Jag har en björklundvänlig vecka – när det gäller skolpolitik är min besvikelse minst lika stor inför socialdemokraternas populistiska utspel.

En argumentationslinje verkar vara att om inte alla drastiska reformer hade genomförts hade det varit ännu värre – en annan att det tar lång tid att vända en oceanångare. Framförallt tycks det vara de sk tydliga målen och den tidiga uppföljningen, som uppfattas vara det som så småningom ska få oceanångaren att vända. Men med de nya kursplanerna är innebörden av ’tydliga mål’ att varje kursplan har fått formulerade kravnivåer för varje betygssteg. Ironiskt nog är dessa kravnivåer inte särskilt tydliga vilket fått som konsekvens att man runt om på skolorna i Sverige lägger ner mängder av tid och arbete på att uttolka betydelsen av de olika kravnivåerna istället för att planera och genomföra en undervisning av god kvalitet. Det är alltså bl.a. just de sk tydliga målen som ligger bakom att lärarnas tid tas från undervisningen.

Om det nu är så svårt att se att våra nuvarande problem har något med de reformer som genomförts att göra går det att vända sig till andra länder som haft längre tid på sig att vänta ut effekterna av reformerna. Det finns erfarenheter från såväl England som USA som är värda att beakta. Där växer kritiken mot de senaste decenniernas fokus på grundläggande färdigheter och kunskapskriterier just för att effekterna inte blivit vad man hoppats på (se t.ex. Hargreaves & Fullan, 2012, Ravitch, 2011, Resnick, 2010). Även om en del av dessa kritiker medger att systemet med stark utifrånstyrning av skolan haft vissa effekter på grundläggande färdigheter, tyder det mesta på att det inte går att främja den typ av kvalificerade kunskaper som krävs idag genom en snävt resultatorienterad regim med fokus på tydliga mål och ständiga prov.