Namnet är viktigt. Det formar omvärldens bild av dig och därför är det bra om namnet (ytan) motsvarar personen (innehållet). Bra – men inte nödvändigt eller ens vanligt.
Samtidigt formas vi av namnet och många lärare har en hemlig lista över namn som signalerar problem. (nej – jag tänker inte dra exempel!) Första intrycket är betydelsefullt och ibland kommer namnet före första intrycket.
Jag tycker om indiantraditionen att vänta med namngivningen tills barnet har visat prov på egenskaper. Namn erövras. Jag skulle kunna tänka mig att heta Modiga örnen eller Starka Björnen – om jag varit en aning mindre höjdrädd och klen. Alternativen vill jag inte tänka på.
Nu speglar barnens namn snarare föräldrarnas förväntningar än barnets personlighet. Elvis Olsson, Clint Persson, Madonna Svensson eller Kylie Karlsson – de barnen har en del att leva upp till.
På samma sätt är det med organisationer. Ett namn som för det första beskriver innehållet sanningsenligt och för det andra är unikt och slagkraftigt – ett sådant namn innebär konkurrensfördelar på en marknad.
Företag lägger ner stora belopp på att byta logotyp och ändra namn i desperata försök att ändra sin image. I Malmö gillar vi inte sånt. Ingen kallar Malmö opera för något annat än Stadsteatern och Hansacompagniet kommer alltid att heta NK (eller Doffeln för de riktigt gamla…).
Jag jobbar på “Lärarhögskolan” – fast den har egentligen inte funnits sedan mitten 1990-talet. Vi har försökt att arbeta in begrepp som:
Malmö Högskola
Lärarutbildningen
Barn Unga Samhälle
Nej – folk i allmänhet bryr sig inte. “Jaja – du menar Lärarhögskolan!”
Men vi som lever i det kan inte sluta hoppas på att ett magiskt namn skulle ge verksamheten en extra skjuts, rekrytera horder av studenter, generera floder av forskningsbidrag och skapa den där självklara identiteten som alla längtar efter i förvirringens tid. Därför har vi diskuterat olika förslag.
Jag är med på allt – utom konstruktioner med “Samhälle” som är ett överanvänt och illa definierat ord.
Dessutom vill jag gärna slippa det utslitna ordet “lärande” som gav 14600 träffar på Malmö högskolas hemsida. Presens (här och nu) particip (deltagande) av verbet lära är en vacker tanke som stämmer överens med retoriken om det livslånga allerstädes närvarande lärandet. Men om alla kurser och huvudämne redan heter något med lärande – vore inte det en god gärning att slippa det på högre nivå?
Hur diskussionen slutade ?
Vi behåller Lärarutbildningen och blundar för problemet att även andra grupper (idrottsvetare, fritidsvetare, yrkesvägledare och rektorer) utbildas inom våra väggar.
Ett bra beslut. Särskilt bra känns det att vi faktiskt diskuterar frågan tillsammans. Dessutom tror jag att singularformen är en viktig markering i en tid då regeringen hotar med att dela upp lärarexamen i hög- och lågstatusgrupper. Idag finns det en lärarexamen (med olika inriktningar). Låt oss markera vårt stöd för den ordningen.
P.S. Riktigt framgångsrika varumärken bygger ofta på personnamn. Se ovan.

En redovisning stack ut från mängden. Studenterna hade gjort ett experiment och låtit två barngrupper bygga gubbar av toarullar. Den ena gruppen hade fått mycket detaljerade instruktioner och en tydlig förebild, medan den andra gruppen fick skapa mer fritt.
För många pedagoger är
Det är svårt att vara förälder och vi har ofta en stark längtan efter att kunna skydda våra barn från världens ondska. Samma iver att undvika katastrofer präglar skolor och förskolors planering av verksamhet och lokaler. Vi vill veta vad barnen gör och tanken på allt som kan ske i smyg skrämmer oss.
1974 var jag 19 år och läste litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Det var ett klassiskt bildningsämne och vi läste alla böcker från tidernas begynnelse – åtminstone kändes det så. Dessutom gällde det att memorera alla förnumstiga kommentarer från Breitholz handbok som delgav oss den rätta förståelsen av all denna storslagna litteratur. I utkanterna fördes marxistiska diskussioner om litteraturens roll i samhället – men det handlade ofta om någon form av nyttotänkande eller rätt klasståndpunkt.


