Inspirerad av På svenska funderar jag vidare över den eviga frågan om vad kvalitet egentligen är och hur vi mäter det.
En uppmuntrande undersökning är Svenskt kvalitetsindex mätningar som bl.a visar följande:
Uppmuntrande för mig som gläds över att förskolan tycks vara förankrad hos det svenska folket.
Att läsa Ilmars Reepalus svar på kritiken mot den planerade betygssättningen av lärare är ungefär som att höra honom tala – bakom den vänliga och milda rösten anar jag en arg och ledsen pojke som är oerhört kränkt över att någon ifrågasätter hans godhet.
Sakfrågan har blivit mer mystisk och svårare att få grepp om. Det förslag till digital enkät som som presenterades var en ganska beskedlig och traditionell kursutvärdering. Definitivt inte något nytt eller omvälvande. Kanske var skräckbilden av nioåringar med mentometerknappar – direktkopplade till lönekontoret – olycklig och nu återstår en pedagogisk uppgift att förklara vad det egentligen är för delaktighet och inflytande som Reepalu eftersträvar.
Den centrala frågan för mig är fortfarande att vi har en skollag och läroplan som tydligt reglerar ansvarsförhållandet när det gäller skolans verksamhet. Det är rektor som ska se till att lagen efterlevs. Skrivningarna om delaktighet och inflytande för såväl barn som föräldrar är ganska stränga.
Om rektorerna upplever att de inte förstår eller klarar av detta uppdrag – då är det kanske rimligt att kommunen erbjuder stöd. Min fråga är enkel:
– Har Reepalu fått sådana signaler?
Därefter vore det rimligt att gå vidare med lokala processer för skolutveckling. Detta är inget nytt eller konstigt.
I stället bevittnar vi ett ställningskrig mellan LR och kommunstyrelsens ordförande:
Jag är förvånad över att en av lärarnas främsta fackliga företrädare, ordföranden i Lärarnas riksförbund Metta Fjelkner, väljer denna vrångbild som utgångspunkt för ett närmast sanslöst angrepp på mig och på ett förslag som arbetats fram av professionella (min kursivering) tjänstemän här i Malmö.
För mig som malmöbo känns det tryggt att det är just de professionella tjänstemännen som har utarbetat förslaget. (Kan jag få en lista på de amatörmässiga?)
För övrigt vill jag fira att Kennet Andreasson har en poäng.
Ibland blir jag gråtmild av tacksamhet över att statstelevisionen finns. Diskussionen om vänlig maktutövning från lärare och föräldrar har varit svår att förankra hos studenter. Alla är överens om att ordning är bra – svårigheten är att se vilket pris barnen betalar. Anpassning som det högsta värdet.
Se och gråt!
http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1304098
Höstsäsongens första Dokument inifrån handlar om hur gamla idéer om barnuppfostran är på väg tillbaka. Att ställa en gråtande, trött treåring i skamvrån är inte längre omodernt. Varför händer det just nu? Erik Sandberg granskar politiker och debattörer som vill att de vuxna tar makten från barnen. (SVT2 sön 9 nov 20.00)
Elza Dunkels kommenterar och jag bugar.
Eller gör det verkligen det? Regeringsförslaget om betyg är en sorglig blandning av olika system som antagligen kommer att skapa mer förvirring än klarhet. Kriterier för de nya stegen saknas – godtycket rullar på i förfinad form. Oppositionen hukar och muttrar om uteblivna samförståndsinviter.
Grundtanken bygger på att betygen är den stora motivatorn och att fler steg ger bättre prestation. Jag minns en tidningsrubrik från Canada där en student som hade uppnått 99,9% på landets procentbetygskala presenterades som:
“He is 0,1% from being perfect”
I mina ögon såg den stackaren bara rädd och förvirrad ut.
Kanske ger detta en upplevelse av rättvisa och i den stora sorteringen fungerar skolan som den allsmäktige Guden när det gäller tillträde till högre utbildning. Men betalar vi inte ett högt pris för denna illusion av rättvisa.
Jag läser om skoldebatten i Malmö kommunfullmäktige och nu tycks Reepalu ha fått kalla fötter. Han väljer att skylla på tjänstemännen och förnekar att några direktiv utfärdats. Jag gillar det amerikanska ordet deniability men trodde inte att det skull demonstreras så oblygt av kommunens starke man.
Ilmar Reepalu efterlyste bevis på att han gett direktiv.
– Jag vill veta var de finns någonstans? Jag har tilltro till våra tjänstemän att de själva kan se vad som ska göras.
För den oinvigde verkar det kanske underligt att en politiker kan ha makt över ett helt stadshus och tio stadsdelar – men enligt informerade källor finns det starka drag av kontroll i Reepalus maktutövning. Inget sker bakom hans och stadsdirektörens rygg. Tjänstemännen vet sin plats.
