Ibland halkar jag ner i cynism och uppgivenhet. En kväll med ungdomarna från Rädda barnens musikprojekt botar mig den här gången. Fantastiska ledare och engagemang hos de skoltrötta eleverna som återfår glädjen genom att göra något de tror på. Och underbara tanter från Rädda barnen som skapar en värdig inramning – lite utanför det vanliga kommunala.
Jag har varit på disputation. Min vän och kollega Fanny Jonsdottir har presenterat en omfattande kartläggning av små barns relationer. Läs hela avhandlingen här. Kort presentation här.
Fanny har ambitionen att beskriva och kategorisera barnens relationer i utanförskap, kamratskap och vänskap. Det är ett spännande ämne och möjligheten att förstå vad som kännetecknar barns relationer är lockande. Men – vad händer när man gör en sådan indelning? Går det att undvika normativitet? Finns det någon skillnad mellan självvald och påtvingad ensamhet?
Vi har en stark bild av att relationer är bra och leder till hälsa och studieframgångar. Utvecklingspsykologin är full av tankar om gemenskapens betydelse för harmonisk personlighetsutveckluing. Vi har lyft fram Vygotski och samlärandet som en överordnad tankefigur för lärande. KASAM betyder känsla av sammanhang och används som tankemodell för att förebygga problem i socialpsykologiska modeller.
Utanförskap är inte bra – det leder till depression och dåliga prestationer. Denna syn finns även i läroplan som ger personalen i uppdrag att skapa miljöer som gynnar goda relationer. Barnen tycks ha rätt till att vara omtyckta. Det blir då ett pedagogiskt misslyckande för personalen på de förskolor där det finns barn som inte blir valda. De har svikit sitt ansvar och gränsen mot kränkning och mobbning är hårfin.
Här uppstår mina problem – och jag är ändå i hög grad bärare av denna människosyn som hyllar relationer som det högsta goda. Jag har sett smärtan hos de barn som inte lyckas ta sig in i gruppen. Jag vet hur ont det gör för föräldrar som inser att deras barn inte är populära. Ändå vill jag att skola och förskola ska vara mindre besatta av relationer och gemenskap.
Förskolan bygger i viss mån på att människor är utbytbara. Personal och barn passerar förbi i ett ändlöst flöde. De befinner sig i samma rum och ibland lyckas de ha roligt tillsammans. Relationer byggs och löses upp. Alltför stor närhet betraktas som störande och hotar den allmänna trevligheten. Därför tror jag att en del barn väljer att ställa sig utanför detta. Tilliten är ömtålig och varje gång du öppnar dig riskerar du att bli sårad.
Jag tror på den ensamma människan. Vi föds och dör ensamma. Livet är en ljusglimt i ett evigt mörker. För att göra detta mindre outhärdligt klamrar vi oss fast vid varandra i ett försök att lindra den existentiella ensamheten. När jag som tonåring läste Hesses Stäppvargen var det som en befrielse. Ensamhet är ingen skam. Gemenskap är inget tvång. Du behöver inte vara populär för att vara värdefull. När du inser att andras uppskattning inte motsvarar den sanna bilden av ditt värde – först då är du fri.
Om det nu är viktigt…
Andra bloggar om: Bedömning, Estetiska processer, Högskola, Lärarutbildning, Normativitet, Personligt, Utbildning, Förskola, Politik
Att lyssna på Filosofiska rummet och köra bil genom Skåne på en söndagseftermiddag är en njutning. Dagens program handlade om människans förmåga att skapa mening åt sina liv genom att göra berättelser som ger sammanhang och betydelse åt det som skulle kunna beskrivas som meningslöst. Hur vi med ord försöker besvärja den stora förolämpningen – döden.
Peter Gärdenfors beskriver berättelserna som en evolutionär kraft. På ett individuellt plan vinner de personer som har förmåga att hitta på de bästa undanflykterna – på ett kollektivt plan vinner de grupperna som har de kraftfullaste myterna som förklarar varför just de har mycket att vinna på att hålla samman.
Människan tycks vara en varelse som hela tiden söker samband och är ytterst beredvillig att fylla i tomrum i berättelser. Om vi ser en tavla med två främmande människor så är de flesta av oss helt övertygade om att de har en gemensam historia och framtid. Vi står inte ut med slumpen som princip. Allt måste ha en mening – hela tiden.
Se på bilden ovan! Vilken relation har personerna till varandra? Jag har ingen aning men ändå fyllt i alla luckorna för att det ska bli meningsfullt.
