När jag satt i fängelse i Paris

monet.jpg

Jag är på väg till min ungdoms drömmars stad och det kommer att vara bloggfritt några dagar. Hemingway och Henry Miller drog en gång ner mig i parisromantiken och jag är ännu inte helt fri.

Att resa till en stad man varit i som ung är ett riskabelt projekt. Nostalgi är en stark kraft och jag vill inte gå runt och jämföra med hur det var då eller: – hur jag var då.

Ändå vill jag berätta om en magisk resa till Paris 1974. Vi var en tillfälligt ihopsatt jazzorkester som lastade den senapsgula folkvagnsbussen för det stora äventyret. Jag minns att vi köpte dansk salami och söt martini på färjan till Tyskland och att det är en kombination man blir väldigt törstig av. Och att toaletter är sällsynta på autobahn.

Vi var jazzens riddare och försökte leva på att spela på gatan. Idag är trumpetaren en ledande profil i folkmusik och har blivit något fint som kallas artist in residence. Saxofonisten blev först kapellmästare på Stockholms stadsteater och därefter avtalssekreterare i musikerförbundet, klarinettisten blev folkmusiker och kompositör – och gör fortfarande den mest känslostormande teatermusik jag vet, trummisen spelar fortfarande jazz och blev i egenskap av sjukhusclown utsedd till årets glädjespridare i Malmö, och banjoisten, jag själv, vad blev det av mig? Ibland spelar jag in barnskivor med någon sorts genusidé, men ser mig nog inte som musiker i någon djupare mening. För mig är musiker sådana som övar – det gör inte gärna jag.

paris.jpg

Det var alltså vår i Paris och stämningen var spänd. Polisen hade fortfarande inte glömt studentupproren från 1968 och de var fast beslutna att slå ner varje form av orolighet i dess linda. Vi var dumma nog att spela i Quartier Latin och dessutom skapa en folksamling. En av de skräckinjagande polisbussarna stannade och packade in oss för transport till station där vi tillbringade nästan en (1) timme bakom galler. Världen hann inte ordna några stödgalor för oss, men vi kände att detta nog skulle bli en bra historia. Johnny Cash har sin mytologi – vi har Paris.

Eller för att citera Humphrey Bogart (eller var det Ingrid Bergman?) i Casablanca: “We´ll always have Paris”

Är det möjligt att se film på TV3?

Då kanske man ska se om Closer som går på tisdag kväll… Risken är stor att det ljuva vemodet försvinner i reklampauserna. Jag tror att det är en bättre idé att hyra om filmen.

Det är ändå en av de filmerna som har gjort starkast intryck på mig de senaste åren. Någonting med kärleken som blind kraft och närhetens problematik fångas i filmen. Fyra personer som är insnärjda i sina lögner om sig själv och varandra. De gör varandra olyckliga men kan inte leva utan någon form av kärlek. En film utan hjältar men med fyra komplicerade karaktärer som gör motstånd. Till sist tycker jag om dem ändå – de förtjänar att bli lyckliga.

closer.jpg

Sen är det naturligtvis musiken. Damien Rice gör någonting med mig som jag inte förstår och inte vill analysera. Jag tror att det kallas bitterljuvhet – men skulle också kunna liknas vid besatthet och självplågeri. Den obotliga romantiken som livshållning. Hur kan man undvika att romantisera självdestruktivitet när det blir så snyggt på film?

Hallå världen! Hallå Zenit!

Jag är barnsligt glad över att få vara med om att organisera en utbildning där blivande lärarna får möta Sidas verksamhet Zenit som finns i Malmö på Kommendanthuset och i Stockholm på Kulturhuset

vinoud.jpg

För alla som är allergiska mot moraliserande propaganda om eländet i världen är det en befrielse att få informationen i en form som är lockande, lekfull och utmanande. Fantastiska guider arbetar under mottot:
– Engagera, inspirera, nyansera!

Spelet (som finns i digital version också) är en stark ingång till moraliska diskussioner och upplevelsen av att mina beslut får konsekvenser tror jag fastnar hos studenterna. Plötsligt är det lättare att se värdet i värdegrunden. Min cyniska sida har semester!

Konst – som jag vill ha den

Jag är misstänksam mot konst. På Österlen tar jag omvägar runt allt som liknar gallerier, men hemma i Malmö känns det bättre. På min gata ligger Galleri Persson som alltid har sevärda utställning. Just nu visar Bertil Warnolf konst som vrider om huvudet på mig.

b1.jpg

Bertil har alltid varit duktig (och ibland nästan för duktig) men nu finns det en balans mellan virtuositet, allvar och lekfullhet som gör det till en angelägen och spännande utställning. Handens lek med ögat – men också nåt oroande som stannar kvar.

