Hon granskade en sommar – del 2

Kritiken från ledamöterna i styrelsen för Sveriges universitets- och högskoleförbund, ett samarbetsorgan för 42 svenska lärosäten för högre utbildning , mot HSV:s granskning av landets lärarutbildningar var hård och skoningslös. Tidigare kommentar

Nu kommer nästa attack och det är ledamöterna i granskningsgruppen som i Lärarnas tidning ger röst åt sin förvåning över den tolkning som HSV och universitetskanslern gjorde av det insamlade materialet. I pressmeddelanden framstod lärarutbildningarna som katastrofområden och hot om indragna examensrättigheter formulerades.

— Vi bedömare har aldrig underkänt lärarutbildningen, understryker Anders Fransson. (ordförande i en av bedömargrupperna 2004-2005)

Vad var det som hände? Hur kunde universitetskansler Franke vrida materialet så långt att en totalförändring av landets lärarutbildningar blev politiskt möjlig?

Hans slutsats är att kravet på att det måste till en ny lärarutbildning inte har något att göra med hur den fungerar i dag. Att det i stället måste vara andra typer av överväganden som ligger bakom.
— Och bristande kvalitet är bara påhittat. Det finns ingen grund för att hävda bristande kvalitet i utbildningen på det sättet — det har man inte ens utrett, säger Anders Fransson.

Hoten om indragna examensrättighete kom som en blixt från klar himmel för många lärarutbildningar.

— För mig är det ett mysterium. Vi som har varit verksamma som bedömare fattar ingenting. Vi har inte dömt ut lärarutbildningen, det är Högskoleverket och politiker som har gjort det.
I de studier som gjorts finns ingen grund för att ge utbildningen underkänt. På den punkten är Anders Fransson mycket bestämd. Det är i Högskoleverkets egna kommentarer och i pressmeddelanden som den typen av om¬dömen formulerats.

Sedan kritiken presenterades har den politiska makten arbetat snabbt. Regeringen har tillsatt en lojal utredare (gissa vem) och utredningen läggs fram den 3/12.

Men fler bedömare än Anders Fransson reagerade mot Högskoleverkets hårda linje. Hans ordförandekollega professor Berit Askling sa i en intervju efter den första utvärderingen:
— Den förnyade lärarutbildningen är ännu i sin början och det pågår ideliga revideringar. Vi har inte underlag för att med hedern i behåll peka ut vissa ställen och säga att man ska dra in examensrätten. Hennes mer konstaterande kommentar: »Det är alltid tråkigt när lärarutbildningens komplexitet förenklas och blir ett politiskt tillhygge«, säger också något om hur hon uppfattade situationen.
Även den tredje ordföranden, Edgar Almén, lektor vid Linköpings universitet, protesterade mot Högskoleverkets tolkning.

I artikeln skisseras bakgrunden till den lärarutbildning som sjösattes 2001 och som nu slaktas innan den har fått en chans att utvecklas. Skandalen är fullständig och en ganska ansenlig skuld ligger hos de ledamöter i bedömargruppen som tigit om det politiska spelet. Var kommer deras plötsliga mod ifrån?

En viktigare fråga är om den utredning som snart presenteras har någon trovärdighet utanför den närmaste regeringskretsen. När den dokumenterat notoriske statistikmisshandlaren Björklund slår sig samman med en jesuitisk f.d. universitetskansler lär det bli en del skrupelfritt maktspel vi får se. Antagligen får de ta fram den stora piskan om förslaget ska baxas igenom. Få vill riskerar sin vetenskapliga heder genom att förknippas med detta hårt politiserade projekt.

Jag ser vem som spelar Ulla Jacobssons roll i denna moderna uppsättning av filmklassikern och kanske har Björklund och Folke Sundquist vissa gemensamma drag. Men den verkliga huvudrollen tror jag spelas av den filmfigur som John Elfström odödliggjort.

“Åsa-Nisse gör om landets skolväsende” – snart på en högskola nära dig.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Tydligetsneurotiker och kriterieromantiker jublar?

Eller gör det verkligen det? Regeringsförslaget om betyg är en sorglig blandning av olika system som antagligen kommer att skapa mer förvirring än klarhet. Kriterier för de nya stegen saknas – godtycket rullar på i förfinad form. Oppositionen hukar och muttrar om uteblivna samförståndsinviter.

