Allt är spännande – hela tiden

Vi diskuterar skillnaden mellan privat och offentligt. Utgångspunkten är de band som Tomas Tengby spelade upp i Morgonpasset någon gång i slutet av 80-talet. inramningen var att någon hade köpt en låda med kassettband på en loppmarknad. En man cyklade runt i Sverige och berättade om sina upplevelser för mikrofonen. Det var ofta beklämmande torftigt och antagligen inte på något sett avsett för publicering – men just därför befriande äkta och okonstlat. Knäckebröd, kaviartuber och bekymmer med läckande ventilgummi dokumenterades med största allvar.

som1.jpg
Jag försvarar en position som innebär att gränsdragningen mellan privat och publikt är en riskabel och i grunden falsk konstruktion. Särskilt underligt blir det när vi kommer till s.k. offentliga personer som förutsätts ha mindre behov av privat sfär. Min utgångspunkt är att alla människors liv alltid är intressanta. Det är alltså inte media som avgör vem som är värd att dokumentera. Det finns inte heller någon anledning att se vissa dagar som mer betydelsefulla än andra. Jag hör alltså till dem som vill fånga vardagen. Födelsedagar och semesterbilder intresserar mig mindre.

Frågan är om detta dokumenterande är ett utslag av narcissism? Blotta misstanken att någon har dunkla avsikter är lömsk. Är fotograferandet ett sätt att distansera sig från verkligheten? Vad är meningen? För vems skull gör du detta? Vem tror du är intresserad av ditt liv? Svåra frågor som jag väljer att betrakta som meningslösa och dessutom förtryckande!

Eftersom allt är intressant behöver jag inte värdera mina egna och andra människors drivkrafter. Utgångspunkten är att vi inte alltid vet varför vi håller på – och så ska det vara!

Houellebecq – den omoraliska människan

tros.jpg

Sommarläsning är lustläsning – befriad från nytta och baktankar flyter böckerna samman i en ström av upplevelser som kommenterar och ifrågasätter varandra. Analytiker av TV brukar analysera det nya tittandet som rastlöst och att de enskilda programmen är en del av något större flöde som mottagaren med hjälp av fjärrkontrollen konstruerar. Summan av de enskilda programmen kan ibland bli större än de enskilda delarna.

På samma sätt fungerar läsning. Böckerna griper in i varandra. Jag lägger ifrån mig boken om Alva Myrdal i ett tillstånd av moralisk utmattning. Förebildligheten och dubbelmoralen står mig upp i halsen. Steget till Michel Houellebecqs roman Plattform kunde inta vara längre.

Författaren låter sin huvudperson (som också heter Michel) pröva tanken på sexturism som ett sätt att lösa den andliga och materiella nöden i världen. Det är roligt, provocerande och filosofiskt djupsinnigt på ett sätt som jag inte är beredd på. Frågor om lycka och meningen med livet ställs på ett franskt sätt. Där makarna Myrdal strävar efter att bygga monument över sig själ och förändra världen, men samtidigt misslyckas i de mest elementära relationsbyggen – där låter författaren huvudpersonen möta kärlek och lust i en oblyg förening. Mycket oblyg – och de som har problem med detaljerade sexscener bör undvika boken

Romanen har väckt starka reaktioner och skulle kanske med slarviga och illvilliga ögon kunna läsas som ett försvar av kolonialism, prostitution och barnporr. Men då tror jag att man missar en del av poängerna i civilisationskritiken som handlar om att sexualiteten i västerlandet har förflyttats från lust och kärlek till konsumtion av varor. Den enkla erotiken ryms inte i vardagen och kåtheten är skuldbelagd i ett individualiserat samhälle.

En tes är att det är nödvändigt att ge upp en del av sig själv för att kunna njuta och ge njutning. Sexualiteten i väst är en del av ekonomiska transaktioner, familjebildning eller nervös självdestruktivitet. Hoppet finns hos den orientaliska kvinnan, som tycks förstå hur en man vill bli behandlad. På samma sätt söker de kvinnliga sexturisterna något hos de svarta männen. Min mycket svenska reaktion är naturligtvis pliktskyldigt fördömande. Detta är inte trevligt. För mig flimrar bilder av misshandlade baltiska flickor förbi och jag har uppenbara problem att se något positivt i sexturism.

