Det var nog ett omöjligt uppdrag. Jag ville problematisera bilden av läs- och skrivskicklighet som avgörande lärarkompetens UTAN att framstå som alltför obskyr och nedlåtande mot traditionella färdigheter.

När jag ser det hårt klippta reportaget inser jag att det inte fanns utrymme för att diskutera andra former av kunskaper. I värsta fall bidrar jag till att reproducera bilden av att alla kan bli lärare.

Suck. Det där med mångfald är svårt.

Jag skulle kunna räkna upp 100 saker som en lärarutbildare borde oroa sig för. Stavning och handstil hör inte självklart till dessa.

Uppdatering:

Brev från bekymrad mamma:

Jag heter Xxxxxxx xxxxxxxxxx och är mamma till en flicka som har dyslexi.

Jag läste med stor förvåning ditt uttalande i SVT i dag med anledning av att fler personer med läs- och skrivsvårigheter söker till Lärarhögskolan.

Jag vet inte om du är rätt citerad, men om du är det så anser jag att dina kunskaper om just detta vanliga funktionshinder är mycket bristfälliga. Jag häpnar!

Att du dessutom undervisar blivande lärare och inte kan mer gör min väldigt bekymrad.

Det finns många bra hjälpmedel som kompenserar funktionshindret. Av artikeln att döma får jag intrycket att du tycker att dyslektiker är mindre begåvade, så är det inte!

Min erfarenhet av skolan är okunniga pedagoger som inte vet hur de ska undervisa elever med läs och skrivsvårigheter. Hade deras kompetens varit bättre skulle fler dyslektiker klara skolan.

Jag inser att detta är minerat område. Och förtydlighetens skull: dyslektiker kan bli utmärkta lärare. I bästa fall kan de förstå och hjälpa barn att hitta framgångsrika strategier för att bemästra sina svårigheter.

Förhoppningsvis gör SVT en uppföljning till kvällssändningen med student som visar möjligheter. Jag har förmedlat kontakt.