Freud kom tillbaka – allt är förlåtet!

freud.gif

Jag föreläste om utvecklingspsykologi för våra nya lärarstudenter i veckan. De är inte särskilt imponerade av freudianska nyckelbegrepp som oidipuskomplex eller penisavund. Hela psykoanalysens begreppsapparat framstår som otidsenlig och underlig. Varför allt detta intresse för sex? Och varför blanda in de små barnen i detta?

Jag är ganska svag för Freuds djärva tankar och tycker att de är inspirerande symboliska beskrivningar av spelet i den borgerliga familjen. Därför blir jag glad att rakbladsindustrin tar sitt ansvar och presenterar det oidipala dramat i en djärv form!

Länk till film

barnledig_pappa.jpgKanske skulle det vara möjligt att ur svensk synvinkel önska sig att en annan konflikt skulle stå i centrum. I många familjer tävlar mor och far om barnens kärlek. Då har kvinnan ett försprång genom sin mjuka hud som hon utnyttjar till att knyta ett symbiotiskt band och utestänga fadern.

Om mannen verkligen vill ta upp kampen om att finnas med i barnens liv – då kanske vägen går genom rakning och mjuk hy. Så mjuk att inte ens en baby kan motstå den…

HoaHoa – var är du?

Platt, plattare, plattast

Sydsvenskans förre sportkrönikör Åke Stolt skriver om det för honom obegripliga bloggfenomenet.


Blogg är, om ni ännu inte lyckats lista ut det, en slags sopstation på internet där kända och okända skrapar ihop resterna av ett liv och lägger ut till allmänt beskådande. Bloggarna är våra tiders sladdertackor

 

anger.jpgDet är intressant att en man som under så många år har skrivit så många spekulativa krönikor om nonsenshändelser lyckas bli så arg över så lite. Under förevändning att försvara pressetiken går Stolt till storms mot det nya mediet.

 

Vad skall vi lita på? Hur går det med våra ramar och normer om det vi skall hålla oss till vacklar, knakar, går av?

 

Den retoriska höjdpunkten är när Stolt även bekymrar sig över trenden att pröva gränserna i skönlitteraturen. Här rasar den sista bastionen och den gamle rabulisten tycks tro att det går att dra en skarp gräns mellan fantasi och verklighet

 

 

Jag tänker också på romanerna. Alltför många av dagens romaner pendlar mellan sanning och fiction, mellan riktiga namn och påhittade, mellan verklighet och fantasi där sann historia och riktiga, kända namngivna personer byggs in i miljöer och händelser som är uppdiktade, så att vi inte vet vad som är sanning och vad som är dikt.

Kanske är det viktigt för en sportjournalist att skilja mellan fantasi och verklighet, Samtidigt som det är få områden som är så indränkta av myter och rykten. Men när Stolt försöker tillämpa samma estetik på litteraturen blir det mer än pinsamt.

I vår tid, där sanning, verklighet, äkthet, fakta ställs på så många svåra prov, behöver vi författare som antingen ger oss den sanna historieskrivningen, det äkta människoporträttet som vi kan lita på, eller tar med oss ut i den fullständiga fantasin, där vi kan sväva fritt ett tag, låtsas och leka, fjärran från bloggmonster och bildförvanskare.

 

 

Här har vår Don Quixote en värdig fiende. Författare har alltid använt sina erfarenheter för att skapa litteratur. Ibland har de försökt och lyckats dölja detta och anonymisera personerna – men litteraturen lever i mötet mellan det som faktiskt har hänt, författarens gestaltning och läsarens tolkning. Stolt letar efter ren litteratur, fri från kopplingar till levande eller döda personer. Han kommer att få leta länge. Dessutom bör han akta sig noga för världslitteraturen som är full av exempel på författare som utforskar detta gränsland. Strindberg är kanske det bästa exemplet.

