Efter Per T Ohlssons totalhaveri i Sydsvenskan inser jag att det inte är möjligt att låta hjärnan gå på semester än:

Skolan skulle behöva en motsvarighet till Lindbecks kommission: en expertutredning som frilägger problemen och lyfter fram nödvändiga åtgärder även om de råkar vara politiskt obekväma.

Men i en sådan utredning – brett sammansatt med jurister, statsvetare, nationalekonomer, folkbildare och kulturvetare – gäller det att hålla det pedagogiska inslaget på ett minimum. För om någon har skadat svensk skola mer än beskäftiga politiker så är det pedagogerna.

Ingen har uttryckt det bättre än historikern och författaren Peter Englund, sedan 2009 Svenska Akademiens ständige sekreterare. I ett befriande utbrott som publicerades i Dagens Nyheter 2001 skrev han, skarpt men helt korrekt, att skolan hade förvandlats till ett övningsfält för ”karriärkåta reformpedagoger, där de kunnat provskjuta det senaste flummet” med ”vanligt folks barn” som måltavlor.

Så varför inte en Englundkommission?

De här teknokratiska drömmarna om att bygga en skola utan delaktighet av lärare och pedagoger – var kommer de ifrån? Dessutom finns det väl redan en sådan här kommission (SNS). Där möts de antiintellektuella populisterna och punschdoften är besvärande.

Jag jämför med Skolvärldens lista över de 50 mest inflytelserika. Forskare och lärare är osynliga där. Marginaliseringen är framgångsrikt genomförd.

Jag är nyfiken på var LR står i frågan. De har tidigare gärna lierat sig med makten och nu är ett bra tillfälle att bekänna färg.

Jag tröstar mig med Anders Mildners text om den mallade skolan.

Jag är inte säker på att om han platsar i Per T Ohlssons kommission?

Skoldebatter är svåra eftersom alla har en åsikt som baseras på den egna upplevelsen av skolgången. De blir inte lättare av att skolan seglar upp som en av de viktigaste ideologiska frågorna, där barnen används som slagträ i kampen om den politiska makten. För att detta överhuvudtaget ska vara möjligt, behövs just den typen av mätbara mål som nu lanseras. Målen i sig säger dock ingenting om den framtid som eleverna går till mötes. De hjälper dem heller inte att möta en värld som inte längre ser ut som den gjorde när skolan formades.

Man kan med rätta fråga sig vad vår syn på skolan egentligen säger om oss. Att vi istället för att omformulera vår syn på lärandet ägnar vår tid till att bygga en så effektiv bromskloss som möjligt för kreativitet, innovation och egensinnighet genom att ständigt betona och belöna helt andra saker.

Dagens unga kommer så klart någon gång att titta tillbaka på vad vi gör just nu. Jag tror att de kommer att säga: Att ni ens hade mage.

Nu känns luften lite lättare att andas.