…om det här med bologneriet är en bra idé på en professionsutbildning. Det opersonliga instrumentella förhållningssättet som är en förutsättning för neutrala bedömningar hotar centrala värden i det som vi av tradition kallar lärarkunskap.
Ett exempel som rör upp starka känslor är namnets betydelse. Jag är antagligen djupt präglad av 25 år i förskolan och har svårt att anpassa mig till ett opersonligt förhållningssätt.
Som lärare skäms jag inför tanken att inte känna till namnen på de studenter jag möter. Ansiktet, namnet och handlingen bildar förutsättningen för ett respektfullt möte. Studenterna vittnar om detta igenkännande som en central kvalitet. De vill bli sedda och bekräftade. I utbildningsfabriken är denna längtan efter närhet lite sorglig och riskerar att skapa ett annat fokus än det som borde vara utbildningens syfte – att uppnå kursplanemål och producera dugliga lärare.
Samtidigt är jag rädd för att studenterna tar med sig bilden av en bekväm distanserad elevrelation i sin framtida lärargärning. Varför ska de vilja möta barnen när vi lärarutbildare inte vågar (eller har förutsättningar) att lära känna dem på en personlig nivå?
Myten av den opersonlige effektive pedagogen återskapas. Ett neutralt offer som beredvilligt följer pedagogiska modenycker från riksdagen. Lydnad som livshållning. Testen som distanseringsverktyg. Bedömning, diciplinering och sortering som slutmål.
Närhet ställer andra krav på ärlighet. Vad behöver de här barnen? Vad kan jag göra för dem?
Samtidigt hyllas en teknokratiska undervisningsvision i folkpartistiets version i landets tidningar (Svd – ofta nyanserad) (DN – den ständiga hejaklacken). Den t-y-d-l-i-g-e ledaren med de t-y-d-l-i-g-a kraven drar fram på ett populistiskt segertåg genom landet. Socialdemokraterna hukar i buskarna.
Alla är överens om att skolan är viktig och att läraren är en historiskt betydelsefull person. När jag möter 320 nyantagna lärarstudenter vibrerar allvaret i luften. Det är en brokig skara från samhällets alla grupper, men de har två gemensamma egenskaper som hänger samman med läraryrkets utsatthet: de vill vill vara duktiga – de vill ha kontroll.
Över hela verksamheten vilar en tjock smetig hinna av misstänksamhet som manifesteras i denna iver att föreskriva vad som ska hända och vad som ska utvecklas. Framtidens barn kommer att kontrolleras och testas tidigare och oftare. Under förevändningen “att ge stöd till de svaga” kommer alla barn att tvingas in i normalkurvornas tyranni.
… i form av 320 nya lärarstudenter på Malmö Högskola. Det känns som ett stort ansvar att ta hand om alla dessa ambitioner.
Jag känner igen beskrivningarna av den moderna barndomen från boken och lider med barn som utsätts för alla denna uppmärksamhet och dokumentation.
Så nu står vi här med ett försök att förena det onda (lotsningen och ledtrådssökningen) med det goda (självständigheten i fråga om undervisningsformer under Bologna). En gissning är att det kommer vara lockande att smygkontrollera och smyglotsa studenterna under utbildningen. Detta har inget stöd i kursplanerna och strider mot de långsiktiga målen i examensordningen.
Tysta tankar 