Jag har fastnat i ett argumenterande läge och hör mig själv driva frågor på bloggen med irriterande envetenhet.

Några arbetskamrater frågar mig:
– Hur kan det komma sig att du har åsikter om allting?

Jag stannar upp en sekund och bestämmer mig för att försöka skaka liv i min nyfika sida. På måndag kommer tentorna och då är det för sent att starta ett nytt liv.

På kommendanthuset vandrar jag runt bland Åke Hedströms fotografier och möter en känd person.

Jag släntrar över till det stora museet och konstaterar att det mesta är omgjort och att det är stor skillnad mellan att gå dit som lärare eller förälder – och att vandra omkring i min nyfunna flanörroll.

På avdelningen för kulturhistoria är konsten integrerat bland möblerna och på en vägg hänger i all anspråkslöshet fem tavlor av C F Hill som tar andan ur mig.

I Räddaren i nöden finns en gripande scen där Holden går på muséet i New York med sin syster och stannar framför en uppstoppad indian med kanot. Allting har förändrats i hans liv men indianen är konstant. För mig spelar dioramat med rävfamiljen och den döda hönan samma roll. Så länge det finns kvar har jag en fast punkt att relatera till.

De ansvariga får gärna förändra alla utställningar från grunden – men rör inte det här sceneriet!

Min flanördag slutar med att jag inte blir insläppt på Mary Ellen Marks föredrag på K3. Jag cyklar hem och tröstar mig med websändningen: Länk