Du är vad du heter

orkan.jpgNamnet är viktigt. Det formar omvärldens bild av dig och därför är det bra om namnet (ytan) motsvarar personen (innehållet). Bra – men inte nödvändigt eller ens vanligt.

Samtidigt formas vi av namnet och många lärare har en hemlig lista över namn som signalerar problem. (nej – jag tänker inte dra exempel!) Första intrycket är betydelsefullt och ibland kommer namnet före första intrycket.

Jag tycker om indiantraditionen att vänta med namngivningen tills barnet har visat prov på egenskaper. Namn erövras. Jag skulle kunna tänka mig att heta Modiga örnen eller Starka Björnen – om jag varit en aning mindre höjdrädd och klen. Alternativen vill jag inte tänka på.

Nu speglar barnens namn snarare föräldrarnas förväntningar än barnets personlighet. Elvis Olsson, Clint Persson, Madonna Svensson eller Kylie Karlsson – de barnen har en del att leva upp till.

På samma sätt är det med organisationer. Ett namn som för det första beskriver innehållet sanningsenligt och för det andra är unikt och slagkraftigt – ett sådant namn innebär konkurrensfördelar på en marknad.

Företag lägger ner stora belopp på att byta logotyp och ändra namn i desperata försök att ändra sin image. I Malmö gillar vi inte sånt. Ingen kallar Malmö opera för något annat än Stadsteatern och Hansacompagniet kommer alltid att heta NK (eller Doffeln för de riktigt gamla…).

Jag jobbar på “Lärarhögskolan” – fast den har egentligen inte funnits sedan mitten 1990-talet. Vi har försökt att arbeta in begrepp som:

Malmö Högskola
Lärarutbildningen
Barn Unga Samhälle

Nej – folk i allmänhet bryr sig inte. “Jaja – du menar Lärarhögskolan!”

Men vi som lever i det kan inte sluta hoppas på att ett magiskt namn skulle ge verksamheten en extra skjuts, rekrytera horder av studenter, generera floder av forskningsbidrag och skapa den där självklara identiteten som alla längtar efter i förvirringens tid. Därför har vi diskuterat olika förslag.

Jag är med på allt – utom konstruktioner med “Samhälle” som är ett överanvänt och illa definierat ord.

Dessutom vill jag gärna slippa det utslitna ordet “lärande” som gav 14600 träffar på Malmö högskolas hemsida. Presens (här och nu) particip (deltagande) av verbet lära är en vacker tanke som stämmer överens med retoriken om det livslånga allerstädes närvarande lärandet. Men om alla kurser och huvudämne redan heter något med lärande – vore inte det en god gärning att slippa det på högre nivå?

Hur diskussionen slutade ?

Vi behåller Lärarutbildningen och blundar för problemet att även andra grupper (idrottsvetare, fritidsvetare, yrkesvägledare och rektorer) utbildas inom våra väggar.

Ett bra beslut. Särskilt bra känns det att vi faktiskt diskuterar frågan tillsammans. Dessutom tror jag att singularformen är en viktig markering i en tid då regeringen hotar med att dela upp lärarexamen i hög- och lågstatusgrupper. Idag finns det en lärarexamen (med olika inriktningar). Låt oss markera vårt stöd för den ordningen.

humboldt.jpg

P.S. Riktigt framgångsrika varumärken bygger ofta på personnamn. Se ovan.

De fyrkantiga äggen

lost.png

Ibland försöker jag återskapa känslan av att gå och vänta på veckans nummer av Kalle Anka. Prenumeration är fortfarande ett vackert ord och tisdagar har en särskild laddning. Då kom tidningen och livet fick en annan lyster.

En särskilt minnesvärd berättelse är följetongen om hur Kalle och brorsönerna går vilse i Anderna och hamnar i en dal där alla andra former än fyrkantighet är förbjudna. Wikipedia reder ut.

Jag tänker att svensk skola skulle kunna använda historien i arbetet med värdegrunden och att lärarutbildningen under lugna former korta stunder kanske möjligtvis kunde vara en aning mindre fyrkantig.

