Statlig kontroll och personaltäthet

krukor.jpgRegeringen har visat stort intresse för kvalitetsskillnader inom utbildningssystemet och planerar att öka styrningen på alla nivåer. Därför är det med spänning jag ser fram emot reaktionerna på Skolverkets undersökning om personaltäthet i förskolan.

Sydnytt (De stora tidningarna är märkvärdigt tysta om undersökningen!)

Särskilt spännande blir det när siffrorna på lokal nivå konfronteras med den politiska retoriken. I Trelleborg skrattar folk åt begreppet “spjutspetsskolan” som har fått komiska (och sorgliga) övertoner.

Trelleborgs förskolor har lägst personaltäthet i hela Skåne.
Och läget är värre nu än när kommunen började satsa på förskolorna för tre år sedan.

Det finns utrymme för lite handlingskraft nu – ni vet sådan som kostar…

Andra bloggar om: , , , , , , ,

T.S. Eliott – poesi och kunskapssyn

Flotta aforismer och slagordsmässiga förenklingar tycker jag inte om. En hel del av skoldebatten har förts under sådana former och ingen sida är oskyldig. Diskussionen om förhållandet mellan information och kunskap har ibland varit starkt polariserad och svårgripbar för vanligt folk. Baskunskaper och fakta har spelats ut mot reflektion och meningsskapande.

Resultatet är att fältet är öppet för en nygammal pluggskola med disciplinära inslag. I moderniteten är det svårt att beskriva känslan av att något har gått förlorat.

Poeten T.S. Eliott försökte:

Where is the Life we have lost in living? Where is the wisdom we have lost in knowledge? Where is the knowledge we have lost in information?

Fler citat

docka.jpg

Scherp och beprövad erfarenhet

Hans-Åke Scherp skriver kritiskt i Svd (läs och njut!) om regeringens skolpolitik och han gör det utifrån sin position som forskare. Då är det vanligt att hänvisa till “beprövade erfarenheter” som ett sätt att förstärka hållbarheten i resonemangen. Jag håller fullständigt med honom i sak, men är djupt fascinerad över den avgrund som sedan valet har öppnats mellan det politiska och det vetenskapliga etablissemanget.

Inga Magnusson skriver på sin blogg om hur hon uppfattar begreppet “beprövad erfarenhet” och det är svårt att inte se hennes poäng på ett rent språkligt plan. Vi har:

1) Sinnliga upplevelser

2) Våra tolkningar av dessa som vi ofta kallar “erfarenheter”

I min världsbild är alla erfarenheter “beprövade” – i betydelsen jämförda och vägda mot tidigare gjorda sådana. Vetenskapen har försökt skapa en kategori av “egna och andras gjorda erfarenheter” som då skulle vara mer objektiv eller sannare än det vardagliga tänkandet.

Inga Magnusson menar att det är lärarna ute på skolorna som bär upp dessa erfarenheter och jag har svårt att säga emot henne. En renlärig forskare skulle kanske påstå att hon är fast i sina erfarenheter och inte har förmåga att distansera sig – men det blir lätt konstigt och mystifierande.

Vi måste hitta ett bättre sätt att beskriva vetenskap!

husvagn.jpg

Kanske handlar det om att komma under ytan.

Missa inte blogglänkarna under artikeln – där hittar ni några av mina favoriter. Fredrikbloggen t.ex.

Skräckblandad förtjusning

Det är med ytterst blandade känslor jag läser i Sydsvenskan om regeringens nyvaknade intresse för förskolan. Enligt artikelförfattaren är det en “hjärtfråga” för Folkpartiet och jag undrar om inte det ordet har fått en helt ny betydelse. (DN) (SvD?)

j.jpgKnepet är som vanligt “tydlighet” och fokus på läs- skriv- och matematikfärdigheter. Folket jublar och alla älskar tydliga och utvärderingsbara mål. Utom jag.

1) Jag ser innehållet i förskolans verksamhet som en förhandling mellan olika aktörer: Barn, personal, föräldrar och de som betalar verksamheten. Genom att skapa dessa statliga mål krymper utrymmet och vi får försöka inrikta energin på att tolka direktiven.