Så mitt sommartips är att tanka ner en årgång filosofiskt rum och ladda mp3-spelaren. Podradio är vanebildande. Det är inte lika spännande som Stig Larssons nya bok – men mycket nyttigt för sådana som tvivlar på det goda samtalets kraft.
…hittade jag på stranden i Goa. Grabbgäng åker dit för att supa och vara tokiga på stranden. Fnissiga högar av machopojkar som har smitit från karriär och familj för att leva det vilda livet.
Högtidligt poserande och blicken stolt mot kameran. I hembyn sitter mamman och planerar ett passande äktenskap för guldgossen.
Frågan är varför jag tycker att de här pojkarna är charmiga och lite gulliga när jag har så svårt för motsvarande gemenskaper i Sverige? Kanske är det den där naiva oskuldsfullheten som rör mig. De är del av världens snabbast växande ekonomi och troligen välutbildade och om de sköter sig kommer de att tillhöra vinnarna i samhället.
Ungefär så måste världen ha sett ut för mina föräldrars generation på femtitalet.
Jag arbetade mycket med att konstruera en bild av manlighet när jag arbetade på förskola och gjorde en film med männen på Gubbabacken. De är ganska olika och äventyret är väl att dekonstruera samma manlighet utan tappa det som på något sätt vibrerar under ytan.
För alla som funderar över gåtan Zlatan kanske filmen om den kaxige fotbollsspelaren kan ge ledtrådar
Andra bloggar om: Förskola, Normativitet, Lärarutbildning, Estetiska processer, Genus, jämställdhet, Politik, Skola, Indien, Personligt,
Idag har jag sett studenter redovisa en uppgift som enligt instruktioner handlar om skapande processer och “lärande miljöer”. Det är inte miljöerna som ska lära sig något – begreppet utgår snarare ifrån en teori som menar att vissa miljöer ger underlag för det som vi lärare kallar för “lärande”. Det hela pekar mot pedagogik och mätbar nytta.
Min roll borde vara att leda in dem på tanken att det är viktigt hur miljöerna organiseras och vilken betydelsefull roll pedagogen har i barnens lärande. I stället märkte jag att min tanke gled iväg och att flera av redovisningarna var en aning ängsligt pedagogiska. Energin och kreativiteten neutraliserades av de goda avsikterna. Studenterna ville gärna visa att de tagit till sig litteraturen. Fokus hamnade på allmänna tankar om lärande och hur en lärare bör agera. Jag ville hellre att de skulle visa vem de är och hur de tänker.
Vi lärare jämför våra reaktioner, ser gemensamma mönster och försöker förstå varför dessa redovisningar är annorlunda jämfört med tidigare år. Är det instruktionerna? Sättet att introducera uppgiften? Har vi varit för tydliga/otydliga?
Ibland är vi snabba att vara självkritiska och många studenter tycks uppskatta uppgiften och redovisningen.
– Äntligen något som vi förstod!
En obehaglig slutsatsen skulle kunna vara att estetik och pedagogik inte trivs tillsammans och försöken att föra samman dem skapar förvirring. Lärandet tar över och det traditionella kunskapsmålen trycker undan det som skulle kunna vara uttryck, energi, kreativitet och lust. Min världsbild bygger på att bra pedagogik är berörande och har en botten i känslomässiga upplevelser. Därigenom är de oförutsägbara och svåra att fånga in i kriterier som är generella och rättvisa. Denna otydlighet skapar ångest hos studenter som gärna vill röra sig på säker mark. Går det att lära sig något på säker mark?
Dessutom är jag misstänksam mot själva tanken på att vissa miljöer är mer lärande än andra. Just nu skulle jag behöva vila i ett tyst vitt rum i ett halvår för att rensa ut alla intryck och alla snabba beslut som rusat igenom mitt huvud den senaste tiden. Saltvattentank och klosterretreat skulle också kunna gå bra. Men då har jag individualiserat begreppet till det meningslösas gräns.
Att jag gick på bio och såg filmen Piaf. Underbar musik, fantastiskt skådespeleri, vackra bilder – men det är något som är djupt problematiskt i dessa filmer som är byggda på verkliga historier.Slutet är ingen direkt överraskning – men efter Titanic är det kanske fel att ställa sådana krav på en film. Poängen är då att försöka göra den nedåtgående spiralen intressant. Antingen genom att skildra omständigheterna som tillräckligt fasansfulla och predestinerande, eller genom att göra individen tillräckligt magisk och dynamisk som trots allt överlever dessa samlade djävligheter. Filmen Piaf försöker spela på båda dessa strängar samtidigt och lyckas dessutom romantisera ett drag av självdestruktivitet som gör det hela ganska svårsmält.