Sydsvenskan Svd 2 AB

Grundtanken bygger på att betygen är den stora motivatorn och att fler steg ger bättre prestation. Jag minns en tidningsrubrik från Canada där en student som hade uppnått 99,9% på landets procentbetygskala presenterades som:

“He is 0,1% from being perfect”

I mina ögon såg den stackaren bara rädd och förvirrad ut.

Kanske ger detta en upplevelse av rättvisa och i den stora sorteringen fungerar skolan som den allsmäktige Guden när det gäller tillträde till högre utbildning. Men betalar vi inte ett högt pris för denna illusion av rättvisa.

Betyg överallt just nu

Sydsvenskan tar upp betygsfrågan på tre platser idag. På ledarsida under aktuella frågor skriver Trevor Dolan om de uppenbara riskerna med att Reepalus förslag sänker effektiviteten och försämrar skolans resultat.

Nästan trettio år senare föreslår Ilmar Reepalu ett system som strider mot allt vi idag vet om motivation, självtillit, formativ utvärdering och framgångsrik skolutveckling. Reepalus förslag är ett recept för försämrade elevprestationer, något som varken Malmö eller våra barn har råd med.
Det är skolpolitiker, förvaltningar och rektorer som har ansvar för kvaliteten i skolan. Vi bör inte utvärdera enskilda lärare och försöka skuldbelägga en hel yrkeskår för politikernas och förvaltningarnas misslyckanden.


Malmösidan skriver Elin Fjellman om en modell för kursutvärdering som jag har svårt att koppla till Reepalus förslag. Den här sortens kvalitetsarbete borde vara okontroversiellt och frågan om den är analog eller digital av mindre betydelse. Helt avgörande däremot är hur resultaten tolkas och återkopplas. Som underlag för lönesättning är de hur som helst värdelösa.

Studenten ska ta ställning till följande påståenden och jag pekar på några svårigheter:

Jag har fått den hjälp jag har behövt för att nå mina mål.

Bilden av eleven som hjälptagare cementeras. Det kan finnas andra skäl till att eleven inte nått målen. Har läraren lyckats utmana eleven? “Mina mål” – är det kursens mål?

Jag tycker att bedömningen av mina kunskaper och färdigheter har varit tydlig.

En fråga som styr mot mätbarhet och som är ytterligt riskabelt om kursmålen är inriktade på kvalitativa nivåer.

Jag har fått tillräcklig information för att förstå målen med kursen.

Frågan om målens förståbarhet reduceras till en informationsteknisk nivå. Ett krav för godkänd skulle kunna vara att förstå kriterierna. Där börjar samtalet. Annars är det återigen lärarens tolkning som styr.

Jag tycker att jag haft inflytande på genomförandet av kursen.

Jovisst – en jätteviktig fråga, men svår att ställa i en centraliserad detaljstyrd skola. Vad är det studenterna förväntas ha inflytande över?

Jag har varit engagerad och delaktig under kursen.
Självvärdering är intressant men hur ska resultatet tolkas?

Jag är nöjd med lärarens sätt att arbeta under kursen.

Aha – vi mäter nöjdhet utifrån någon form av kundperspektiv! Inga kriterier eller tankar om vad som är viktigt! Den totala marknadsanpassningen tror jag kan vara ganska skrämmande för lärare med yrkesstolthet.

Jag är nöjd med kursen som helhet.

En fråga som borde kompletteras med en öppen del. Nöjdhet är ingen garanti för kvalitet.

Den tredje artikeln hamnade på inrikessidan och handlar om de orättvisa betygen:

Lärare kan ha svårt att skilja på vad elever kan och hur de uppför sig. De ska bedöma båda men bara sätta betyg på kunskaperna.

– Lärare blandar ihop det här, medvetet eller omedvetet, säger Karl-Gunnar Starck, skolutvecklare på Malmö högskola.

Jag blir alltid glad och stolt när min arbetsplats syns i debatten.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Jag älskar forskning…

…och blir särskilt glad när det är forskare från min enhet som ställer viktiga samtidsfrågor i fokus. Annika Månsson och Ann-Christine Vallberg Roth granskar hur individuella utvecklingsplaner (IUP) används på förskolor och slår larm om hur skolornas mäthysteri breder ut sig i de yngre åldrarna.

Sydsvenskan Svd 2 Skolverket

Slarviga uttalanden om personlighet blandas med godtyckliga testningar i oklara syften – helt i strid med läroplan och barnkonvention.

Barn kan utvecklas utan mål att uppnå!

