Jag är könskvoterad

Min mörka hemlighet är att jag 1975 fick 0,2 i tilläggspoäng när jag sökte till förskollärarutbildningen i Malmö. Någonstans går en diskriminerad kvinna som jag i värsta fall har stängt ute från förskolläraryrket. Denna skuld måste jag lära mig att leva med.

Nu förbjuds denna form av särbehandling. Länk Sydsvenskan, DN, Svd

Jag är lite undrande över den svenska formen av absolut rättvisa eller meritokrati kanske är ett bättre ord. När den indiska staten annonserade ut intagningsbestämmelser till polisskolan var det olika längdkrav beroende på vilken folkgrupp du kom ifrån. Där var det viktigare att staten representerades av ett utsnitt av befolkningen än att de höll en viss minsta längd.

Detta är ett ämne som vi måste prata om i Manliga nätverket för lärarstudenter.

Just do it?

Vi kanske måste bestämma oss om skolan är ett erbjudande eller en institution för träning och fostran i nationens tjänst?

Dagens system med dokumentation och kontroll lägger ett orimligt stort ansvar på läraren att uppfylla statens ambitioner. Jag tror det är dags att återerövra synen på skolan som en plats av möjligheter – inte tvång.

I dagens Sydsvenska skriver Henrik Edström om dokumentationstvånget som ett hot mot kärnverksamheten. Länk

När poliser – för att inte tala om läkare – med flera tvingas att fungera som sina egna sekreterare, och ägna en stor del av sin arbetstid åt dokumentation, blir den så kallade kärnverksamheten lidande, i form av mindre tid åt behövande medborgare. Detta har lett till minskad arbetsglädje, risk för sämre resultat och en brist på både poliser och doktorer.

En annan grupp som drabbats av dokumentationstvång är lärarna.

Allvarligt talat – det här med akademisering…

stenIdag har jag har försökt handleda 25 blivande lärare inför deras första examinationuppgift som är en sammanfattning av kursens olika moment. Det är en hemtenta och de har haft nio veckor på sig att fundera över frågorna. En stor del av studenterna kommer direkt från gymnasiet och vi försöker övertyga dem om att det är stor skillnad gentemot högskolevärlden där kraven sägs vara helt annorlunda.

Jag tror att frågorna är lagom utmanande och ställer ganska höga krav på eget tänkande – samtidigt ska den här texten vara ett första steg mot det som ska bli deras examensarbete om tre år. Studenterna förväntas anpassa sig till det som vi lärare kallar akademiskt skrivande med allt vad det innebär av formalia och referenshantering. En positiv beskrivning är att vi försöker lära dem reflektionens och argumentationens ädla konst.

Uppgiften handlar delvis om vilka faktorer som styr barns utveckling och klasstillhörighetens betydelse för lärandet utifrån begreppet “En skola för alla”.

23 av 25 studenter är de första i sin familj som läser på högskola.  Det betyder att de inte kan gå till sina föräldrar och be om hjälp när det kör ihop sig. Plötsligt förstår jag att Malmö högskolas ambition med breddad intagning faktiskt innebär att vi möter studenter utan studietradition. Det är en stor utmaning att bereda plats för deras erfarenheter inom högskolan ramar. Många kommer med underliga frågor som:
– Får man skriva “jag”?
– Får man tänka själv?
– Måste man använda svåra ord?

Jag inser att vi har lyckats skrämma upp studenterna rejält och att en stor del av deras energi går åt till att försöka förstå vad som är tillåtet.

Vill jag vara en del av den här disciplineringen? Mina försök att förklara begreppet “dold läroplan” blir obehagligt självironiska när jag tänker på vad det är vi utsätter studenterna för. Jag vill gärna tro att sorteringen av studenterna är nödvändig för att bevara läraryrkets status – men innerst inne är jag orolig över att det är fel studenter vi sorterar bort.

I min mardröm belönar vi de lydiga som lyckas låtsas att de tänker självständigt – på våra villkor.

