en aning omtumlad efter alla starka intryck från Lövestad och hoppas de här bilderna lockar besökare till Kulturmöllan! (Facebook)

Skulpturparken, Hans Hans och Spiken i kistan är att betrakta som bonus

This slideshow requires JavaScript.

Jag är lite bekymrad över att bildspelsfunktionen i WordPress är nyckfull och att bilderna ibland hoppar ur ramen? Skriv gärna en kommentar om det ser konstigt ut hos dig!

Newcastle 9 – limitationliberation!

Posted on by
1

Jag har haft workshops med lärarstudenter från Nortumbria university och gjort historier tillsammans med dem. Under mottot  “begränsning befriar” har de fått i uppgift att:

1) Välja en bild av sig själv (eller ta en ny med webkameran)

2) Manipulera den två gånger med hjälp av http://photofunia.com. Det finns massor av färdiga bakgrunder och mallar.

3) Dessa två bilder är start- och slutpunkt för berättelsen. Använd 100 ord för att binda samman dem.

4) Registrera en blogg och publicera din historia där.

5) Länka till http://limitationliberation.wordpress.com/

6) Kommentera dina kamraters berättelser.

Jag trodde det skulle bli tekniska problem, men de flesta studenter registrerar bloggar och laddar upp filer med lätt hand. Betydligt svårare var det att välja en bild av sig själv. Trots att de hade tillgång till webkamera valde de flesta att hämta bilder på Facebook och nu vet jag hur ett typiskt bildarkiv ser ut för en 20-årig Newcastleflicka. Det är väldigt mänga puss- och krambilder. Inte så många rena porträtt.

Förhoppningsvis har de lärt sig något. Jag har funderat mycket över hur man balanserar allvar och lek. Det finns en uppenbar risk i att det tekniska tar över, samtidigt som jag gillar tanken på att berättelsen växer ur de manipulerade bilderna. Det blir mindre pretentiös så och allt är på låtsas. En annan gång vill jag jobba mer med berättarstruktur och reception. Nu ligger fokus på produktion under två timmar.

Prova gärna tekniken och länka hit om du blir nöjd med din berättelse. Särskilt kul skulle det vara om någon ville göra det här med barn. En stor fördel med metoden är att inga program behöver installeras – all sker på nätet. Jag tror inte på datorutbildning där skolorna behöver köpa ny utrustning eller program.

Beth håller ihop hela International Conference week och lägger ner ett stort arbete på att få det hela att fungera. Veckan innan jag skulle komma presenterade jag mitt upplägg och skickade ett smakprov med en diskret fråga om hon kände igen någon av personerna på bilden. Idag berättade Beth att hon hade varit väldigt undrande över varför jag skickat ett bröllopsfoto på mig själv. Samtidigt var hon en aning bekymrad över den manhaftiga bruden  – men vi svenskar är ju så frigjorda…

Jag inser att Daniel och Victoria inte är jättekända i England. Än.

Jag och min nya fru?

Jag och min nya fru?

That´s why Jan Björklund is a stamp

Posted on by
6

När jag var liten trodde jag på frimärken som en form av värdebeständig investering. Idag har jag förstått att marknadsekonomins lagar gäller även här. Ingen köpare – inget värde.

15 centimos tror jag är ganska billigt för ett äkta Björklundmärke. Kanske är det ödets ironi att mannen som nedmonterade de estetiska ämnena från lärarutbildningar och skola förekommer på ett frimärke med rubriken communicaciones.

Jag letar i Svd och DN efter kommentarer till riksdagsbeslutet om ny lärarutbildning. Lika tyst där som i TV.

Jan Björklund gjorde nog rätt i att ta ledigt från riksdagsdebatten. Skolpolitiken avgjordes på DNdebatt och riksdagen är ett rundningsmärke.

Chet Baker – The Lady Is A Tramp

Kollektivt geni?

Posted on by
2

Patrik Svensson skriver ett inlägg som kritiserar myten om det ensamma geniet som skapar stora konstverk i yttersta avskildhet. Länk

1. Finns det verkligen några empiriska belägg för att någon blivit mindre genialisk av att exempelvis ta hand om sina barn? Om det geniala går att mäta, var går den exakta gränsen mellan genialitet och simpla försök att ursäkta omognad, ansvarslöshet eller ett asocialt beteende.

Efter att ha tillbringat den senaste månaden i sällskap med Lars Noréns dagbok känns det här som en relevant frågeställning. Författaren längtar efter gemenskap men är egentligen bara lycklig då han kan skriva – och då är han tyvärr  ensam.

Svensson försöker göra det till en ideologisk fråga om gemenskapens betydelse och nya kollektiva uttrycksformer, men lyckas inte övertyga mig om att det ensamma geniets tid är över.

En dag ska jag dra mig tillbaka och leva i isolering på en bergstopp… Då djävlar ska ni få se på skapande!

Det kommer aldrig hända.

P.S. Testa http://photofunia.com – kul bildeffekter på nätet!