Säg efter mig:

Barn kan utvecklas utan mål att uppnå!

Skriv det nu 100 gånger på tavlan!

Dagens stolleprov

Redan i höst ska Stockholms tioåringar bedömas enligt en tregradig betygsskala. Från första till tredje klass får eleverna omdömen i två steg: ”ja” eller ”osäkert”. Oppositionspartierna lovar att riva upp de nya betygsstegen om de vinner valet. Svd 2

Det finns en pedagogisk arena. Där diskuterar vi olika former av bedömning och dess effekter på lärandet. Sedan finns det en politisk nivå. Där härskar behaviorismen. Betyg är belöning för de duktiga och bestraffning av de svaga. Retoriken om information till föräldrarna är borta. Försöken till vetenskaplig underbyggnad saknas. Frågan avgör vi genom omröstning i högerspalten.

– Det är viktigt att eleverna tidigt ser att en ansträngning lönar sig: man kan få högre betyg, säger Lotta Edholm (fp), Stockholms skolborgarråd.

Anne-Marie beskriver problemet inifrån – läs!

Monika anlägger ett nyttigt vuxenperspektiv – läs!

Mats Gerdau kritiserar beslutet från ett moderat perspektiv – läs (och överklaga!)!!

Nedläggningspartiet Fp

Folkpartiet tuffar på och kommer med nya djärva förslag som ska höja läraryrkets status. Det gamla liberala mångfaldspartiet har blivit det nya centralistiska toppstyrningspartiet.

Vaga tankar om kvalitet paras med teknokratiska principer för vem som ska hålla i yxan (politikerna överlåter detta åt högskoleverket)

Jag säger som Per Ahlmark:
– Lycka till!

Genus i skola/lärarutbildning

Ibland är jag onyanserat kritisk och det kan ha hänt att bloggen gått över gränsen när det gäller sarkasm. Det svårt att skriva om ett allvarligt ämne på ett nyanserat sätt, men jag ska försöka beskriva min position i en komplicerad fråga utan att hänfalla till retoriska överdrifter. Suck – det känns lite ovant och högtidligt. Och det riskerar att bli långt.

Så här ser regeringens uppdrag till HSV ut:

Regeringen uppdrar åt Högskoleverket att med utgångspunkt i befintlig forskning och kunskap på området analysera:

– könsskillnader i studieval vad gäller lärarutbildningens olika inriktningar,

– orsakerna till att fler män än kvinnor väljer att avbryta sina studier på lärarutbildningen, (länk)

– vilka lärosäten som har genomfört strategier för att öka andelen män på lärarutbildningen och vilka av dessa strategier som har varit framgångsrika,

– hur stor andel av männen som efter avslutad utbildning arbetar som lärare,

– könsskillnader bland studenter som läser lärarutbildningen på distans eller deltid, och

– faktorer som påverkar kvinnors och mäns val att studera till lärare.

Vi beträder ett minerat fält och för att förstå svårigheterna fullt ut bör man vara påläst i postmodern genusteori. En viktig utgångspunkt är könsmaktsordningen där män bevarar sin position genom särhållande av kön och tillskrivande av vissa genusspecifika egenskaper.

När nu regeringen antyder (eller gör de det?) att den sneda könsfördelningen skulle kunna vara ett kvalitativt problem för svenska skolor är det möjligt att tolka detta som ett angrepp mot de kvinnor som bär upp utbildningen för de tidigare åren. Tanken på att männen skulle tillföra någon specifik kvalitet kan ses som ett utslag av essentialism eller (ännu värre) biologism. Ingen genusvetare med självaktning skulle inlåta sig i ett sådant här projekt. Samtidigt blir det lite svårt att motivera en dyr och kontroversiell satsning om vi inte har några föreställningar om de tänkta vinsterna?

Det finns några oskyldiga positioner som tycks vara möjliga att enas kring

1) Könsblandade grupper fungerar bättre. Ur ett mångfaldsperspektiv är olikheter alltid bra och det gäller såväl ålder, klass, etnicitet som genus. Hur stora olikheter som är produktiva återstår att definiera och vilka spänningar ryms inom en uppifrånstyrd koncensusinriktad skola? (dessutom finns det en dold fälla – varför skulle blandning vara bra om det inte finns någon skillnad?)

