Gymnasiereformen och förskolereformen

hu.jpg

Jag vet inte om den här regeringen är att lita på. Förskolans problem åtgärdas genom mer matematik och lästräning.

Gymnasieskolans problem löses genom mindre teoretisk undervisning och färre program (SDS  SVD  DN DN2 DN bakgrund).

Grundskolans problem – nej just idag kom det visst inget förslag om det!

P.S. Jag brukar inte tolka bilder åt bloggläsare – men om ni tittar noga… ser det inte ut som om bilden blir bredare högre upp!? På samma sätt är det många som tycks tro att barns utveckling är viktigare i högre åldrar.

Fyrkantigheten tycks vi få leva med.

Mellan populism och elitism

Mats Alvesson återanvänder sin retorik från boken Tomhetens Triumf (SDS) när han angriper svensk högre utbildning i allmänhet och de yrkesinriktade i synnerhet. Kritiken är drabbande och välformulerad men blir ändå helt fel när det gäller slutsatserna om hur kvaliteten ska förbättras.

skeleton.jpg1) Den enda mätbarhet som Alvesson godkänner är examensarbetenas kvalitet. På yrkesinriktade utbildningar är det en starkt reduktionistisk syn på utbildningens uppgift. För att något är enkelt att mäta behöver det inte vara viktigast. Fokuseringen vid examensarbete hotar redan idag många utbildningars inre sammanhang. Vill Alvesson vara en del av detta?

2) Alvesson vet om att systemet är skört och har tidigare kritiserat mäktiga företeelser även inom etablerade vetenskaper (företagsekonomi, medicin, psykologi. I sin iver att vara folket till lags och knipa billiga poänger riktar han nu kritiken mot de nya grupperna (förskollärare – fritidspedagoger) som inte kan luta sig tillbaka mot starka akademiska traditioner. Är examensarbetet ett bra sätt att mäta tandläkares, psykologer eller läkares yrkeskompetens?

Nej – tyvärr slarvar Alvesson bort sina poänger i ett vacklande mellan populism och elitism som gör att kärnan i hans kritik tappar trovärdighet.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

De fyrkantiga äggen

lost.png

Ibland försöker jag återskapa känslan av att gå och vänta på veckans nummer av Kalle Anka. Prenumeration är fortfarande ett vackert ord och tisdagar har en särskild laddning. Då kom tidningen och livet fick en annan lyster.

En särskilt minnesvärd berättelse är följetongen om hur Kalle och brorsönerna går vilse i Anderna och hamnar i en dal där alla andra former än fyrkantighet är förbjudna. Wikipedia reder ut.

Jag tänker att svensk skola skulle kunna använda historien i arbetet med värdegrunden och att lärarutbildningen under lugna former korta stunder kanske möjligtvis kunde vara en aning mindre fyrkantig.

Leken, styrningen och det lärande barnet

Jag har suttit i muntliga examinationer med studenter som haft i uppgift att diskutera och argumentera kring begreppet lek utifrån egen dokumentation. En ganska utmanande fråga och tolkningarna har varit många.

ford.jpgEn redovisning stack ut från mängden. Studenterna hade gjort ett experiment och låtit två barngrupper bygga gubbar av toarullar. Den ena gruppen hade fått mycket detaljerade instruktioner och en tydlig förebild, medan den andra gruppen fick skapa mer fritt.

Studenterna beskrev övertygande skillnaderna i de olika processerna. Den fria gruppen hade en svårare start, men arbetade efter en stund betydligt mer intensivt och var också märkbart stoltare över resultatet. Det var möjligt att föra en diskussion i metakognitiva termer med barnen om hur de lärde sig och tänkte. Den styrda gruppen var ängslig och oengagerad. De ville helst gå därifrån.

För mig som gick utbildningen på 70-talet känns det underligt att diskussionen fortfarande är aktuell. Polariteten mellan styrda och fria aktiviteter var ibland plågsamt ideologiserad då – men idag tycks det som om slaget behöver utkämpas en gång till.