Mesarnas hjälte del 2

Jag ser Luuks intervjuer och funderar över den fasta programpunkten skämmigaste skivan. Det är något gripande med bilden av musiken som starkt identitetsskapande faktor. Samtidigt är det kanske så att rätt musik vid rätt tillfälle leder dig vidare. Inom pedagogiken diskuteras ibland critical moments – situationer när ideologin prövas och du visar vem du är.

feli.jpg

Jag ser ett sådant tillfälle i mitt liv. Vår familj köper grammofon sent och jag handlar min första LP-skiva vid 14 års ålder. På Broddmans räcker min månadspeng till en (1) skiva så det gäller att välja rätt. Den kommer att spelas tills jag gillar den. Jag står inför ett vägval av oanad betydelse. Här stakas min musikaliska framtid ut.

I min högra hand håller jag en samlingsskiva med José Feliciano. Den blinde gitarristen med den gälla rösten som sjunger vemodiga ballader och lättsamma schlagers.

ledi.jpg

I min vänstra håller jag Led Zeppelins första skiva. Här finns möjligheten att göra ett val som förvandlar mig till tung kompromisslös rockälskare. Ingenting skulle vara mer rätt.

Jag kommer hem med José och mamma tycker att han sjunger trevligt. Några månader senare spelar jag banjo i en dixielandorkester. Hur kunde det bli så fel?

Detta hände i en tid vi inte använde ordet cred – nu vet jag vad det innebär. Den hårda vägen.

Kanske finns det ett öde i alla fall?

Mesarnas hjälte

Jag lyssnar för lite på musik – har en tendens att fastna framför TV:n och datorn. Därför är strykning av familjens kläder (vem uppfann linnetyg och hur blev det modernt?) ett tillfälle att bara lyssna. Jag vill gärna vara lite tuff och en aning rock´n roll. Vad lyssnar jag då på?

ps.jpeg

Den sorgliga sanningen är Paul Simon som på skivan Surprise gör den vackraste, värdigaste musik jag har hört. Han beskriver livet som distanserad intellektuell på östkusten med oro för skolmaten (outrageous) och kärleken till de adopterade barn på ett förödande sätt. Det svänger sanslöst (Steve Gadd!), klangerna är från yttre rymden (Brian Eno!), texterna är blixtrande politiska, ljuvt poetiska, skamlöst sentimentala och befriande intelligenta. Tilltalet är personligt och jag är lika hjälplöst förälskad i rösten som när jag hörde den första gången.

Jag får nog jobba på min image som hård och farlig på andra områden. Vi mesar måste hålla ihop.

Nya medier i en gammal utbildning

Idag har vi haft studiedag för personalen på lärarutbildningen i Malmö. Det var en bra dag tror jag. Johan Elmfeldt inledde med att peka på laddningen i ordet “nya” som på något sätt sveper in oss i en lust att vara moderna och fräscha. Oron för att inte framstå som tidsanpassad gör att vi hamnar i konstiga situationer. Vi vill leda utvecklingen – men undrar samtidigt om vi verkligen är på rätt väg. En teknik som skrämmer oss (genom att anonymisera mötet mellan lärare och studenter) kan också leda in mot sentimentala lösningar som påminner om en tid då resurserna var oändliga och studentgrupperna hanterliga och homogena.

Johan pekade också på sambandet mellan ny teknik och populärkulturella referenser. Alla bör känna till historien om Curt Cobains slagsmål med säkerhetsvakten. Absolut.

Samtidigt öppnar sig möjligheten för en ny intressant kanonstrid. Bör vi examinera blivande lärares förmåga att göra referenser till populärkultur? Kan vi kräva kännedom om strandscenen i Härifrån till evigheten – som trots allt har präglat miljoner människors syn på vatten och sex.

kerr.jpg
(Deborah Kerr dog i veckan – myten lever)

Jag hade workshop med kolleger och försökte presentera bloggformens pedagogiska möjligheter. Egentligen kanske det är en inbyggd motsägelse – särskilt om man har en traditionell definition av pedagogik (aktivitet med ett syfte). För mig är bloggens syftet oklart, avsändarens motiv tvivelaktiga, kommunikationen oförutsägbar, mottagaren okänd, responsen slumpmässig och det eventuella lärandet högst osäkert.

videotelefono.jpg
(En tidig vision om framtidens bildtelefon)

Men om man kan stå ut med alla dessa irrationaliteter finns förutsättningar för att något intressant skulle kunna hända!

