Jag har varit på workshop om kursplaneskrivning och är lite matt. Tidigare var det ganska lätt att utbilda lärare. Allt var obligatoriskt och det rådde koncensus om vad en lärare skulle kunna. Nu ska kunskaperna kunna kommuniceras i lärandemål och bedömas vid särskilda examinationer som ska vara möjliga att skilja ut från det som kallas undervisning. Konstruktionen bygger på tydlighet (detta kan studenten vid kursens slut) och eget ansvar (studenten väljer att ta till sig kunskaperna på eget sätt).
Följden är att många studenterna till lärarnas förtvivlan väljer bort moment som inte direkt kopplas till examinationerna. De berömda grupprocesserna uteblir. Traditionella skrivningar mäter i vilken mån studenterna kan formulera sig – övriga mål kräver andra bedömningsformer.
Lärarutbildarnas motdrag är att skapa trådar in i kurserna. Jag ska ge ett påhittat exempel som är lätt surrealistiskt – men avser att illustrera tänket. Om kursen har ett mål som:
Studenten ska efter avslutad kurs kunna diskutera hälsobegreppet utifrån en gestaltning av fysisk aktivitet. (Nåja – jag har sett värre…)
Då är det rimligt att schemalägga (=skapa utrymme för)
1) Vasaloppsdeltagande för gruppen
2) Ett redovisningstillfälle där gruppen i dramatisk form gestaltar de fysiska processerna vid Mångsbodarna och Evertsberg
3) En diskussion om vad som hände vid gestaltningen
4) Den egentliga examinationen blir sedan en individuell skriftlig sammanställning av de egna tankarna kring vad som hände vid redovisningstillfället. Antagligen kryddat med någon form av analys eller reflektion.
Denna modell skulle kunna kallas en smygobligatorieläggning av ganska ansträngande moment och någon student skulle möjligtvis mena att kunskaperna kan inhämtas på annat sätt – men vi lärare kan hävda att kursens delar hänger ihop. Dessutom är det viktigt att betona att det varken är själva vasaloppsdeltagandet eller den dramatiska gestaltningen som bedöms. (usch nej – det vore odemokratiskt och oakademiskt) Dessa delar är undervisning – inte examination…
Verkar det komplicerat? Vad är alternativet?
En redovisning stack ut från mängden. Studenterna hade gjort ett experiment och låtit två barngrupper bygga gubbar av toarullar. Den ena gruppen hade fått mycket detaljerade instruktioner och en tydlig förebild, medan den andra gruppen fick skapa mer fritt.
Knepet är som vanligt “tydlighet” och fokus på läs- skriv- och matematikfärdigheter. Folket jublar och alla älskar tydliga och utvärderingsbara mål. Utom jag.
För många pedagoger är 
Tysta tankar 