2) Tydliga mål = mål att uppnå. Tidigare har läroplanen byggt på strävansmål. Uppnåendemål i en frivillig verksamhet är problematiskt, eller för att säga det rakt ut: korkat.

3) Didaktiken består av frågor som Vad, Hur och Varför.

  • Vad – kommer regeringen att vilja detaljreglera innehållet? vad är det vi ska göra mindre av?
  • Hur – finns det metodanvisningar och schemaläggningar av lektionsliknande undervisningstillfällen
  • Varför – ja vad ligger bakom? Hur ska vi motivera barnen och förklara att det inte längre är möjligt att bygga verksamheten på deras erfarenheter och nyfikenhet. Vilka experter ställer upp och legitimerar denna förändring

Den som tror på detaljerad styrning av förskoleverksamhet bör åka till England och studera verksamheten där. Spåren förskräcker.

Grabben har ingen aning…

vin2.jpgJan Björklund vill ändra skollagen och förbjuda undantag från skoplikten när det gäller känsliga moment i undervisningen. (DN) Nyheten rapporteras på två helt skilda sätt i Sydsvenskan (där rektorerna menar att de redan idag hanterar frågan och inte behöver någon lagändring) och i SvD (där invandrarrepresentanter hyllar förslaget). På ledarsidan säger Per Gudmundsson – ja vad säger han egentligen mer än att frågan är svår?

För mig är det tydligt att Björklund demonstrerar sin ignorans genom att försöka lösa komplicerade frågor med lagförslag, som i det här fallet bygger på ett mycket tunt statistiskt underlag och vars konsekvenser är svåra att överblicka.

Skolan, drömmen och upptäckterna

Jag slits mellan två världar.

Å ena sidan läser jag med intresse “Skolan som politisk organisation” där forskare kartlägger och analyserar de olika nivåerna i skolans ideologiska, juridiska och ekonomiska styrning. Studenterna är sällan medvetna om spelet utanför klassrummet och min uppgift är att övertyga dem om allvaret i att arbeta inom en politiskt styrd organisation.

Å andra sidan känns det ibland som att hela överbyggnaden är en kuliss där aktörerna försöker navigera förbi de värsta grynnorna som ofta består av detaljstyrning och tydliga mål. Visionen av skolan som ett stor NU där drömmar förverkligas och oväntade möten sker – den visionen trängs undan av ett kortsiktigt nyttotänkande och effektivitetskrav. “Alla har rätt till kunskap – och då måste vi trycka ner den i halsen på dem”

Pontus & amerikanerna har gjort en film om skolan. Och nu saknar jag den tidens genomarbetade rockvideor. Vad gör Pontus själv idag?

Text och ackord – dagens utmaning

“Banta med Demis Roussos”

Bokrean är för mesar. Österlens loppmarknader är däremot  oförutsägbara och bokstånden av skiftande kvalitet. Jag gillar äventyr och funderar på att öka min nördfaktor genom att skaffa  en exklusiv hobby som t.ex. boksamling.

demis.jpgMen – om jag nu ska bli samlare vill jag börja med att återerövra dyrgripen Banta med Demis Roussos, som vi av helt obegripliga skäl gav bort sommaren 1997. Mitt liv har varit lite tomt sedan dess. I år ska jag verkligen hitta ett nytt exemplar.

Kändisars bantningstips är annars en lagom smal nisch för en frustrerad blivande samlare. Och då menar jag kändisar som inte är kända för att laga mat – idag när kockar ofta har rockstjärnestatus måste jag avgränsa mitt samlande.

Tills vidare får jag trösta mig med videon till “Goodbye my love, goodbye”. Njut av Demis oblyga sensualism. Jag tänker också förtrolla världen med mina magiska handrörelser.

Annars går det bra med “Forever and ever” också. Vilken röst!

