https://twitter.com/nietzschequotes/status/248971852150607872
Gamla tankar blir son nya.
När jag började jobba på Lärarutbildningen ägnade vi huvuddelen av den första kursen åt att diskutera “En skola för alla”. Idag lever begreppet en undanskymd tillvaro.
De flesta på Twitter delar min åsikt – illa skrivet trams.
Vi undviker att nämna den pinsamma krönikörens namn.
Jan Sjunnesson spar inte på krutet i sin kritik.
Frågan är väl om vi ska skriva kursplaner som utgår ifrån vilka studenter som söker till lärarutbildningen? Det är nog en politiskt riskabel väg. Utredningarna pekar mot mer vetenskap och mer akademisering. Vi som jobbar här rår inte över de besluten.
Samtidigt inser jag att Jan har många viktiga poänger:
Lärarstudenter har de senaste decennierna mötts av paradoxala budskap som de sällan kunnat hantera utan lämnats att ta hand om själva. Jag är själv lärarutbildare sedan snart ett decennium och har försökt hantera studenters förtvivlan och frågor. Men till slut har jag blivit lika frågande som dem och har kommit fram till denna synbart enkla men bekymmersamma tes: Arbetardöttrarna med låga betyg som dominerar lärarprogrammen numera möter en skolkritisk pedagogik som ställer dem inför uppgiften att kritisera ett system som de själva knappt klarat av men valt att verka inom av skäl som sällan är relaterade till egna skolframgångar. Lärarutbildare och pedagoger är inte medvetna om dessa motsägelser.
Vi behöver diskutera de här beskrivningarna av studentgruppen. Jag känner delvis igen mig, men ser också andra mönster. Jan avslutar med goda råd:
Mina rekommendationer till lärarutbildarna är att ge dessa lärarstudenter en extra termin av intensiv studie- och skrivvägledning parallellt med sina studier. De behöver tränas mer i skrivande men också i att resonera om vad de fört med sig in i studierna som skulle kunna tillföra den medelklassdominerade lärarutbildningen utan att göra dem till spännande identitetspolitiska projekt. Jonas Frykman varnade tidigt för detta 1998 och Ziehe likaså.
Varierande examinationsformer måste skapas eftersom dagens hemskrivningar och observationer lätt negligeras och kopieras. Progression och sammanhang saknas i lärarutbildningar i en omfattning som inte finns på andra yrkesprogram vill jag hävda. Metodik på allvar, fler VFU besök av lärareutbildare, praktisk skoljuridik, redskap för konflikthantering, röstträning, presentationsteknik, tätare undervisningstempo och högre krav – allt detta leder framåt till ett klassiskt skolmästarskap och diskuteras under visst gny sedan utredningen och propositionen om ny lärarutbildning sedan 2008.
Medelklassen som fört fram progressivismen till seger under andra hälften av förra seklet har enligt Broady (2011) tappat greppet trots sin dominans inom lärarutbildning och skola där den hållt stånd bakom höga murar. Den dagen lärarutbildarnas egna barn kommer hem med felstavade veckobrev blir definitivt ett uppvaknande. Av att döma av de texter vi lärarutbildare suckar över lär den tiden redan vara inne.
Efter mitt framträdande i Aktuellt kritiserades jag som elitistisk alarmist. Nu har jag fått konkurrens i den positionen. Jag försöker se kraften hos individerna och avstår från generaliseringar. Det är lätt att hamna i ett bristperspektiv. Våra studenter bär viktiga erfarenheter med sig in i högskolan – frågan är vad vi gör med dessa? Kierkegaards ord om att möta eleven där den är behöver vi påminna oss om – dagligen.
Jag gillar Troed Troedson och tycker han svarar korrekt på de besvärliga frågorna om visionsdokumentet. I Staffanstorp.
Troed Troedson vill inte kommentera vilket avtryck hans insatser gjort i det omdiskuterade skoldokumentet.