2) Det är bra med manliga förebilder – särskilt för pojkarna till ensamstående mammor. Jag värjer mig från tanken på att vara samhällets surrogatpappa och menar att detta är social ingenjörskonst i sista stadiet. Samtidigt är det en bisarr tanke att ha föräldrarelationen som förebild för lärarskap. Nej tack – jag har provat! Och för mig är frågan om förebildlighet den minst intressanta och mest infekterade. Jag tror att männen kan tillföra kvaliteter i andra roller än som normativa förebilder. Vi har tillräckligt av den varan i skolvärlden ändå.

3) Den traditionellla mansrollen ska enligt läroplan motverkas. Innebär det att de män som vågar sig in på arenan ska vara representanter för en omdefinierad maskulinitet. Kan vi göra mjukhet till ett nationellt projekt? Ställer vi samma krav på att kvinnorna ska göra upp med sitt rolltagande?

I gruppen upptäckte vi snart att det inte var enkelt att enas i denna laddade fråga och överlåter med varm hand åt uppdragsgivaren att formulera visionen – vad det är männen ska tillföra? Jämställdhetsfrågan blir lätt abstrakt och handlar i värsta fall mer om att presentera snygga siffror än innehåll.

De flesta av oss har sett kampanjer som uppmanar till könsbrytande yrkesval komma och gå genom åren. Många minns Hoa-Hoa med barn på armen men resultaten av dessa övertalningsförsök är tveksamma.

Jag anar att regeringen har tagit del av Mats Björnssons rapport Kön och skolframgång och jag misstänker att pojkarnas bristfällliga prestationer plågar en utbildningsminister som betonar de mätbara resultaten. När jag läser Inga Wernerssons sammanställning Genusperspektiv på pedagogik blir det spännande att se med vilken svalka (eller likgiltighet?) problematiken behandlas.

Efterhand har intresset för skolprestationer ur genusperspektiv förskjutits från flickor till pojkar, därför att pojkars prestationer relativt flickor försämrats. Pojkar kan därmed inte fortsätta vara den självklara normen. Genom att deras fördelar inom manligt könsmärkta kunskapsområden, åtminstone betygsmässigt i skolan, har försvunnit har innebörden i pojkars könstillhörighet blivit problematisk. Internationellt har detta väckt stor oro och det har hävdats att ”jämställdheten drivits för långt”. Frågan har diskuterats i olika studier t.ex. i Storbritannien (Arnot, Davies och Weiner, 1999), Norge (Bredesen, 2004) och Finland (Vitikka, 2004). I Sverige har reaktionerna varit relativt sansade (min kursivering!) men frågan har uppmärksammats bland annat genom en rapport från Myndigheten för skolutveckling
(Björnsson, 2005).

Bilderna av en skola där pojkarna samtidigt är förtryckande norm och marginaliserade offer är svåra att förena. Kanske är det ännu svårare att tillämpa detta dubbla synsätt på de manliga lärarstudenternas upplevelse av sin utbildning.

Det finns några uppenbara faror i sådana här diskussioner:

1) Vem är det mest synd om? I ett historiskt perspektiv är det lätt att hamna i revanschism och förresten har inte kvinnor som söker sig till manligt dominerade yrken det så lätt heller.

2) Varje försök att beskriva vad manliga egenskaper eller kvaliteter tolkas som essentialism och angrepp på de kvinnliga kollegerna. Ur facklig aspekt är det svårt att motivera lönesatsningar när det finns underbetalda kvinnliga kolleger.

3) Läraryrket är könsneutralt och till sist handlar det om att kunna hantverket/ se barnet/ behärska sitt ämne. Upplevelser av utanförskap är utslag av frustrerad maktlystnad. Eller sociala konstruktioner…

Nu sitter jag på tåget från huvudstaden och försöker smälta intrycken från diskussionerna. Uppdraget ligger på högskoleverkets utredare. Det ska bli spännande att se om de lyckas undvika trampminor, koblajor och sjunkbomber.

Risken är uppenbar att det blir en utslätad produkt som inte vågar beskriva skolan som ett fält av konflikter och maktkamper. Lockelsen att anpassa sig till “den vänliga maktutövningen är stor” och det gäller alla grupper som inte självklart passar in. I min värld är männen en av de utsatta minoriteterna.

Det värsta som kan hända är enligt mig att HSV upprepar haveriet från delegationen för jämställdhet i förskolan vars slutsats var en bisarr förnekelse av problematiken och en ytterst normativ syn på vilka män som var värdiga – de som var ofarliga symboler för den nya mjuka mannen och höll sig på sin plats. Anpassningen som konstart.