Annat var det när jag började arbeta på förskola i slutet av 70-talet. Socialpolitiken styrdes med järnhand av starka tjänstemän med den stridbare Bengt Hedlén i spetsen. Malmös politiker hängde på Jägersro och intresserade sig mest vägar och betong.
På 90-talet kommunaliserades skolan och en ny generation politiker växte fram. För dem är demokratin en fråga om att förvalta det mandat väljarna har givit dem. Det tar sig olika uttryck.
Väldigt olika.
I Sydsvenskan fladdrar betygsdebatten vidare under okontrollerbara former.
På ledarsidan rasar Metta Fjelkner:
Att som Ilmar Reepalu, kommunstyrelsens ordförande i Malmö, föreslå att tredje- och fjärdeklassare i Malmö skall sätta betyg på sina lärare är ett lågvattenmärke i skoldebatten. Det är för mig obegripligt att en framstående socialdemokrat som är emot betyg i tredje och fjärde klass föreslår detta.
På Malmösidan försöker Elin Fjellman analysera en svår fråga och landar i den lite plumpa och förenklande slutsatsen:
Kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (s) har varit tydlig med vad han vill se: Eleverna ska utvärdera lärarnas insatser, och omdömet ska vara graderat. Man kan säkert kalla det kamel. Ordet betyg är definitivt begripligare.
Jag tror inte att ordet betyg kan bli begripligt – någonsin. Åtminstone inte om debatten bedrivs utifrån de populistiska utgångspunkter som sker nu.
På riksnivå är Socialdemokratin avvaktande:
Men Marie Granlund har hittills inte tagit något större intryck av utvärderingarna som ska införas i Malmö.
– Det är en intressant diskussion. Men jag har svårt att säga om det är just den metoden som ska användas i Malmö som är den bästa. Jag har faktiskt inte hunnit sätta mig in i den.
Slutligen försvarar sig Reepalu på insändarplats (ingen länk) och menar att politiker visst betygsätts genom allmänna val vart fjärde år.
En part som har varit märkvärdigt tyst i frågan är kommunens rektorer som enligt skollag och läroplan har det övergripande ansvaret för att barnen är delaktiga i utformningen av undervisningen. Om de inte sköter sitt uppdrag är det staten/skolverket/skolinspektionens uppdrag att kritisera dem och föreslå åtgärder. Nu byggs det in en kommunal nivå med granskning snett från sidan utifrån oklara kriterier.
I kommunen finns det en organisation på stadsdellsnivå med barn- och ungdomschefer som har i uppdrag att bevaka utförandet av de planer som politikerna skriver fram. I dessa dokument finns mängder av formuleringar om delaktighet och inflytande.
Reepalu har alltså redan en organisation med uppdrag att göra just det som han nu presenterar som en nyhet. Risken är stor att rektorer och BU-chefer tar förslaget som en misstroendeförklaring och lägger ner det lokala kvalitetsarbetet. Många skolor har kommit långt i processerna med att utveckla modeller för elevdemokrati, självvärdering och kollegegranskning. Nu trampar centralmakten in och försöker styra. Om jag hade varit rektor hade jag nog tagit det som en misstroendeförklaring.
Dumt, sa Bill.
Korkat, sa Bull.
Sydsvenskan tar upp betygsfrågan på tre platser idag. På ledarsida under aktuella frågor skriver Trevor Dolan om de uppenbara riskerna med att Reepalus förslag sänker effektiviteten och försämrar skolans resultat.
Nästan trettio år senare föreslår Ilmar Reepalu ett system som strider mot allt vi idag vet om motivation, självtillit, formativ utvärdering och framgångsrik skolutveckling. Reepalus förslag är ett recept för försämrade elevprestationer, något som varken Malmö eller våra barn har råd med.
Det är skolpolitiker, förvaltningar och rektorer som har ansvar för kvaliteten i skolan. Vi bör inte utvärdera enskilda lärare och försöka skuldbelägga en hel yrkeskår för politikernas och förvaltningarnas misslyckanden.
På Malmösidan skriver Elin Fjellman om en modell för kursutvärdering som jag har svårt att koppla till Reepalus förslag. Den här sortens kvalitetsarbete borde vara okontroversiellt och frågan om den är analog eller digital av mindre betydelse. Helt avgörande däremot är hur resultaten tolkas och återkopplas. Som underlag för lönesättning är de hur som helst värdelösa.
Studenten ska ta ställning till följande påståenden och jag pekar på några svårigheter:
Jag har fått den hjälp jag har behövt för att nå mina mål.
Bilden av eleven som hjälptagare cementeras. Det kan finnas andra skäl till att eleven inte nått målen. Har läraren lyckats utmana eleven? “Mina mål” – är det kursens mål?
Jag tycker att bedömningen av mina kunskaper och färdigheter har varit tydlig.
