Det blir säkert en spännande föreställning och jag ser fram emot att få höra detaljerna. Förhoppningsvis kommer vi att få många tillfällen att professionsbegreppet.
Det är ungefär en samanfattning av allt jag tänkt de senaste åren.
En stor mängd förbättringsförsök inom skolområdet har över åren satts i gång av reformsugna politiker. De har ofta gjort ont värre. Ofta är vad som framställs som lösning en källa till problem. Standardiseringsförsök blockerar till exempel kreativitet och situationsanpassning. Dokumentationsraseri tar tid från väsentligheter. Krav på behöriga lärare hindrar anställning av duktiga men obehöriga lärare. Långa lärarutbildningar hindrar rörlighet: det blir svårt att såväl ta sig in i som ut ur läraryrket. Oftast väljs lätt insålda och tandlösa lösningsförsök, till exempel läroplansomskrivningar, pedagogiskt ledarskap, legitimering av lärare eller värdegrundsprat.
Nästan alla reformer och lösningar gäller input. Policyer, regler och formell utbildning förväntas styra och förbättra. Nackdelarna är välkända från organisationsforskning: övertro på planer och formella mål, koncentration på att göra allt formellt rätt, utvärdering och inspektion av ”bocka av att allt ser bra ut”-karaktär, bristande engagemang, flexibilitet och låg kreativitet.
Vad gäller ekonomisk styrning är principerna ”likvärdighet” och ”marknad” faktiskt varandras motsatser, påpekar han. Tanken med marknadsstyrning är att resurser ska styras från sämre utförare till bättre, vilket kommer att öka avståndet mellan dem. Styrning utifrån likvärdighetsprincipen innebär det omvända: att sätta in åtgärder för att höja kvaliteten hos svaga skolor, så att spannet mellan bra och dåliga skolor minskar.
– Motsättningen går inte att komma ifrån. Man kan inte styra enligt båda principerna, utan måste bestämma sig för vilket paradigm som ska få vinna.
Att rida på två kameler samtidigt kräver en viss skicklighet.
Kollegor går i pension och bokhyllor rensas. Ibland händer det att studenterna får plocka åt sig böcker som kan vara av intresse. Jag hittar den här pärmen övergiven och kan inte undvika att tolka det symboliskt.
Jag möter förskollärare som säger sig vara beordrade av huvudman att med olika metoder testa barns förmågor. Ofta sker det med motiveringen att politikerna vill ha koll på barnens utvecklingsnivåer och kunna sätta in tidiga stödåtgärder.
Behöver jag säga att tester inte ligger i linje med uppdraget så som de formuleras i Lpfö98?
Finns det någon som har prövat detta arbetsrättsligt?
Regeringen har delat ett förslag om att alla VFU-perioder (läs “praktik”) med fler än 3 hp ska betygsättas enligt en tregradig skala. Lärosätena ska ge synpunkter innan den 11/4. De flesta tycks mena att det redan är avgjort.
Frågan är om reformen kan gälla för de studenter som sökt till en utbildning med en annan utbildningsplan än den som nu föreslås ska gälla?
Jag är bekymrad över att de studenter som befinner sig i början av sin förskollärarutbildning blir ännu mer fixerade vid betyg och bedömning. Det bör få ta lite tid att hitta sin lärarstil.
Tidigare ägde varje lärosäte betygsfrågan. Det var en härlig tid.
Uppdatering.
Lagändringen togs den 1/7 och gäller för studenter antagna ht 2015