I en tidigare tråd diskuterade vi betydelsen av föräldrarnas utbildning när det gäller barns prestation i matematik i årskurs tre. Mitt antagande är att detsamma gäller för högskolestudier. Plötsligt ser jag vilket stort äventyr en klassresa egentligen är.

Mona på defensiven i skolfrågan

Socialdemokratin försöker skydda sig mot attacker från Björklund genom att mumla om kunskaper och prov.

– Det får vara slut med att socialdemokrater hoppar högt när någon säger att kunskap är viktigt. Man måste ha prov och man måste utvärdera barnen för deras egen skull och för föräldrarnas. Dock inte i ettan.

Kanske är det orimligt att Mona ska tala om v-a-d det är för kunskaper hon tycker är viktiga – men nog måste det vara ett minimikrav att förstå skillnaden mellan att utvärdera barnet och dess prestationer?

Länk

mm

Kraaaaaaaaaaaaaaaaaav och kemi

Jag är också orolig över att svenska barn väljer bort det naturvetenskapliga fältet. Vi har svårt att rekrytera studenter och på lång sikt hotar  detta antagligen vår nationella konkurrenskraft.

Men jag delar inte utbildningsministerns förslag på att vi ska lösa problemet genom att tvinga barnen till tidigare och mer tvingande studieval. Det liberala kriget mot valfrihet tar sig alltmer bisarra former.

I dagen Svenska dagblad ( länk) beskrivs problemet med barns flykt från kemiämnet.

Enligt utbildningsminister Jan Björklund (FP) är det bara en tredjedel av eleverna på naturvetenskapliga och tekniska program som har full behörighet:

– Det har funnits en rädsla för att ställa höga studiekrav i gymnasiet. Den tidigare regeringen har velat “poppa upp” även de naturvetenskapliga och tekniska gymnasieutbildningarna, men det finns inga genvägar. Det behövs spjutspetsinriktningar som leder till behörighet för att läsa vidare till civilingenjör eller läkare och vi ger nu Skolverket i uppdrag att ta fram det, säger Jan Björklund.

Svenska universitets- och högskolestudenter är allt mindre intresserade av att läsa teknik, matematik och naturvetenskap. Teknikdelegationen, en av statens offentliga utredningar för att öka intresset för naturvetenskap och teknik, anser att dagens valfrihet på gymnasiet är ett starkt skäl till varför allt färre väljer krävande universitetsutbildningar och vill därför ha en inriktning som den regeringen nu föreslår.

– Vi har lyssnat på förslag både från Teknikdelegationen och från svensk teknikindustri. Idag måste du välja rätt inriktning redan när du är 16 år för att kunna läsa vidare till civilingenjör eller läkare utan att först behöva komplettera på Komvux, säger Jan Björklund.

Tänk att man kan dra så olika slutsatser. Jag tror att Björklunds förslag kommer att fungera sorterande och den här kravideologin skapar nya problem.

Google tog 0,27 sekunder på att visa på det här sambandet:

Antal träffar: 126 000 vid sökning efter krav + “Jan Björklund”.

Behöver en student känna till kursplanemålen?

269

Jag möter handledare som är bekymrade över att lärarstudenterna inte känner till kursplanemål och betygskriterier. Min spontana reaktion är att skylla på tidsbrist, resurser och allt annat viktigt som ska hinnas med. Till sist inser jag att det inte finns något försvar och gör en dubbel pudel. Om jag jobbar på den här högskolan får jag nog  ta ansvar för helheten.

Min lille vän 61 – kungen och jag

Jag diskuterar klädernas betydelse med en kollega. Han menar att det är nödvändigt att skapa en distans till studenterna och en svart kavaj hjälper till att upprätthålla avståndet.
– Annars äter de upp mig.

Jag inser att min idé om undervisning är annorlunda och jag undviker gärna onödig distans. Kanske är det naivt att försöka skapa närhet och förtrolighet i en miljö som är så omgärdad av andra förväntningar och jag kan känna lockelsen i att förstärka min auktoritet genom något som liknar en ämbetsuniform. Maktutövningen får ett drag av mystik och blir lättare att utöva när den draperar sig i formell dräkt, men jag vill inte vara en del av detta. Jag möter hellre arga studenter än rädda.

mlv61

Min lille vän och jag är för en gångs skull fullständigt överrens – de flesta kavajer och slipsar åldras inte i skönhet.