Genren har ett parasiterande drag och jag borde ha varit beredd på detta lidande. Min kärlek till Billie Holliday har inte helt hämtat sig sedan Diana Ross gestaltade henne på bio. Bette Middlers tolkning av Janis Joplin var sådär. Ray Charles och Tina Turner valde jag bort. Den enda filmbiografi som jag uppskattat var nog Walk the line om Johnny Cash. Kanske för att jag är helt okritisk till personen.
Därför är det med otålighet och lättnad som jag efter 150 minuter konstaterar att Edith Piaf verkligen dör alldeles för ung och utnyttjad. Om filmen hade varit tio minuter längre hade jag nog bett till gudarna att en lönnmördare skulle förkorta lidandet.
Men jag kommer att fortsätta nynna på Hymn a l´amour och musiken är fortfarande helt sanslöst bra. För en obotlig romantiker är det rena giftet…
Jag har placerat min blogg i
Malmö på bloggkartan.se
“Vägra kultur på Österlen” är en liten rörelse som väljer att ställa sig utanför den allmänna romantiseringen av en kust. De värsta avarterna finns i gratistidningarna där myterna odlas hänsynslöst.
Värst är Österlen360 som är olidligt pretentiös med uttalat finkulturella och folkbildande ambitioner. I senaste numret får vi en bakgrund till comedia del arte-traditionen. Varför? Och varför väljer affärsmän att annonsera där?
Mest förvirrande är Nya upplagan där Lars Yngwe har samlat en lustig blandning av kulturpersonligheter och högstadiekrönikörer. Oräddhet brukar jag tycka är bra men här pekar det mer mot kollektivt kamikaze.
Seriösast är Det händer på Österlen som ges ut på engelska och tyska. Det luktar turistbyrå över produkten.
Roligast är Österlenmagasinet som blandar oblyg textreklam, nyskrivna pekoraltexter till kända melodier och kommunala notiser. Den ofrivilliga komiken är grundtonen, men radannonserna är bra och loppmarknadsinformationen korrekt.
Jag älskar riktiga köpetidningar och dras till dessa gratistidningar av mystiska krafter. Skillnaden är stor och kärleken till språket är inte alltid besvarad. Det finns något oförutsägbart som är lockande – och bra för självförtroendet. Alla kan!
Vår lärarutbildning är besatt av det textuella språket. Det skrivna och lästa ordet ses som en överlägsen kommunikationsform och stora delar av undervisningen syftar till att finslipa denna färdighet. Samhällets samlade oro riktas mot dessa studenter och i förlängningen också de barn som de blivande lärarna möter i skola och förskola. Det framstår som en gåta att det funnits (och finns!) tänkande människor som inte behärskat skriftspråket.
Baksidan av denna kult är att andra kommunikativa förmågor har låg status. Att lyssna, tala, sjunga, måla, dansa, skulptera, filma, fotografera eller gestikulera – det bleknar bort vid sidan om det skrivna ordet. För mig var det en omskakande upplevelse att möta analfabeter som drev företag i Indien.
Vuxna har ofta en stark bild av normalitet och föräldrar lär sig att jämföra sina barns utveckling tidigt. Den första tanden, det första steget, den första tuggan – allt detta är oväsentligt vid sidan om det första o-r-d-e-t.
En del barn lär sig detta och väljer att inte delta i språkspelet. På samma sätt som matvägran är en effektiv metod att uppfostra sina föräldrar så är också språkvägran en väg att skapa en egen sfär av integritet.
När förskolorna mäter utveckling utifrån färdiga normer (vid tre års ålder ska ett barn kunna 40 kroppsdelar) då är det lockande att välja tystnaden. Att göra sig oåtkomlig för uppfostran.
Jag läste en krönika om ett barn som föräldrarna hade gett upp hoppet om. Vid fem års ålder hade de inte hört honom säga ett ord. Då hör de honom tala för sig själv:
– Vinden blåser i träden. Människorna kan inte se vinden.
En annan besatthet är längtan efter det goda uttalet. Barnspråk ses som något gulligt och ofullkomligt. En defekt som ska tränas bort på vägen in i det anonyma maktspråket. Barn lär sig snabbt att skilja på rätt och fel och att reta varandra för uttalsproblem är ett säkert mobbningstrick.
Ibland stämmer inte hierarkierna. På min förskola fanns en fyraårig kille som jag kallar Johan. Han var en sann plåga för personalen – påhittig, envis och ytterst självständig på ett ganska charmigt sätt. Han kunde inte säga bokstaven R men var ytterst skicklig på att dölja denna brist. En morgon vid frukosten försöker Marie lära (lura?) honom att säga R.