Men efter 316 sidor vet jag inte om denna skandalösa bok egentligen bär fram en striktare moraluppfattning än makarna Myrdals samlade välgärningar. Bakom författarens provokationer döljer sig en upprörd moralist som bankar in sitt budskap:

Ärlighet mot sig själv och sin partner.

Frukta cynismen – våga älska utan baktankar.

Allt annat är omoraliskt. Vem är jag att säga emot?

Detta är ett författarskap jag vill följa. Alla som vågar tänka en tanke till dess fulla konsekvens är värda respekt.

tros2.jpg

Männen i mitt liv

p1.jpgDet är en gammal sanning att historien domineras av män. Jag sorterar semesterbilder från Florens och slås av det pompösa allvaret hos de kulturella giganter som står avbildade utanför Ufficierna.

länk till bildspel(quicktime)

Snabbare – sämre kvalitet

Till min förvåning kände jag igen de flesta och kunde till och med säga något om deras arbete. Detta är antagligen resterna av borgerlig bildning och ingenting jag är stolt över. Vi behöver nya hjältar.

Men eftersom det är Pridevecka vill jag bidra med någon form av jämställdhetstanke. Frågan är vad det är för form av manlighet som dessa herrar gestaltar.

Och vad tänker gumman i den sista bilden?

Sommar – en katedral av vanlighet

dom2.jpgJag minns en tid när sommarprogrammet var dagens höjdpunkt och uppdraget att vara sommarpratare höjden av prestige. Efter det kunde du dö nöjd. Inget monument gav samma ryktbarhet.

Idag är det inte samma glamour och jag förstår delvis anledningen när jag läser den nya damtidningen Laura (se där – jag avslöjar ständigt nya sidor). Tidningens målgrupp är 40+ och i det senaste numret finns en intervju med chefen för Sommar Birthe Stiby Rödöö som tipsar om några favoriter inför säsongen. Vi har nog inte samma smak.

29/7 Lena Olin. Jag hörde programmet. “Jag har kysst Robert Redford och Johnny Depp – det var ingenting särskilt med det … Det är mycket roligare att se Oscarsgalan iklädd pyjamas i sängen än att vara på plats” Jag tänker att det kanske är viktigt för henne att bevisa sin vanlighet under 1,5 timme – men var det verkligen nödvändigt att dessutom övertyga oss om sin absoluta tråkighet? Det tog inte mer än fem minuter! Jag vill ha tillbaka bilden av den Lena som gjorde Varats olidliga lätthet. Har hon funnits utanför mitt huvud?

3/8 Mona Sahlin. Kvinnan som blev vald till partiledare p.g.a. av sin vanlighet och samtidigt gav populismen ett ansikte. Jag tror Göran Persson hade en poäng när han beskrev hennes tänkande – nej det är inte hennes starka sida.

5/8 Maud Adam. Bondbrud och amerikansk anknytning. Det l-å-t-e-r spännande. Om man inte hört henne förut då alla tåg redan avgått och alla klockor redan stannat.

7/8 Renata Chlumska. Behöver vi ytterligare romantisering av självdestruktiva äventyrare? Har hon cyklat barfota över sydpolen en gång till? Vem bryr sig?

10/8 Filippa Reinfeldt. Upp till bevis – en självständig kvinna i en mogen relation med maktens man? Bill och Hilary – se upp! Kommer hon också att försöka övertyga oss om sin vanlighet?

11/8 Pernilla Wahlgren. Usch, jag får huvudvärk bara av tanken. Vad gör hon nu reklam för? Är det hårfärgningsmedel eller tandkräm?

8/8 Lena Endre. Henne träffar jag i affären i Kivik ibland. Visst är hon vacker, men måste hon använda den stora dramatenrösten för att köpa sill? Turisterna är nöjda och österlenromantiken frodas.

Nu misstänker kanske någon att jag bara är bitter och avundsjuk på dessa framgångsrika personer. Jo – men nu känns det bättre – och då har jag ändå inte berättat vilka bra låtar jag skulle ha spelat!

Dessutom finns det andra tidningar och andra målgrupper.