Vad gör vi här?

Jag är glad att det finns skolor och jag tycker det är viktigt att undervisningen har mål. Jag tror på att pedagoger kan skapa intresse för ett ämne och menar att skolan är ett viktigt instrument för att utveckla individen och samhället.

Puh – nu har jag sagt det och hoppas ingen tvivlar på mina ord!

För oss utbildningsromantiker är sketchen väldigt nära det förbjudna och skrattet riskerar att fastna i halsen?

Vad är det för kurs?
Är de där frivilligt?
Vad är kursens mål och hur tänker eleverna?
Var går gränsen för lärarens ansvar?

Jag associerar till arbetsförmedlingens coachingkurser där folk ska aktiveras och hitta sig själv. Plötsligt framstår den nyttoinriktade yrkesutbildningen med tydliga mål som en ganska bra idé…

Tack Anne-Marie för tipset!

“Vi har ju målen…”

Jag träffar min pensionerade kollega och vi pratar om skillnaden mellan effektivitet och produktivitet. Samtalet glider snabbt över till de stora frågorna:
– Vad ska vi egentligen ha skolan till?

I ett annat inlägg har Plura och jag kommit ganska nära samförstånd kring begreppet skolutveckling. Kanske är han en aning mer hängiven måltänkandet än jag. Det kan också bero på att målbegreppet är så mångtydigt.

Jag prövar att förtydliga positionerna i bildform – alla går att förstora.

mål1

Det stora vidöppna målet - inbjudande och solklart

Problemet är att det inte är lika roligt att ensam lägga mål i en tom bur. Även om det är en rökare i krysset inför ett extatisk (men påhittat) Nou Camp.

Det stora målen som skymmer de små

Det stora målet som skymmer det lilla

Den uppenbara faran i att vi fokuserar på det enkelt mätbara och drar långt gående slutsatser utifrån resultaten (se matematikexemplet). Lusten att kopiera Finlands skolpolitik är ett avskräckande exempel.

De mörka och skrämmmande målen som fångar tanken

De mörka och skrämmmande målen som fångar tanken

Ett genomgående problem med fotbollsmetaforen är att det alltid är någon annan som avgör om målet ska godkännas. Barnet tilldelas objektsrollen och läraren blir bedömare.

Till sist tror jag nog att min barndoms bollspel är en bättre förebild för skolan. Vi la ut två tröjor som målstolpar och använde oändlig tid till att diskutera huruvida bollen var ute eller inne.

Ola har fel, fel, fel!

Jag har tidigare skrivit om den eländiga betygsättningen av lärare som Malmös starke man Reepalu försöker genomdriva. Ola Mårtensson kritiserar idén (länk) och vi är i huvudsak överens – men när han analyserar bakgrunden till påhittet hamnar han ohjälpligt fel :

Självklart ska elever och deras föräldrar kunna påverka skolsituationen. Men att på lösa grunder be barn att betygsätta vuxna är en flumidé som får myspedagogerna att sprattla av lycka i de fotriktiga filttofflorna.

Jag är en flummig myspedagog och vet långt ner i mina fotriktiga filttofflor att den här typen av styrningsidéer har sina rötter i en människosyn som hämtar inspiration från helt andra håll. Det är en företagskultur som tror att man kan skrämma individer till lydnad och där närheten mellan ledning och anställda ersätts av teknologiska instrument och tester. I en sund skola finns ett samförstånd mellan rektor och lärare som gör den här typen av jippon överflödiga. En bra lärare behöver inte kommunala enkäter för att ta reda på vad barnen tycker om undervisningen. Det vi ser är en förlängning av Björklunds test- och kontrollskola. Betygsromantik i dess naivaste form.

Tidigare inlägg

AB lallar med