 

bert.jpgVarför tycker jag att det är så deprimerande med journalister som går till attack mot nya medier? Kanske för att jag är ganska romantisk när det gäller den fria pressens värde. Därför blir det extra tråkigt att höra detta jubel över att en röst tystnat. När en överexponerad krönikör släpper loss sitt hat i en okommenterbar krönika – ja då ser jag det som ett ovärdigt koleriskt stolleprov i den plattare genren.

En välgörande motvikt är Harry Amsters porträtt i Svd av en känd exbloggare. Så många intelligenta påstående fick inte Åke Stolt ihop under sin samlade tidningskarriär.

 

Samtidigt har Moderna museet en utställning med Olle Baertling som försökte skapa konst som inte refererade till verkligheten – s.k. öppen form. Ett spännande experiment som hela tiden stångades mot människans obetvingliga lust att hitta mening i konstverken. Men några Stoltska fria fantasier var det aldrig tal om..

 

 

 

Hur är det möjligt?

Jag trodde att det fanns gränser för talang. Efter att ha sett elvaåringen Bianca Ryan  uppträda i America´s got talent vet jag inte längre:

Hur gör hon?
Betyder det någonting?
Härmas hon bara?
Har hon kul?
Går det att träna fram en sådan röst?

 Varför tittar jag på svenska Idol….

Bort allt vad oro gör…

bellman-280-187-prb.jpg 

En stor del av debatten om lärarutbildningen styrs av oro. Olika lobbygrupper har starka känslor inför de blivande lärarnas möjliga brister. Regeringens satsning på Lärarlyftet följer samma mönster och tre särskilt välartikulerade upplevelser ligger till grund för ganska omfattande ekonomiska och ideologiska beslut när det gäller skolans framtid.

1) Oro för språket. Då avses inte den kommunikativa förmågan eller innehållsfrågor (vad ska vi prata om) – nej fokus ligger på den formella läs- och skrivförmågan, som experter ska utbilda fram enligt kända mönster.

2) Oro för ämnesdjup. De traditionella skolämnena har varit ett enkelt sätt att organisera kunskaper om världen. Det finns andra som bygger på nyfikenhet, egen aktivitet, tvärvetenskapligt tänkande och tematiskt arbete. Regeringen väljer att konservera strukturerna genom ämnes- och åldersindelningar.

3) Oro för avvikelser. Stordriftens baksida är att de som inte passar in slås ut. Därför satsar man stort på den utdöda yrkeskategorin speciallärare som ska bota bristerna med kompensatorisk pedagogik och individuella lösningar.

Men jag själv då – vad oroar mig? Idag är den stora dagen då Sveriges elever testar sina kunskaper i DN:s nutidsorientering. Deras förmåga att analysera händelser och ta kloka beslut borde vila på information om tillståndet i världen. Då är riktiga dagstidningar ett viktigt redskap. När jag frågade studenterna om hur många av dem som hade tillgång till dagstidning (jag är elitist och räknar inte gratistidningarna) var det ungefär 15%.

Det skrämmer mig.

Moralpanik igen och igen…

sommeil.jpg

Annebergsskolan hade en blogg. Om jag förstod tillståndet rätt var det eleverna som styrde innehållet och enligt rektorn var det viktigt för dem att kommunicera och dokumentera sin verksamhet. Bloggen låg på gratisportalen bloggspot. (Läs deras policy)

En duktig förälder upptäckte funktionen nästa blogg som innebär att en av de tusentals andra bloggar som ligger på portalen slumpas fram. Han insåg att det (trots policyn) fanns porr och krävde omedelbar nedsläckning av bloggen

– Lägger man ut saker tycker jag att man ska ha koll. Hade de själva haft barn på skolan så hade fixat det här. Direkt.

Säger XXXXXXX XXXXXXXXX  som härmed koras till årets förnumstigaste och beskäftigaste Bror Duktig.