– Jag diskuterar aldrig min insats med någon annan än kunden. Det gör nog ingen konsult. Det vore oetiskt. Ni får ställa dessa frågor till Staffanstorps kommun, inte till mig.
Han vill heller inte uttala sig om utbildningsminister Jan Björklunds fräna kritik, som fick kommunens moderata ledning att i förra veckan dra tillbaka dokumentet för omarbetning.
– Det är inte mitt dokument. Jag har bara fungerat som bollplank, ett av många, säger Troed Troedson.
Han har arbetat som framtidsanalytiker i femton år och har haft många uppdrag som gällt skolans organisation i kommunerna.
– Det är nog lättare att hitta kommuner jag inte haft uppdrag i, säger han.
Han räknar med att kunna behålla sina arvoden, även om dokumentet nu ska omarbetas.
– Vi är ingen lobbyfirma, som lovar att få igenom politiska beslut. Jag bara levererar föreläsningar och analys.
Jag är förkyld och sliten – men det här orkar jag läsa.
En förutsättning för att ett yrke ska uppnå status som profession är dess relation till en professionell kunskapsgrund som är unik för yrkesgruppen i fråga. Det är denna kunskapsgrund som utgör kärnan i yrkesutövarnas kompetens och det är den som är yrkets viktigaste kapital. Som Carola Aili skrev för ett antal år sedan (i Pedagogiska Magasinet) bidrar lärarna själva till att sänka sin status genom att efterfråga kunskaper från andra grupper för att lösa problemen i yrket istället för att utgå från den egna kunskapsbasen. Det tycks som om såväl lärarna själva som andra uppfattar att det är nödvändigt att lärarna lär sig saker från andra grupper för att kunna höja kvaliteten i yrket. När lärarkåren ställs inför nya utmaningar och uppgifter drar man inte igång finansieringskampanjer och TV-galor för att få fram pengar till forskning för att utveckla lösningar på problemen. Istället talar såväl lärare som icke-lärare som om att kunskapen finns någon annanstans (t.ex. i universitetsämnen, i psykologi eller psykiatri eller i hjärnforskning)
https://twitter.com/korlingsord/status/244867999834701824
Anne-Marie guidar oss genom Lärartycket. Omistligt.
Länk till Sydsvenkan – se även övriga artiklar på samma sida.
Lärarna som samlas i lärarrummet är alla kritiska till dokumentet om framtidens skola i Staffanstorp.
– Det känns som om vårt jobb inte är värt någonting. Vårt arbete med eleverna – plötsligt ska det bara försvinna. Det är många lärare som är upprörda här på skolan, säger Carina Cassten.
I dokumentet talas om ”En skola som är framtiden har inte klasser, lektioner, stadier, elever eller lärare.”
– En framtidsvision utan pedagoger och utan elever. Hur ska man kunna lära sig någonting då? Jag kan inte förstå det, säger kollegan Frank Roxenby.
Den lokala skolpolitiken hänger inte ihop med rikspolitiken, menar han.
– Den här kommunen är ändå borgerligt styrd. Och dokumentet är helt tvärt emot regeringens skolpolitik där man försöker styra upp skolan med mer ordning och reda och traditionell kunskapsinhämtning – eftersom vi har sett i undersökningar att kunskapsnivåerna har gått ner.
Jag håller en låg profil i debatten, men varnar för sentimentala lösningar på framtidens problem.
American schools have spent close to $4.4 billion on testing in the past decade thanks to No Child Left Behind. The ideal of the accountability movement was to impose some quality standards where few existed: to sanction schools, and sometimes individual teachers, whose students don’t perform up to par. Schools labeled as “persistently low-performing”–based on the results of standardized, multiple-choice tests–may be automatically subject to closure, mass firings, or the removal of the principal. Sounds objective, right?
Den här skulpturen heter Patterns of failure. Den påminner oss om betydelsen av imperfektion.