Mallar och tydliga mål dödar – frihet och egna tankar ger liv. Ska det vara så svårt att fatta?

Skräckblandad förtjusning

Det är med ytterst blandade känslor jag läser i Sydsvenskan om regeringens nyvaknade intresse för förskolan. Enligt artikelförfattaren är det en “hjärtfråga” för Folkpartiet och jag undrar om inte det ordet har fått en helt ny betydelse. (DN) (SvD?)

j.jpgKnepet är som vanligt “tydlighet” och fokus på läs- skriv- och matematikfärdigheter. Folket jublar och alla älskar tydliga och utvärderingsbara mål. Utom jag.

1) Jag ser innehållet i förskolans verksamhet som en förhandling mellan olika aktörer: Barn, personal, föräldrar och de som betalar verksamheten. Genom att skapa dessa statliga mål krymper utrymmet och vi får försöka inrikta energin på att tolka direktiven.

2) Tydliga mål = mål att uppnå. Tidigare har läroplanen byggt på strävansmål. Uppnåendemål i en frivillig verksamhet är problematiskt, eller för att säga det rakt ut: korkat.

3) Didaktiken består av frågor som Vad, Hur och Varför.

  • Vad – kommer regeringen att vilja detaljreglera innehållet? vad är det vi ska göra mindre av?
  • Hur – finns det metodanvisningar och schemaläggningar av lektionsliknande undervisningstillfällen
  • Varför – ja vad ligger bakom? Hur ska vi motivera barnen och förklara att det inte längre är möjligt att bygga verksamheten på deras erfarenheter och nyfikenhet. Vilka experter ställer upp och legitimerar denna förändring

Den som tror på detaljerad styrning av förskoleverksamhet bör åka till England och studera verksamheten där. Spåren förskräcker.

Muntlig examination – vart går vi?

Att vara högskolelärare är ett ansvarsfullt uppdrag och att sätta betyg brukar lite högtidligt beskrivas som “en grannlaga uppgift”. Den s.k. transparensen bör  vara stor och såväl kursplaner som examinationsformer granskas noga. Ur studentperspektivet är det naturligtvis viktigt att veta vad som förväntas och hur det ska examineras. Från arbetsgivarens synpunkt är det bra att veta om vi har kollat så att studenterna verkligen uppnår målen.

vag.jpgI Bolognaprocessens tidevarv har det blivit ännu viktigare att förstå vad som är kärnan i kursen. När studenterna har eget ansvar för sina studier och kanske väljer att inte närvara vid lektioner och föreläsningar – då är det extra viktigt att verkligen mäta det som vi säger oss mäta.

Vi uppmanas att använda varierande examinationsformer, men några dörrar är stängda. Den gamla fina och avskräckande stickprovstentan duger inte. Det ska inte löna sig att chansa och ett godkännade av kursen innebär att lärarna faktiskt garanterar en viss kunskapsnivå.

Däremot är det möjligt att använda såväl sals- som hemtentamen, essä- som flervalsfrågor, individuella som gruppuppgifter, gestaltande som reproducerande redovisningar.

Jag har varit med om det mesta men noterat en viss övervikt för den skriftliga individuella hemtentan av essäkaraktär, som är en mycket arbetskrävande och svårbedömd genre. Vad är det vi letar efter? Går det att skilja mellan ytlig och djup reflektion? Går det att skriva kriterier som är kommunicerbara? Ofta sitter lärarlaget i dygnslånga konferenser och försöker reda i olika dilemman. Till sist finns det en uppenbar risk att texten inte speglar studentens kunskapsnivå, utan är en gemensam familjeprodukt. Fuskspöket härjar.

Därför är det spännande att pröva muntlig examination och jag är ganska nöjd. Möjligheten att ställa följdfrågor är ovärderlig och förmågan att reflektera över gjorda erfarenheter utifrån kursens begrepp blir ganska synlig.

Men det känns lite som en parodi på gamla studentförhör – stränga minen och vassa blicken.