Ett annat tänkbart samlaruppslag är “motsägelsefulla titlar”. Vid sidan om Demis bantarkokbok kanske jag ställer Så avslöjar du härskartekniker av Göran Persson eller Lyssna på barnen av Jan Björklund. Min bästa hempermanent av Ingvar Oldsberg eller Så blev jag ödmjuk av Carola Häggkvist. Finns det fler lockande titlar?

Skolverket kommer – Skolverket går

blomkal.jpgI termin fyra läser studenterna på min enhet en kurs som handlar om lärarprofessionen. Ett viktigt inslag är att förstå den inramning av dokument som sägs styra verksamheten. Från grundlag, skollag, råd och anvisningar, läroplan, kursplan, betygskriterier kommunal skolplan, lokala arbetsplan och verksamhetsrådsbeslut – ja det finns en överbyggnad som imponerar i sin väldighet och detaljrikedom.

Dessutom finns det en myndighet som utövar tillsyn – Skolverket. Den mycket uppskattade föreläsaren ger en inträngande bild av hur en inspektion går till och betonar dess funktion av stöd för kvalitetsarbetet – inte kontroll och definitivt inte felfinneri. Samtidigt är bilden av staten som den gode riddaren som röjer upp i det kommunala träsket stark och frestande.

Vi diskuterar för- och nackdelar med inspektioner och studenterna tycks uppskatta att den statliga bestämda handen kontrollerar verksamheterna. Inte många bekymrar sig för likriktning och förenkling. Det finns en vilja att lära sig knepen:
– Lär oss hur man gör en kvalitetsredovisning!

Jag funderar över om det är möjligt att vi börjar i fel ände. Först måste vi nog diskutera och beskriva vad som är kvalitet – sen kanske hur skolan arbetar med utveckling, dokumentation och uppföljning. Sen – kanske – det är möjligt att diskutera olika former av kvalitetsredovisning!

Den uppskattade föreläsaren? Han har slutat på Skolverket.

Den nya regeringens lust att detaljstyra verksamheten gör det svårt att se Skolverket som en del av verklig skolutveckling. Idag arbetar bra skolor med självvärdering – de andra lägger energin på att försöka leva upp till Skolverket krav.

Rädslan för att hamna på svarta listor i kvällstidningar över betygsstatistik eller anmälda kränkningar tycks vara en starkare drivkraft för en del rektorer än lusten att verkligen ta reda på vad barn, föräldrar och personal menar med kvalitet.

Då blir Skolverket ett hinder för verklig skolutveckling.


Föreläsa om bedömning – lönt…

mosaik1.jpg

Söndagkväll är förberedelsekväll och i morgon ska jag föreläsa om bedömning och betyg för lärarstudenter i termin 4. Högskoleverket har kritiserat lärarutbildningarna för att nyutbildade lärare saknar kunskaper och nu försöker vi rätta oss efter signalerna.

Det är inga problem att hitta material. Helena Korps kunskapsöversikt är en bra start. Hon lyfter bristerna i systemet och betonar malktaspekten i bedömningsakten.

För den som verkligen tror på betyg och meningsfullheten i att beskriva och mäta kunskap är Per Måhls böcker uppmuntrande läsning. Jag delar inte hans entusiasm och frågan är om denna syn på kvalitativa bedömningar verkligen stämmer med Björklunds mer fyrkantiga syn på betyg som flitbelöning och disciplineringsinstrument. Ibland tycks rättvisa vara viktigare än frågan om vad som ska bedömas och belönas.

Betygsliknande omdömen i skolår ett och mål att uppnå i skolår tre. Suck. Å andra sidan finns en förskola som intresserar sig för utveckling ur ett annat perspektiv och gör beskrivningar av barnet utifrån portfoliomodellen och barnets förutsättningar – inte fasta mål, inte medeltal, inte normalfördelningar. Bedömning som stöd – i senaste numret av tidningen Förskolan utvecklas temat. (ingen länk än – förra numret)

På papperet går det att skilja mellan formativa (stödjande) och summativa (sorterande) bedömningar. Jag behöver se det för att tro.

Frågan är hur mycket tvivel en föreläsare kan visa?