Idag har rektor fallit efter för trycket och stängt sidan. Myten om den goda skolan och det onda internet lever vidare. En fiktiv uppdelning av barnens liv där skolan tror sig ha kontroll och därför blockerar allt som inte är garanterat förhandsgranskat och okontroversiell. Samtidigt missar skolan möjligheten att verkligen möta barnens tankar om svåra frågor. Den etiska diskussionen stoppas innan den har börjat.

velazquez_venus.jpg

Media har anledning att fundera över sin roll i detta eländiga skådespel. Snart kommer någon upptäcka att det går att hitta erotiska sidor genom Google. Stora journalistpriset?

Sjuk av skönhet?

Svenska dagbladet presenterar en undersökning om Stendahlsyndromet. Understreckaren har rubriken “Sjuk av skönhet” och handlar om personer som kommer till Florens och glider in i psykotiska tillstånd efter att ha tagit del av stadens konstskatter.

Konsten skulle då kunna vara en ond kraft som drar ner oss i okontrollerbara känslostormar. Delvis förstår jag tanken – alla dessa överhettade religiösa tavlor och statyer i en varm och trång stad kan skapa ångest hos vem som helst. Jag tror också att konstens uppgift kan vara att få oss att tappa fotfästet.

Artikeln avslutas med ganska kraftiga reservationer inför teorins hållbarhet. De flesta av de insjuknade tycks ha varit ensamma personer som tidigare lidit av depressioner. Tavlorna sätter igång processer som de inte kan formulera i ord och distansera sig ifrån i samtal. Ensamheten blir ännu påtagligare. De blir inte sjuka av konsten – de blir sjuka av att inte kunna dela sina upplevelser.

wem.jpg

I helgen har jag besökt en liten medeltidskyrka i Östra Wemmerlöv. På kyrkogården vilar bönder och landshövdingar. Runt omkring böljar landskapet. Jag tror jag tål det.

Shrigley på Malmö konsthall

Andra skriver bättre om konst än jag. Läs här:

1 2 3

Men jag vet att utställningen är bland det mest spännande jag sett och att den förtjänar att ses många gånger. Rolig och allvarlig. Oroande och upplyftande.

Malmö konsthall har aldrig varit mer funktionell.

Varför så glada? Del 2

De glada herrarna på bilden från styrelserummet väntade naturligtvis på uppassaren som kom med en bricka iskalla Coca-cola. För den konsthistoriskt intresserade finns det likheter mellan Ib Thanings och Norman Rockwells bildspråk. Var de konstnärer eller illustratörer? Vem bryr sig…

Vi befinner oss fortfarande i det sorglösa femtiotalet och i oktober lanserade Plåtmanufakturaktiebolaget (PLM) den stora nyheten som skulle förenkla tillvaron i sportstugan.

Burken tål hårda törnar, den ser trevlig ut och ni slipper allt besvär med pant och returspring. Kan ni tänka er en förpackning som är mer praktisk?

Exportöl på burk – en triumf för förpackningsindustrin!

Varför så glada?

Jag hittade bilden i en Veckojournal från mitt födelseår 1955. Vad kan det vara som får de allvarliga herrarna att släppa loss mitt under ett möte och se så förtjusta ut. Enligt texten är detta ett “ögonblick alla har väntat på” och illustratören har fångat den uppsluppna stämningen hos mötesdeltagarna. Männen i styrelserummet strålar av lycka – makten är mjuk, makten är glad.

Så frågan är: Varför är de så glada?

Svar i morgon!

P.S. Varför ser inte reklamen ut så här idag?

BEO – polis, advokat, domare och debattör?