Leken, styrningen och det lärande barnet

Jag har suttit i muntliga examinationer med studenter som haft i uppgift att diskutera och argumentera kring begreppet lek utifrån egen dokumentation. En ganska utmanande fråga och tolkningarna har varit många.

ford.jpgEn redovisning stack ut från mängden. Studenterna hade gjort ett experiment och låtit två barngrupper bygga gubbar av toarullar. Den ena gruppen hade fått mycket detaljerade instruktioner och en tydlig förebild, medan den andra gruppen fick skapa mer fritt.

Studenterna beskrev övertygande skillnaderna i de olika processerna. Den fria gruppen hade en svårare start, men arbetade efter en stund betydligt mer intensivt och var också märkbart stoltare över resultatet. Det var möjligt att föra en diskussion i metakognitiva termer med barnen om hur de lärde sig och tänkte. Den styrda gruppen var ängslig och oengagerad. De ville helst gå därifrån.

För mig som gick utbildningen på 70-talet känns det underligt att diskussionen fortfarande är aktuell. Polariteten mellan styrda och fria aktiviteter var ibland plågsamt ideologiserad då – men idag tycks det som om slaget behöver utkämpas en gång till.

Mallar och tydliga mål dödar – frihet och egna tankar ger liv. Ska det vara så svårt att fatta?

Att publicera sig – Freinet kunde inte komma

freinet.jpgFör många pedagoger är Freinetpedagogiken en viktig inspirationskälla. Barnens lust att sprida sina tankar i tryckt form skapar energi och hantverket blir en viktig del av tanke- och skrivprocesserna. Det finns någon på andra sidan – någon läser det du skriver. Tryckpressen blir en symbol för den meningsfulla kommunikationen

I högskolans värld handlar det ofta om att lämna in uppgifter för bedömning. Läraren är den givne mottagaren och de mer eller mindre öppna kriterierna för kvalitet är ibland viktigare än innehållet för avsändaren.

Nu är nätet den nya tryckpressen och idag har jag varit med om att 200 studenter har producerat hemsidor om världens länders utbildningssystem. Projektet genomfördes på en dag och hade mål som rörde informationssökning och bearbetning, presentation och källkritik, men det var naturligt att tekniken tog mycket energi. Svårt och utmanande på gränsen till det dumdristiga – men också en väldigt stark känsla av att vi faktiskt gjorde något tillsammans.

Länk till Världens länder

Övervakning, kontroll och närhet

brideoffrankenstein.jpgDet är svårt att vara förälder och vi har ofta en stark längtan efter att kunna skydda våra barn från världens ondska. Samma iver att undvika katastrofer präglar skolor och förskolors planering av verksamhet och lokaler. Vi vill veta vad barnen gör och tanken på allt som kan ske i smyg skrämmer oss.

Därför ser jag att många förskolor tar bort buskar där de hemliga lekarna har försigått. Kuddrummen öppnas upp till läsverkstäder och bibliotek. Allt för att personalen ska må bättre och kunna säga till föräldrarna:
– Jag vet vad ditt barn har gjort idag!

På samma sätt har många föräldrar drabbats av osäkerhet när det gäller vad deras barn gör på nätet. Råden från experterna har varit entydiga: Kontrollera! Sätt datorn i vardagsrummet eller köket. Du måste ta ditt ansvar som förälder och sätta tydliga gränser.

På skolorna tar lärarna den enklaste vägen. Förbjud Lunarstorm och MSN. Listan på förbjudna webplatser blir snabbt lång och hopplöst föråldrad. Det trygga goda internet finns inte – på samma sätt som ingen kommunikation skulle kunna vara allt igenom säker. Både bilar och telefoner har sina moraliska komplikationer. En nollvision mot mobbning får underliga konsekvenser.

Mer sällan har någon betonat tonåringens rätt till integritet eller funderat över hur ömtåligt bandet mellan barn och föräldrar är. Grundtonen måste var tillit och då kanske full kontroll inte är möjlig eller ens önskvärd.

I dagens Sydsvenska beskriver professor Stattin ett annat förhållningssätt som gör mig glad. Läs även de goda råden.

