När jag gick i skolan var det vanligt med ett moment som hette “Vad var det jag läste?”. Ofta handlade om ganska fyrkantig träning i att återberätta historier och plocka ut fakta – mer sällan om huruvida berättelsen hade något med verkliga händelser att göra. (Då gällde en annan klassiker: “Ögonvittnen berättar”)
När jag ser nedanstående film är frågan av mer kunskapsteoretisk karaktär. Vad är det jag tittar på?
Jag förbereder en föreläsning om hur man kan använda musik i historieundervisning och har en del bra exempel på sånger som beskriver händelser.
Svårare är det att förstå hur musikens funktion har skiftat genom tiderna. Det finns få exempel på folkliga melodier som bevarats och fokus hamnar lätt på de noterade sångerna. Som tur är har Mel Brooks gett oss en förklaring på musikens uppkomst i ett primitivt samhälle. (efter sju minuter kommer musikavsnittet)
Har ni några tips till blivande lärare som skulle kunna göra historieämnet mer levande?
Veckans ord var lurigt – men nog är cement något väldigt naturligt. I alla fall i betydelsen vanligt?
Klickbar bild
Det är något underligt med ansiktet i spegeln. Om vi kan se bilden – då ser hon ju något annat! Är det konstnären vi ser i spegeln? Vad håller ängeln med lösvingarna på med. Velasquez använder mytologin och Venusfiguren för att visa något, men jag får inte ihop budskapet
En djärv tolkning av bilden är att det är landets lärarutbildningar som ligger på diwanen och att HSV håller upp en spegel som visar bilden av… Ja vad är det för konstig bild som visas upp?
Är det möjligtvis demiurgen Björklund själv vi ser i spegeln? The Maker makes…
Metro skriver om projektet. Tanken på att barn och vuxna skapar tillsammans är ganska djärv i ett samhälle som bygger på isärhållande. Därför skulle det vara spännande om fler barn skulle inspireras att skriva där och dela med sig av sin dikter/ramsor.
Läs och skriv på ABC-boken.
Bokstäverna är från amerikanska varumärken (se lösning här) och jag funderar över hur stor andel av treåringar i Sverige som känner igen ett visst M men som tänker på hamburgare i stället för bokstäver?
På Malmö högskola finns en verksamhet som arbetar för att utveckla arbetet med digital kompetens. Länk
Seminarieserien är ambitiös och generös. I går berättade Elisabet Nilsson om sin forskning kring Sim city som pedagogiskt redskap för naturvetenskap (stadsplanering) och Rune Jönsson om utvecklingen av ett spel kring etiska ställningstaganden Djur och människor.
Jag är intresserad av spelbegreppet och inser att det är en djungel av definitioner som inte blir enklare om vi tillför prefixet “pedagogiska”. Det är en expansiv sektor och många drömmer om att det är möjligt att göra skolan mer lustfyll, mer individualiserad, mer lärorik, mer elevaktiv, mer varierad och roligare genom goda spel. Dessutom kanske datorerna kan ersätta tråkiga lärare?
Logiken är enkel: Barn tycker om spel – genom att göra roliga spel om tråkiga saker kan vi t.ex. övertyga dem om att naturvetenskap är kul.
Farhågorna är mer vaga – tänk om de är mer intresserade av själva spelandet än av innehållet? Fokus ligger då på att bemästra maskinen (spelet) och överlista spelkonstruktören i stället för att följa de givna instruktionerna och uppfylla upphovsmännens avsikter?
Om spelandet blir för roligt och uppslukande – hur kan det anpassas till skolans moduler, ämnesstrukturer och betygskriterier?
– Ja de lär sig massor, men inte det som vi ville och trodde att de skulle lära sig…
På ett djupare plan är jag allvarligt misstänksam mot begreppet “pedagogiska spel” – eller “lärande lek” som är ett annat slagord för dem som tror att skolan behöver piffas till.
Huizingas beskriver vissa villkor för att lek verkligen ska vara autentisk. Den ska vara frivillig och befriad från nyttoaspekter. Flowbegreppet ligger nära. Intensitet och nukänsla är då viktigare än de mätbara resultaten av processerna. Leken är till sin natur vild och anarkistik – annars är det inte lek utan träning (eller arbete).
Vi diskuterade också faran med spel som blir “för” roliga och diskussione påminner en del om farhågorna kring film, som då blir en form av verklighetsflykt. En illusion att fly in i och som sådan oanvändbar för pedagogiska syften. Jag tror att farhågan bygger på en konstig bild av hur vi förhåller oss till film eller spel.