Moralen tror jag är att den förenklade synen på datorer som ett “redskap” förhindrar verklig utveckling. När vi vänder blicken inåt och vågar utsätta oss för en identitetsmässig förändring kanske det blir möjligt att förstå hur datorn påverkar barnens och våra liv.

Under tiden strävar vi vidare under en examensordning som återstår att tolka och integrera i kursplaner:

Studenten ska efter utbildningen bl.a. kunna:

– visa förmåga att använda informationsteknik i den pedagogiska verksamheten och inse betydelsen av olika mediers roll för denna

Det känns som ett på samma gång storslaget och småaktigt mål! Vad menas med “pedagogisk verksamhet”? När upphör pedagogiken och var börjar livet? Och den svåraste frågan: Finns det liv på nätet?

Vad händer när jag lär mig?

Ibland är det plågsamt att inte kunna. Det är obehagligt att känna vanmakten och den övermänskliga ansträngningen som krävs för att genomföra det jag vill. Det är förnedrande att se andra lyckas med det som jag vill.

Men det är också underbart att erövra kunskap. Att kämpa sig igenom obehaget och triumferande genomföra sina föresatser. För att lyckas måste jag våga misslyckas.

Grundtanken är att barn och vuxna till sist lär sig själv. Varje försök att hjälpa någon riskerar att blockera processen.

Alternativ länk (quicktime)

Filmen beskriver det jag försöker säga. En bra filmare måste ha tur. Det hade jag. Avsnittet är hämtat ur en film om tidig läs- och skrivlek.

Vem är du egentligen?

Identitet är bra! Det hjälper oss att hålla samman vissa egenskaper i något som vi kallar personlighet och vi kommunicerar denna identitet med hjälp av kläder, språk och rörelser. Omvärlden lär sig att sätta samman tecknen till något som inbjuder till förtroende.

Identitet är inte bra! Det är alltid en förenkling och reduktion av personligheten. Kravet på att lärare ska signalera pålitlighet och kontinuitet är förtryckande och förnedrande för alla inblandade. Normalitetens blöta filt lägger sig över skolan och högskolan. Vi litar på det vi känner igen. Vågar vi utmana föreställningar om hur en lärare ska vara?

Därför blir jag väldigt glad när kollegan Margareta Melin-Higgins på Malmö Högskola K3 i experiment byter klädstil mellan de olika föreläsningarna och försöker fånga in studenternas reaktioner på detta. Läs och njut!

Sydsvenskan har gjort en uppföljning!  Jag är nyfiken på hur vanliga elever på en vanlig skola skulle reagera på om en vanlig lärare börjar experimentera med identiteter. Min starkt generaliserande teori är att barnen skulle bli nyfikna, kollegerna intresserade, föräldrarna uppiggade men att ledningen skulle reagera med oro. Det finns kommuner med starka koder om piecing och tatuering.

Den bästa lektionen i värdegrunden är att möta olikheter – då kan inte skolans lärare se ut som om de vore stöpta i samma form. Auktoritet måste byggas på andra grunder.

batcycle.jpg

Det danska gemytet…

….tror jag inte mycket på. Svenskar har länge mytologiserat det danska informella umgängessättet med bajer och hygge. Jacques Werup skrev att det danska gemytet är germanskt och jag tror att det betyder någon form av hårt villkorad gemenskap. De annorlunda är inte välkomna. Dansk flyktingpolitik är svårsmält.

chr1.jpg

Därför är det ett äventyr att komma till fristaden Christiania som sedan 1971 har varit en nagel i ögat på staten, kapitalet och den del av befolkningen som vill ha ett ordentligt samhälle med tydliga regler. Nu har Christiania funnits i mer än 35 år och invånarna kämpar för rätten att finnas till. Trycket från exploatörer är hårt. Tanken på att bostäder inte kan ägas – uhu – kan något vara mer provocerande?

chr2.jpg

Jag möter en kvinna med slagordet från 70-talet tryckt på koreaduffelns rygg:

Ni kan inte slå ihjäl oss
för vi är en del av er själv

chr3.jpgNär jag kommer hem diskuterar vi vad Christiania egentligen är bakom drogromantiken och de inspirerande och vackra husen.

Vad innebär det att vara en fristad? Jag jämför med kommuner som väljer att ställa sig utanför den statliga flyktingpolitiken och hävdar en form av lokalt själstyre. På så sätt sägs friheten bli större.

Jag tror vi behöver de som ställer sig utanför gemenskapen – men som ändå deltar och bidrar i någon form. Idag är en stor del av innevånarna i Christiania väletablerade medborgare med jobb och god ekonomi. Vad är det som håller ihop dem? Misstron mot den goda staten och det danska gemytet?