Vändpunkt – föreläsning

Vilka är de viktiga händelserna i ditt liv? Vilka böcker har förändrat dig? Vilken musik kan du inte leva utan? Sådana frågor är ganska vanliga och ger någon form av dramatik. Ibland vänder det – och vi är inte alltid beredda. Idag vill jag romantisera en föreläsning. Kanske har jag ett behov av att tro på att vissa lektioner har avgörande betydelse för studenternas utveckling.

klementin.jpg1974 var jag 19 år och läste litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Det var ett klassiskt bildningsämne och vi läste alla böcker från tidernas begynnelse – åtminstone kändes det så. Dessutom gällde det att memorera alla förnumstiga kommentarer från Breitholz handbok som delgav oss den rätta förståelsen av all denna storslagna litteratur. I utkanterna fördes marxistiska diskussioner om litteraturens roll i samhället – men det handlade ofta om någon form av nyttotänkande eller rätt klasståndpunkt.

Jag var på god väg att bli litteraturhatare när vändpunkten kom i form av Erland Lagerroth. Han var en ganska osannolik figur som hade disputerat på Selma Lagerlöf, men nu hade funnit sin uppgift i att introducera hermeneutiken för den okunniga massan – eller i alla fall oss studenter.

Lektionerna inleddes med svårtolkade spiraler och pilar som grep in i varandra på ett oöverskådligt sätt – men efter ett tag började vi förstå att denna föreläsningen inte liknade den övriga undervisningen. Här gällde det mindre att tänka rätt och mer att försöka hänga med på en resa in i boken. Lagerroth förklarade att tolkningsarbete bestod av att våra hjärnor är sådana att vi alltid söker mening och därför inte kan låta bli att bilda oss en uppfattning om helheten utifrån de fragment vi känner till. Den slutgiltiga förståelsen är mer beroende av våra tidigare erfarenheter och mindre en produkt av själva bokens innehåll. Drömmen om “den rätta tolkningen” måste vi ge upp för att kunna öppna samtalet kring upplevelsen.

Vi studenter vacklade ut och undrade vad som hade hänt. Anders blev sociolog, Örjan startade ett förlag och jag började på förskollärarutbildningen. Litteraturvetenskapen var inte vår värld och Erland Lagerroth fick aldrig det erkännande han förtjänade. När jag studerar hemsidan inser jag att hans resa bara hade inletts 1975 – det blev snabbt djupare och svårare. Jag vet vad Jan Björklund hade kallat hans forskning.

Lantmätaren mäter alltid två gånger

Min far var lantmätare och kartor har alltid varit en viktig del av mitt liv. Gärna detaljerade och högupplösta flygfoto eller ekonomiska kartor som utmanade mitt behov av kontroll.

S-t-ä-m-m-e-r k-a-r-t-a-n?

V-a-r ä-r j-a-g?

På samma sätt är det med språket och orden idag – finns det något bakom ljuden och bokstäverna? Kan vi använda språket som karta för att förstå vem vi är? Vad händer om vi tror mer på orden än på upplevelserna?

Jag har upptäckt lantmäteriets webtjänst och försjunkit i de historiska kartorna. Välgjorda och konstfulla reglerade de böndernas liv – skiften och bäckregeringar, avstyckningar och avsöndringar. Allt finns i arkivet.

Frågan är vilken skala som jag behöver för att kunna orientera mig. Går det att ha ett stort och litet perspektiv samtidigt? Går det att förstå landskapet utan ett historiskt perspektiv?

Det är inte längre bara “nu”, “här” och “jag” – kartan öppnar världen.

stolofharadskarta.jpg

Att användas

sand.jpg

Jag brukar undvika passiva verbformer men här gillar jag meningen. Vem är det som ska använda sanden? Vad ska de ha den till? Sådana frågor blir mindre betydelsefulla – sanden finns och den är till för att användas.

Lådan finns på gränsen mellan kronoväg och frälseväg norr om Tåghusa. Kanske är det statens (vägverkets) sätt att visa på en bild av det allmännas generositet? På grevens mark är vi välkomna till fots.

skog.jpg Klickbar bild

En bit fram har greven spelat plockepinn i skogen.

lada.jpg Klickbar bild

De flesta av husen på ägorna är sålda till förhoppningsfulla renoverare – en del har satsat på ventilation.