En fråga som styr mot mätbarhet och som är ytterligt riskabelt om kursmålen är inriktade på kvalitativa nivåer.
Jag har fått tillräcklig information för att förstå målen med kursen.
Frågan om målens förståbarhet reduceras till en informationsteknisk nivå. Ett krav för godkänd skulle kunna vara att förstå kriterierna. Där börjar samtalet. Annars är det återigen lärarens tolkning som styr.
Jag tycker att jag haft inflytande på genomförandet av kursen.
Jovisst – en jätteviktig fråga, men svår att ställa i en centraliserad detaljstyrd skola. Vad är det studenterna förväntas ha inflytande över?
Jag har varit engagerad och delaktig under kursen.
Självvärdering är intressant men hur ska resultatet tolkas?
Jag är nöjd med lärarens sätt att arbeta under kursen.
Aha – vi mäter nöjdhet utifrån någon form av kundperspektiv! Inga kriterier eller tankar om vad som är viktigt! Den totala marknadsanpassningen tror jag kan vara ganska skrämmande för lärare med yrkesstolthet.
Jag är nöjd med kursen som helhet.
En fråga som borde kompletteras med en öppen del. Nöjdhet är ingen garanti för kvalitet.
Den tredje artikeln hamnade på inrikessidan och handlar om de orättvisa betygen:
Lärare kan ha svårt att skilja på vad elever kan och hur de uppför sig. De ska bedöma båda men bara sätta betyg på kunskaperna.
– Lärare blandar ihop det här, medvetet eller omedvetet, säger Karl-Gunnar Starck, skolutvecklare på Malmö högskola.
Jag blir alltid glad och stolt när min arbetsplats syns i debatten.
Andra bloggar om: Bedömning, Högskola, Lärarutbildning, Malmö, Normativitet, Personligt, Politik, Utbildning, Värdegrund, betyg, björklund, media, studentinflytande, Reepalu
…och blir särskilt glad när det är forskare från min enhet som ställer viktiga samtidsfrågor i fokus. Annika Månsson och Ann-Christine Vallberg Roth granskar hur individuella utvecklingsplaner (IUP) används på förskolor och slår larm om hur skolornas mäthysteri breder ut sig i de yngre åldrarna.
Slarviga uttalanden om personlighet blandas med godtyckliga testningar i oklara syften – helt i strid med läroplan och barnkonvention.
Barn kan utvecklas utan mål att uppnå!
Säg efter mig:
Barn kan utvecklas utan mål att uppnå!
Skriv det nu 100 gånger på tavlan!
Ibland diskuterar vi distansens betydelse för att kunna göra en rättvis bedömning och jag brukar skryta med att med en professionell inställning är närhet inget problem. Vi har ju mål och kriterier o.s.v.
Idag känns det svårt att upprätthålla denna formella syn på bedömning och betygsättning. Under 3,5 till 4,5 år har jag följt 10 studenter under den verksamhetsförlagda delen av deras utbildning. Jag har sett deras stapplande första försök och jag solar mig i glansen av deras framsteg när de nu under sin sista termin betraktas som fullvärdiga kolleger av sina handledare.
Hela vägen har jag försökt hålla uppe bilden av att de äger rätten att definiera sin egen utveckling. Idealet om den personlige, flexible och ansvarstagande pedagogen förpliktigar till en öppen hållning från min sida. Jag har aktivt försökt styra dem mot att undvika ledtrådssökande i förhållande till mig. Olikhet i tanke och handling är en viktig kvalitet. Jag är lite romantisk när det gäller självständigt tänkande.
Nu sitter jag här och försöker sortera intrycken efter åtta timmars intensiva samtal. Uppdraget att försöka urskilja de som inte bara förstår utan även uppfyller VG-kriteriet känns tungt och i någon mån också meningslöst. Varför slösar jag energi på detta?
Eller är den obehagliga sanningen att jag har kommit studenterna för nära? Jag vill inte sortera mina barn efter kriterier som de inte fullt ut förstår. Risken är stor att de tolkar ett uteblivet VG som att jag bestraffar deras självständighet – och då blir det en sur eftersmak på en lång och intensiv relation
För VG efter den avslutande kursen med vft på avancerad nivå ska studenten kritiskt värderande och med beaktande av olika perspektiv på lärande och undervisning kunna reflektera över sin praktik och sitt läraruppdrag i förhållande till lärandeteori samt kunna utvärdera sin verksamhet/ undervisning och formulera kvalificerade slutsatser med skolutvecklande arbete som tydligt mål.
Och i detta ögonblick tar jag farväl av tanken på att formativ och summativ bedömning är möjlig att förena i samma kropp – studenterna har rätt att veta vem det är de möter. Vännen eller bödeln.
Reepalus förslag att låta elever betygsätta lärare har inte blivit bättre sedan det presenterades första gången. Aftonbladet
Detta har jag skrivit om förut. 1 2
Tysta tankar 