Å-s-a B-a-r-t-h-o-l-d-s-s-o-n

Elza Dunkels skrev i sin blogg att Åsa Bartholdsson borde bli president eller i alla fall skolminister. Efter att ha läst Den vänliga maktutövningens regim som är en populärutgåva av avhandlingen vill jag dessutom gärna göra henne till chef över EU, FN, NATO och OPEC.

Åsa Bartholdsson gör upp med den svenska skolans dolda maktutövning och det är omöjligt att värja sig för hennes observationer och intervjuer som avslöjar lärarnas manipulativa och förtryckande sätt att skola in barnen i dubbelmoral och självreglering.

Diskussionen om IUP och utvecklingssamtal skulle ha sett helt annorlunda ut om svenska lärare hade tvingats att läsa boken. Nästa gång jag besöker ett klassrum och läser de beskäftiga listorna med ordningsregler kommer jag känna ett stick av skuld. Har jag varit med om att bygga upp denna hycklande kultur av självutlämnande normalitet? (“Här talar vi alltid sanning”)

Än värre skuld kan jag känna över att samma tekniker används vid högskolan för att få studenterna att arbeta i grupper på lärarnas villkor – men det är en annan historia. Kanske är det en förmildrande omständighet att studenterna läser boken i sin första kurs på lärarutbildningen i Malmö? Förhoppningsvis kommer de inte att genomföra utvecklingssamtal på samma ogenerat kränkande sätt som lärarna i boken (och de undersökta i Helsingborg) har gjort.

I framtiden kommer medvetna föräldrar att begära ut dokumentation från alla utvecklingssamtal som finns på en förskola innan de accepterar en plats. Striden har bara börjat.

De pompösa professorernas upprop

I efterdyningarna av att smutskastningen av den svenska skolan delvis har nyanserats (går det att nyansera svart?) dyker det upp aktörer som inte gärna vill skiljas från talet om den dåliga svenska skolan. DN ställer som vanligt upp med spaltutrymme och retoriken är minst sagt pompös.

Vi har svårt att tro att alla företrädare för pedagogik vill släppa kontakten med övrig akademi och forskning. Vi är också övertygade om att många kolleger är inriktade på att bidra till att lösa de problem som utbildningen står inför och inte vill blåsa till strid för att bekämpa nödvändiga förbättringar. Vem är betjänt av en kunskapsproduktion inom pedagogik-ämnet som inte tar till sig resultatet av inhemska och utländska undersökningar och inte heller fundament inom modern inlärningspsykologi, differentiell psykologi, neurovetenskap och kognitionsvetenskap, humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning?

Efter denna utflykt i den ofrivilliga komikens utmarker återstår att klämma fram den retoriska höjdpunkten:

Efter att ha tagit del av den senaste tidens debatt om skolan finner vi ingen anledning till lugn när det gäller svenska skolan.

Tödde och Mödde arbetar vidare på att sy om den svenska skolan…

Diskussionen om pojkarnas och arbetarbarnens svaga prestationer måste föras från andra utgångspunkter. Ljuset kommer inte från Finland.

Kris i radion

Serien Kris i skolan är slut. I det fjärde avsnittet debatterar Jan Björklund med företrädare för socialdemokrati, fack och forskning. Det är en ganska slipprig anrättning och svår att tolka. Alla är överens om kunskapens betydelse och mycket tycks vara krampaktigt bevarade missförstånd.

Björklund och LR framhärdar i att vi har en lärarutbildning med stora brister och att lösningen är mer av allt. Mer ämne, mer metodik, mer omsorg, mer, mer, mer! Fast helst på kortare tid. Trovärdigheten är begränsad.

Den viktigaste skillnaden tror jag är frågan om inspektionernas betydelse. Hans-Åke Scherp betonar att dessa skapar farliga mönster i skolorna och förflyttar fokus mot de mätbara ytkunskaperna. Alternativet skulle vara de skolstyrda nätverken där verkligt erfarenhetsutbyte är möjligt.

I avslutningen skakar Björklund av sig de senaste veckornas förnedrande underläge och intar sin vanliga terrierposition. Samförstånd är inget alternativ. Berusad av sin retorik rusar han mot stupet. De tidigare så hyllade lärarna skakar antagligen förvånat på huvudet.
– Han menar faktiskt allvar!

Andra bloggar om: , , , , , , , ,