Jag är lite bekymrad. Barn och elevombudsmannen (BEO) har ett viktigt uppdrag och på hemsidan formuleras det så här

  • Informerar om barn- och elevskyddslagen, men ger också råd om hur den ska användas.
  • Hjälper barn och elever tillrätta så att hon eller han kommer till rätt ombudsman i de fall ombudet inte själv ska ha hand om ärendet.
  • Följer utvecklingen inom området.
  • Upprättar kontakter och samarbetar med de andra ombudsmännen, kommuner, elevorganisationer med mera som berör området.
  • Företräder barnet eller eleven i domstol i en skadeståndstvist.

justitia.jpgI ett uppmärksammat mål har ombudsmannen krävt skadestånd på 150.000 :- för lidande i ett mobbningsmål. Övergreppen är fysiska och väldokumenterade av förövarna själva. Kanske väljer BEO att markera i ett tydligt fall?

Det är viktigt att vi förstår rollerna här. BEO företräder barnet – BEO är inte en myndighet som kan döma eller ålägga kommunen att betala. BEO kan enbart kräva.

BEO:s funktion borde vara att hjälpa barnet – men också att skapa klarhet i den ganska grumliga lagstiftningen som uttrycker att upplevda kränkningar är det samma som verkliga kränkningar och därmed straffbara = skolans ansvar. Idag när Lars Vilks prövar yttrandefrihetens gränser är det extra viktigt att tydliggöra kränkningsbegreppet.

Om en elev i en sådan situation ger klart uttryck för att han eller hon känner sig kränkt och illa behandlad av de bråk som pågår, måste elevernas uppträdande gentemot denne anses som kränkande. (ur beslut 07-09-14)

Lagen öppnar dörren för ganska mycket godtycke och vi måste fundera över barns eget ansvar. En tradition menar att barn definitionsmässigt inte har ansvar och att frågan därför är fel ställd. Men – om de mobbar varandra utanför skolan och på internet åtnjuter de inte samma juridiska skydd och rätt till skadestånd. Jag ser svårigheter i att hålla isär dessa olika världar och risken är att skolan återigen står som syndabock för samhällets och familjens misslyckande.

Jag vill att BEO ska vara en vägledande myndighet för hur vi ska tolka lagen – ombudsmannen bör inte driva egna kampanjer med retoriska övertoner. Därför blir jag bekymrad när BEO väljer att ge sig in i en mycket känslig fråga: Idoluttagningen. I en debattartikel i Aftonbladet manar han till bojkott av programmet eftersom juryn sänder ut budskapet “det är okej att mobba barn”.

Med hänvisning till värdegrunden och alla barns lika värde blir alla former av tävlingar riskabla och oetiska. Om alla har samma värde är ju själva jämförelsen fel. Risken finns att skillnader som kan relateras till värde upptäcks.

BEO ser problemet med att deltagandet är frivilligt men löser det genom att ifrågasätta deltagarnas mogenhet.

Ett argument som ofta förs fram som ett försvar för programmet Idol är att de tävlande utsätter sig frivilligt för detta. Men är verkligen alla som möter juryns hårda domar tillräckligt mogna för att inse konsekvenserna av att förnedras inför en stor tv- publik. Spelar det egentligen någon roll att det sker frivilligt? (ur debattartikel)

Jag menar nog att själva frivilligheten är viktig och att det är problematiskt om BEO tar på sig uppgiften att skydda barn från sig själva. Ibland gör vi bort oss och tanken på att staten ska förhindra detta leder farligt fel.

Vem ska skydda barnen från de stöttande föräldrar och lärare som har inbillat dem att de är bäst i världen på att sjunga? I fotbollsvärlden brukar 12-åringar ha en tillnyktringsfas när de inser att vägen till proffskontraktet är lång och svår. Idoljuryn säger ibland det som måste sägas – även om de sökande upplever sig som kränkta. I det som kallas curlingbarnssyndromet är alla motgångar kränkande och någon annans fel. Jag vill inte att BEO ska reduceras till en Curlingombudsman som vårdar myten om att alla barn är stjärnor. Myndigheten banaliserar sin uppgift.

BEO bör fokusera på de verkliga kränkningarna. I ett samhälle som bygger på bedömning och sortering blir det mycket underligt om en ombudsman tolkar “lika värde” som att alla jämförelser är kränkande.

Modern Day Bully

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,