Giacometti kunde inte komma

Årets utställning på Louisiana är Giacometto och Cézanne. Där har jag inte varit. Vännerna på Österlen är också sevärda i sin utdragna skugglikhet.

skuggor.jpg

För den som föredra stilleben tror jag att de utsökta morötterna som generösa viltvårdare har lagt ut på en vattensjuk leråker skulle kunna vara lockande objekt. Det ligger något motsägelsefullt i att mata framtida offer. Kärleken är inte helt ren – men när är den det?

viltvard.jpg

Varför påminner mig dessa morötter om skolan? De är lockande och vackra – men fullständigt livsfarliga… Är det långsökt och banalt att jämföra det nya betygssystemet? Den gamla liknelsen får liksom en annan betydelse när jag ser högen framför mig.

Att publicera sig – Freinet kunde inte komma

freinet.jpgFör många pedagoger är Freinetpedagogiken en viktig inspirationskälla. Barnens lust att sprida sina tankar i tryckt form skapar energi och hantverket blir en viktig del av tanke- och skrivprocesserna. Det finns någon på andra sidan – någon läser det du skriver. Tryckpressen blir en symbol för den meningsfulla kommunikationen

I högskolans värld handlar det ofta om att lämna in uppgifter för bedömning. Läraren är den givne mottagaren och de mer eller mindre öppna kriterierna för kvalitet är ibland viktigare än innehållet för avsändaren.

Nu är nätet den nya tryckpressen och idag har jag varit med om att 200 studenter har producerat hemsidor om världens länders utbildningssystem. Projektet genomfördes på en dag och hade mål som rörde informationssökning och bearbetning, presentation och källkritik, men det var naturligt att tekniken tog mycket energi. Svårt och utmanande på gränsen till det dumdristiga – men också en väldigt stark känsla av att vi faktiskt gjorde något tillsammans.

Länk till Världens länder

Att skriva lärandemål i Bologna

Jag har varit på workshop om kursplaneskrivning och är lite matt. Tidigare var det ganska lätt att utbilda lärare. Allt var obligatoriskt och det rådde koncensus om vad en lärare skulle kunna. Nu ska kunskaperna kunna kommuniceras i lärandemål och bedömas vid särskilda examinationer som ska vara möjliga att skilja ut från det som kallas undervisning. Konstruktionen bygger på tydlighet (detta kan studenten vid kursens slut) och eget ansvar (studenten väljer att ta till sig kunskaperna på eget sätt).

Följden är att många studenterna till lärarnas förtvivlan väljer bort moment som inte direkt kopplas till examinationerna. De berömda grupprocesserna uteblir. Traditionella skrivningar mäter i vilken mån studenterna kan formulera sig – övriga mål kräver andra bedömningsformer.

Lärarutbildarnas motdrag är att skapa trådar in i kurserna. Jag ska ge ett påhittat exempel som är lätt surrealistiskt – men avser att illustrera tänket. Om kursen har ett mål som:

Studenten ska efter avslutad kurs kunna diskutera hälsobegreppet utifrån en gestaltning av fysisk aktivitet. (Nåja – jag har sett värre…)

Då är det rimligt att schemalägga (=skapa utrymme för)

1) Vasaloppsdeltagande för gruppen

2) Ett redovisningstillfälle där gruppen i dramatisk form gestaltar de fysiska processerna vid Mångsbodarna och Evertsberg

3) En diskussion om vad som hände vid gestaltningen

4) Den egentliga examinationen blir sedan en individuell skriftlig sammanställning av de egna tankarna kring vad som hände vid redovisningstillfället. Antagligen kryddat med någon form av analys eller reflektion.

Denna modell skulle kunna kallas en smygobligatorieläggning av ganska ansträngande moment och någon student skulle möjligtvis mena att kunskaperna kan inhämtas på annat sätt – men vi lärare kan hävda att kursens delar hänger ihop. Dessutom är det viktigt att betona att det varken är själva vasaloppsdeltagandet eller den dramatiska gestaltningen som bedöms. (usch nej – det vore odemokratiskt och oakademiskt) Dessa delar är undervisning – inte examination…

Verkar det komplicerat? Vad är alternativet?

mal.jpg