Andra bloggar om: , , , ,

Konsten i naturen – bästa stället!

fot.jpg

Jag blir glad av konst i naturen. Utställningen i Wanås slottspark är oemotståndligt lekfull och pretentiös, abstrakt och sinnlig, kraftfulla material och nedbrytbara i samspel med naturen. Det är en av sommarens höjdpunkter att komma dit och se vilka skulpturer som finns kvar, om de har förändrats och framför allt – om jag har förändrats?

spindel.jpg

Vissa objekt väcker starka känslor – och nya känslor. Så vill jag att konsten ska fungera. Oförutsägbar och vacker. respektingivande och inspirerande. Om ni möter mig på en byggmarknad med en säck cement så vet ni vad som är på gång – stora grejer.

Ett litet bildspel.

Snabbare version 

Vatten – ån är full av vatten!

forse.jpg

Jag är inte gnällig, men det börjar bli lite mycket nu. Regnet alltså. Vi tröstar oss med promenader och favortitmålet är den plats där svensk filmpolitik led sitt största nederlag. Jag menar Forsemölle där Richard Hobert spelade in filmer om dödssynder. Sju tvättäkta kalkoner som finns att köpa i en box på bensinmacken i Kivik. Måtte jag aldrig få så tråkigt!

Ibland undrar jag vilka filmidéer som fick stå tillbaka för detta projekt – sedan förstår jag varför filmare ser varandra som rivaler.

Vatten som jag ser det!

Snabbare version 

Den sista principen övergiven…

Jag är inte en av dem som vill tjäna pengar på andra människors besatthet och har alltid haft ett mycket reserverat förhållande till affärer. Men nu har jag faktiskt blivit en spekulant i vinyl!

Idag var jag på loppmarknad i Lunnarp (en av Österlens trevligaste  och bästa) och köpte 13 singlar med Hep Stars (nåja, en var med enbart Svenne) för 50:-. Det gjordes i det uppenbara syftet att tjäna pengar så nu är jag registrerad säljare på Tradera. Kolla!

hep3.jpg

Jag känner hur girigheten griper tag i mig . Så nu har denna från början mycket seriösa lärarblogg fallit ner i klippar- och nostalgiträsket. Jag skyller på vädret. Kanske kan jag göra någon form av analys av bilderna i något pedagogiskt sammanhang. Tveksamt. Men bilden på deras turnébil är fin!

William Arnes motorcirkus

ki1.jpg

Kiviks marknad är en plåga. Tivolit bullrigt, Knallarnas utbud enahanda och ofta med rasistiska och sexistiska undertoner. Det är inget ställe för känsliga själar.

ki2.jpg

Ändå finns det något lockande som gör att jag återvänder år efter år. I början av 90-talet introducerade Gert Fylking den kirgisiska propellern på Variete Hilton. Det gjorde intryck på barnen. Men sedan dess har mystiken varit sällsynt och bräcklig.

ki3.jpg

Därför är det med sann glädje jag vill dela med mig av upplevelsen av att få se en äkta motorcirkus med dödsryttare. William Arnes har anor sen 30-talet. Nöjdare publik har jag inte mött på länge. Doften, ljudet, attityden – allt är rätt. Länk quick time – det kan ta en stund.

ki4.jpg

Annars finns det alltid godis att handla – ett annat säkert kort.

ki.jpg

Kokonst – kokkonst – Kivik art center

art2.jpg

Okynnesblogg – det är sådant man gör när det regnar fast man har bestämt att låta bli under semestern. Jag skyller på vädret – se det som ett utflyktstips…

Bildspel från utställningen

Någon fick en bra idé – eller kanske flera.

  • Österlen är vackert.
  • Konst är trevligt.
  • Turister vill gärna titta på något.
  • Louisianna är ett fint museum som drar många besökare.
  • Wanås slott har skulpturutställning i sin park.
  • Kultursponsring är roligare än tennis.
  • Sune Nordgren har ett gott internationellt rykte.

Alltså bildas en grupp som startar Kivik art center.

På en hisnande vacker plats har de första trevande stegen tagits och jag tror det kan bli bra. Eller rättare sagt – med den utsikten förstår jag inte hur det är möjligt att misslyckas. Sedan är frågan om detta är platsen för konceptuella provokationer och dekonstruktivistiska kunskapsteoretiska äventyr. Bygden har en tradition av föreställande måleri och jag tror att de utslängda betongblocken inte självklart väcker jubel hos den stora publiken. Det är djärvt och jag blir berörd. Dessutom är jag för kor – särskilt om det finns ett staket mellan dem och mig.