M: Hur gammal är du Johan?
J: Ja ä fya å
M: Kan du säga fyra?
J: Kan ja väl inte öa nä ja ö i göten
Så kallar en elak kamrat konstnärinnan Gunilla Mann. Det är en parafras på hennes självpåtagna smeknamn ”sorglöshetens budbärarinna” och vi är nog ganska många som får akuta besvär av hennes naivistiska oljemålningar på temat ”Sverige är fantastiskt”. Varje stad har fått sin egen tavla (tyvärr ser de likadana ut) som reproducerats och spridits i enorma upplagor.
På Österlen finns en särskilt utsatt by där flaggorna med katterna markerar centrum för konstimperiet. Den som vågar sig in i byggnaden riskerar ett smärre epilepsianfall men kan trösta sig med en handmålad sidenslips. På sommaren väller bussresorna in.
Aftonbladet hade på 80-talet 3-D-bilder. Det var en sorts väv av prickar och mönster som om man lät blicken vila i fjärran och höll tidningen på lagom avstånd faktiskt kunde tolkas som någon form av djup. Jag har försökt göra på samma sätt i Gunilla Manns utställningshall men aldrig lyckats hitta detta djup.
Den enda trösten är att det går att köpa korv där – Välkommen till ”Gunilla Pölsemann”
Samtidigt bestämmer politikerna i Lund att konsthallen måste bli populärare. Chefen får i uppdrag att med alla medel locka till sig besökare. Jag fasar inför de utställningar som förväntas dra till sig den avoga Lundapubliken. Alla ni som absolut vill se trevlig konst och förstå vad tavlor föreställer – ni får inte missa Gunilla Mann.
Jag tror det var en av vaktmästarna på Malmö Konsthall (men här kan jag ha fel!) som levererade den bästa repliken till en besökare som beklagade sig över att han inte förstod vad konstverket föreställde.
– Vad föreställer du själv egentligen?
Ibland blir det konstigt att först läsa om tolkningar av en låt och därefter höra låten och se videon.
Årets sommarhit Dunka mig gul och blå har kritiserats för att uppmuntra till kvinnomisshandel. De kan inte ha sett videon! En stark kvinna som har hyfsad koll och tar det hon behöver från någon som råkar vara i närheten utan att skämmas. Bra sväng och trygg skånska. Klockrent.
Problemet måste vara att det är en kvinna som bejakar sin sexualitet och behov av närhet. Reaktionerna andas unken moralism.
Bilden av kvinnan som klok, kontrollerad och allt i genom god sammanfaller i stort med bilden av den gode läraren. Våra studenter lär sig ganska snabbt hur en lärare ska vara och rollen är mer än lovligt trång. Allt överdrivet smink, onödigt korta kjolar och generösa urringningar självsencureras bort – samtidigt som det snipiga draget runt munnen växer fram.
– Jag är lärare och vet hur det ska vara! Jag har rätt att uppfostra andra och jag ser mig som ett föredöme dygnet runt.
Självdestruktivitet och galna nätter på stan passar inte in i detta ideal. Jag förstår att föräldrarna helst vill anförtro sina barn till mogna personer. Men måste vi föra myten om lärarnas oändliga godhet vidare? Till sist kanske vi t.o.m. tror på den själv – och då är vi verkligen illa ute.
En vanlig och obehaglig tolkning av värdegrunden är att lärare ska vara särskilt snälla och trevliga. Att säga rätt sak, att tänka rätt och till sist också att känna rätt. Då får vi rätt att korrigera andra och det känns skönt.
Jag hoppas att Frida (om det nu skulle råka finnas något samband mellan sångerskan och innehållet i texten) som sjungit in Dunka mig gul och blå söker till Lärarutbildningen – och att hon i så fall fortsätter att “söka lite värme”
Risken är annars stor att vi utbildar en grupp människor som i likhet med femtitalsidolen Doris Day “blev oskuld vid 20 års ålder”, som Groucho Marx sa.
Om vi ska vara normalitetens fanbärare måste vi hitta andra förebilder än Doris Day. Hmmm… Groucho Marx skulle kanske kunna lära oss en del om det oförutsägbara lärandet.
Andra bloggar om: Lärarutbildning, Normativitet, Estetiska processer, Högskola, studentinflytande, Genus, jämställdhet, Politik, Skola, Personligt, Utbildning, Musik
Tysta tankar 