Det är möjligt att vara distanserad och inlevelsefull samtidigt. Hemligheten med lekbegreppet är detta gränsland som skulle kunna kallas “allusion” eller “som om”. Om vi inte tror att barnen kan ta med sig upplevelser från “som om landet” – då blir dessa erfarenheter omöjliga att använda i skolans kunskapsprocesser.
Jag tror att denna uppdelning fakta-fantasi, sant-falsk, verklighet-illusion, viktigt-oviktigt har djupa rötter i vårt sätt att förstå världen. Spelandet blir en kunskapsteoretisk utmaning. Av tradition är det viktigt att kunna skilja verklighet och fantasi. Brister i denna förmåga brukar kallas sinnessjukdom.
Några länktips från Elisabeth
http://www.half-real.net/dictionary/
Jag går sällan på konsert och blir ofta besviken när jag gör det. Men när Rufus Wainwright sjöng på Ystad teater igår var jag där. Nöjdare än nöjd – nästan lika nöjd som Maria Francke.
Det är något med hans sätt att släppa fram rösten och liksom helt skamlöst njuta av klangen och vibratot som är fullständigt förkrossande. Ensam med gitarr och piano var det bara magiskt.
Och Ystad teater är en historia för sig.
…när något man tror på misshandlas och feltolkas på ett okunnigt och illvilligt sätt. I mitt fall är det Högskoleverkets kritik av lärarutbildningen som gör mig riktigt arg och besviken.
TT och Sydsvenskan Sydsvenskan2. DN. Svd. Svd2 AB1. AB2. Expressen. Länk till HSV
Olle Holmberg bemöter kritiken och han gör det briljant. Läs, läs, läs! Ingen säger det bättre!
Mina spontana reaktioner är:
1) Kritiken är gammal och det mesta har redan åtgärdats. Matematik är t.ex. ett obligatoriskt sidoämne.
2) Definitionen av kvalitet är ytlig och därmed farlig. Det går inte att bedöma utbildning genom att räkna antalet lektorer eller böcker på främmande språk. Att fokusera på kursplaner och mål är också riskabelt och uppmuntrar idealistiska konstruktioner.
3) Den politiska nivån är påträngande och under ytan vibrerar en hämndlystnad mot den lärarutbildning som genomfördes 2001 under politisk enighet – men som idag beskrivs som ett socialdemokratiskt misslyckande. Den folkpartistiska jakten på syndabockar och iver att till varje pris visa handlingskraft omsätts till myndighetsspråk och historielösheten är besvärande. Jag läser OIle Holmbergs beskrivning av händelserna i Berättelsen om en lärarutbildning och önskar att det fanns en länk till den nypublicerade skriften. Utan bakgrund kommer medias rapportering att bli ytlig och på Jan Björklunds villkor.
4) Omsorgen om barn, skola och studenter är obefintlig. Jag tror att många studenter vill möta utbildare med lärarexamen och erfarenheter från undervisning. HSV är inte intresserad av denna dimension och gör adjunkterna till syndabockar för kvalitetsbrister. Jag skulle gärna se utvärderingar som fokuserade på kontinuitet i möten med lärare, variation i undervisnings- och examinationsform, utrymme för skapande verksamheter, respons på uppgifter, anknytning till verksamhetsförlagd tid, ämnesdjup, omsorgsdjup, engagemang, yrkesetik, aktualitet eller varför inte – anställningsbarhet?
5) Ett vidgat uppdrag med studentgrupper från studieovana hem är en utmaning för varje system. För mig handlar undervisning om att förstå var eleven eller studenten befinner sig och möta henne där. Då måste också min bild av studentens bildningsgång anpassas till de förutsättningar som finns och min lust att rita normalkurvor över lärandet – ja den lusten hindrar mig ibland att förstå och hjälpa. Vi har en examensordning som anger vad studenten ska kunna efter avslutad utbildning och när HSV skjuter in sig på första terminen riskerar de att trivialisera svårigheterna med att skola in studenter som kommer från ett gymnasium med grumlig kunskapssyn till en högskola med eget ansvar och krav på självständigt tänkande.
Det är sorgligt att Högskoleverket idag är det största hindret för en utveckling av landets lärarutbildningar. Continue reading
Anne-Marie Körling tipsar om en artikel som beskriver förhållandet mellan kaos och krativitet.
Äntligen förstår jag varför mitt skrivbord ser ut som det gör. Det är priset jag får betala för att vara en skapande människa.
Alla vill rädda världen – Madonna och Justin Timberlake gör det på fyra minuter.
Det vill jag också göra. Fråga mig inte hur…
Tysta tankar 