Jag tror att utställningen handlar om spänningen mellan det tidlöst geometriska (betongen) och det årstidbundna böljande (naturen) men har ingen stark längtan efter att analysera eller förstå.

Det är många som vill vara med och dela på den kulturella kakan och äran. När jag kör hem hör jag den dryge moderate kommunpolitikern Akeij tala sig varm för det vackra landskapet och vikten av att inte förstöra bygden inför hotet om gruvdrift och exploatering. Honom litar jag inte på. Den dagen turisterna sviker står grävskoporna beredda. Men fram till dess är det bara att passa på att njuta av utsikten och, vem vet, kanske händer det något oförutsett när du kliver in i betongkuberna i skogen. Dessutom finns ett bra fik, möjlighet att hyra stugor och beundra en ovanligt stor skördetröska.

art.jpg

“Av akademiskt intresse…”

“Det är enbart av akademiskt intresse” – Så brukar sportjournalister beskriva matcher som är fullständigt betydelselösa. Alla medaljer är fördelade och ingen annan än de verkligt fanatiska skulle kunna tänka sig att slösa tid på att följa och beskriva evenemang som alla vet är meningslösa. Därför är det spännande att just den akademiska idrottsvetenskapen har fått 2,5 miljoner till sin verksamhet. Grattis!

skulptur.jpgJag googlade uttrycket och fann att Engels använde samma ord i ett brev till Bebel 1884 där han diskuterade revolutionens militära förutsättningar. Sportjournalisterna rör sig på historisk mark. Men Google ger lika många referenser till sidor där uttrycket används som om något är mycket viktigt.

Jag lever i två världar. På högskolan är akademin det högsta goda. Utvalda väktare försvarar kvaliteten mot oönskade angripare och i seminariernas slutna rum granskas vetenskapligheten utifrån stränga principer. Även om alla vet att vi inte vet någonting om verkligheten så är det ändå viktigt att inte veta något på rätt sätt. Denna ickekunskap måste vara underbyggd på ett korrekt sätt. Den postmoderna teoribildningen låter sig inte enkelt omsättas till metodik och didaktik. Allt är kontext, konstruktion och diskurs.

Samtidigt finns det en stark tilltro till att forskningen ska visa vägen. Björklund vill enbart ha evidensbaserade antimobbningsmetoder. Högskoleverket vill lösa professionsutbildningarnas problem genom fler lektorer och bättre examensarbeten. Till och med fack och arbetsgivare trallar med i denna våg av förhoppningar. Lärare måste få forska och rektorerna blir en sorts vetenskapliga ledare med minst magisterkompetens.

I denna världsbild representerar vetenskapen det rena – drömmen om att kunna beskriva något på ett objektivt sätt. Pedagogiken är dömd att befinna sig i ett normativt smutsigt rum. Alla tankar om hur man bör undervisa riskerar att avslöjas som tidsbundna och ofullständiga.

Skulpturen som står i lärarutbildningens entréhall heter Patterns of failure. Det gillar jag – vi som arbetar här borde tillbringa minst tio minuter per dag i meditation över det faktum att vi alltid kommer att misslyckas (åtminstone i någon betydelse) och att vi därför alltid kommer att tillhöra förlorarnas skara. Frågan är om vi lyckas bära detta förhållande med värdighet – eller om vi måste blåsa upp vår egen betydelse för att dölja ofullständigheten.

Folk brukar vara snabba att se symboliska fallosar i olika sammanhang. Denna jättepelare väcker andra associationer. Den kanske pekar på det ömkliga och sårbara i en manlig kultur. Ett monument över misslyckandet – går det att ens tänka sig?

Jag vet inte hur jag ska tolka det faktum att skulpturen har blivit smutsig och att den ska rengöras under sommaren. Det finns en underhållsplan för att vårda våra spår av misslyckande.

Bolognarationalitet och detaljerade kriterier gör att vi utbildare tvingas allt längre in i illusionen av kontroll. Utbildning är mer eller mindre kvalificerade gissningar om vad studenter behöver och krampaktiga försök att mäta detta på ett trovärdigt sätt.

Traditionen att se läraryrket som en form av hantverk är svag och dess försvarare i en utsatt position. Tyvärr är nog bilden av den rena akademin lika hotad. Högskolan är inte längre platsen för bildade samtal kring upphöjda ämnen.