En vän skriver och frågar om boktips kring kollegialt lärande. Jag behöver inte ens tänka efter och rekommenderar helhjärtat Läraren inom mig av Anne-Marie Körling.
Jag läser och förundras över hur polariserad debatten blivit och hur rädslan för att misslyckas styr oss.
Kanske måste vi även vara försiktiga med hur vi använder de framgångsrika och inspirerande exemplen?
Skolverket har ett visst ansvar för att den här kunskapssynen är vanlig.
Eller hur?
Jag kan tröstläsa den här artikeln
Eller hela avhandlingen här.
Grattis Peter!
Det blir säkert en spännande föreställning och jag ser fram emot att få höra detaljerna. Förhoppningsvis kommer vi att få många tillfällen att professionsbegreppet.
Nu väntar vi på filmen:
Sofia Karlsson vill ha blommor när hon lever.
Länk till Liljor
Jag håller med. En lilja gör ingen sommar – men nästan.
Just nu blommar nästan allt. Och grannen hugger hö. Och snart är det valvaka.
Är det någon som hört ordet “estetik” under valkampanjen? Eller i skoldebatten?
https://twitter.com/stobiasson/status/470157735544094720
Det korta svaret – ja.
Det långa svaret handlar om att skapa förutsättningar och ge utrymme för att misslyckas.
Det är ungefär en samanfattning av allt jag tänkt de senaste åren.
En stor mängd förbättringsförsök inom skolområdet har över åren satts i gång av reformsugna politiker. De har ofta gjort ont värre. Ofta är vad som framställs som lösning en källa till problem. Standardiseringsförsök blockerar till exempel kreativitet och situationsanpassning. Dokumentationsraseri tar tid från väsentligheter. Krav på behöriga lärare hindrar anställning av duktiga men obehöriga lärare. Långa lärarutbildningar hindrar rörlighet: det blir svårt att såväl ta sig in i som ut ur läraryrket. Oftast väljs lätt insålda och tandlösa lösningsförsök, till exempel läroplansomskrivningar, pedagogiskt ledarskap, legitimering av lärare eller värdegrundsprat.
Nästan alla reformer och lösningar gäller input. Policyer, regler och formell utbildning förväntas styra och förbättra. Nackdelarna är välkända från organisationsforskning: övertro på planer och formella mål, koncentration på att göra allt formellt rätt, utvärdering och inspektion av ”bocka av att allt ser bra ut”-karaktär, bristande engagemang, flexibilitet och låg kreativitet.
Jag vet inte om det är en bra idé att utvärdera en utbildning INNAN de första studenterna har lämnat den ?
Vad gäller ekonomisk styrning är principerna ”likvärdighet” och ”marknad” faktiskt varandras motsatser, påpekar han. Tanken med marknadsstyrning är att resurser ska styras från sämre utförare till bättre, vilket kommer att öka avståndet mellan dem. Styrning utifrån likvärdighetsprincipen innebär det omvända: att sätta in åtgärder för att höja kvaliteten hos svaga skolor, så att spannet mellan bra och dåliga skolor minskar.
– Motsättningen går inte att komma ifrån. Man kan inte styra enligt båda principerna, utan måste bestämma sig för vilket paradigm som ska få vinna.
Att rida på två kameler samtidigt kräver en viss skicklighet.
Kollegor går i pension och bokhyllor rensas. Ibland händer det att studenterna får plocka åt sig böcker som kan vara av intresse. Jag hittar den här pärmen övergiven och kan inte undvika att tolka det symboliskt.
När blev det lustfyllda lärandet omodernt?
Jag möter förskollärare som säger sig vara beordrade av huvudman att med olika metoder testa barns förmågor. Ofta sker det med motiveringen att politikerna vill ha koll på barnens utvecklingsnivåer och kunna sätta in tidiga stödåtgärder.
Behöver jag säga att tester inte ligger i linje med uppdraget så som de formuleras i Lpfö98?
Finns det någon som har prövat detta arbetsrättsligt?
Vad händer när en förskollärare säger nej?
Vår granne får något plågat i blicken vid tanken på de kommande nationella proven.
Jag förstår henne. Detta är inte värdigt.
