I morgon släpper Franke bomben…

…men det är ett sargat flygplan som söker sig fram mot målet.

Parallellerna med Stanley Kubricks film Dr Strangelove är uppenbara. Wikipedia. Engelsk fyllig version

Den Amerikanske presidenten (Reinfeldt) har tappat greppet över utvecklingen och tvingas bevittna hur Dr Strangelove (Leijonborg) och general Jack D. Ripper (Björklund) skickar ett bombplan mot Sovjet. Generalen är övertygad om att landet är hotat av fluorförgiftat vatten (flumpedagogik) och att kärnvapenanfall är den enda lösningen.

På flygplanet regerar major “King” Kong (Franke) och de som normalt sett skulle se till att säkerhetsrutinerna på flygplanet följs (HSV, fackliga organisationer, granskningsgrupp, forskarsamhället, högskolor och universitet) är marginaliserade. Sovjets ledare (Sahlin) mullrar men vågar inte handla förrän det är för sent.

Filmens pessimistiska budskap kanske är att undergången är oundviklig – men jag ser andra möjliga tolkningar.

Jakten på flumskolan

Pedagogiska magasinet är en fantastisk tidning som motiverar avgiften till Lärarförbundet många gånger om. I det senaste numret skriver Tomas Lindblom om den förtalade flumskolan.

sol

Lika lysande är Christian Lundahls artikel (sidan 89 f.f.) om den bejublade men undermåliga betygsutredningen. Omistlig historielektion och sorglig nutidsbeskrivning.

Bäst är ändå de alltid lika överraskande bildvalen. Katta Nordenfalks sätt att bryta mot konventioner gör mig modig och lite dumdristig. Ibland vill jag inte ens veta varför jag väljer vissa bilder.

Klickbar mystisk bild:

mystik

Bind mig – överklaga mig

Svd AB Christer Monika Debatten om betyg rullar vidare – nu handlar det om möjligheten att överklaga.

Elevers och studenters rättigheter är viktiga och ingenting är värre än ett orättvist betyg!

Jo kanske – om undervisningen helt fokuseras på mätbarhet och nervös dokumentation kan det vara ett ä-n-n-u värre scenario. Varje tanke som på något sätt antyder komplexitet eller djup förpassas från klassrummet.

I cyniska stunder tänker jag att de lyckligaste människorna är de som har insett att livet inte är rättvist.


Att mäta “ledarskap”

Undersökningen om sambandet mellan skolbetyg och framgång som lärare fortsätter att sysselsätta mina tankar. På Ekonomistas diskuterar Jonas Vlachos vidare och jag ställde frågan hur de gjorde för att mäta ledarskap hos kvinnor.

Trenden i ledarskap för kvinnor fångar vi genem att jämföra hur utvecklingen varit bland kvinnliga lärares bröder med den för manliga lärares bröder. Familjekomponenten i ledarskapsförmåga är hyfsat stark (vilket vi kan se genom att jämföra två mönstande bröder) varför detta kan ge en hyfsad bild av själva trenden. Däremot använder vi (naturligtvis) inte brödernas ledarskapsförmåga när vi skattar effekter för eleverna — det gör vi helt enkelt för män.

Jag är lite vilsen och ovan vid både statistik och statsvetenskaplig terminologi. Om jag förstår rätt så menar Jonas att egenskapen ledarskap finns i familjen och att det går att dra slutsatser om systrarnas förmågor utifrån deras bröders mönstringsresultat?

Spännande tanke – som kanske blir ännu svårare att  förstå när vi inte riktigt lyckas definiera vad som egentligen innefattas i begreppet “ledarskap”. Jag tänker att den moderna lärarrollen ofta betonar egenskaper som personlig, flexibel och lyhörd när det gäller att förstå samspelet i klassrummet. Man behöver inte vara särskilt bevandrad i managementlitteraturen för att inse frågans komplexitet. Björklundperspektivet tydlighet är kanske den mest gångbara just nu.

Samtidigt är ledraskap naturligtvis en helt avgörande kvalitet hos lärare och en ständig diskussion pågår inom lärarutbildningen hur vi gör för att utveckla denna färdighet. Teveserien 9a förstärker bilden av den gode läraren som mental coach.

I takt med att läraryrkets status har sjunkit är nödvändigt att beskriva vilka grupper det är som söker sig till lärarutbildningarna. Länk till Palme och Hultqvist. I stället för att se ledarskap som en personlig egenskap möjlig att mäta genom psykologiska tester tror jag att det är mer spännande att se vad som händer de klassresenärer som trots språksvårigheter, svaga studietraditioner och darrigt socialt/kulturellt kapital ger sig in på den spelplan vi kallar skola.

Jonas svarar vidare:

Ledarskapsutvärderingen är väldigt nära vad man inom psykologin kallar The big five, vilket är ett sätt att bedöma personlighet. För att undersöka måttets giltighet har man låtit olika psykologer göra en bedömning av samma intervju. De hamnar väldigt nära varandra. Dessutom är ledarskapsutvärderingen starkt kopplad till framtida löner, även efter att man tar hänsyn till intelligens. Så något viktigt fångar den.

Jag håller med Jonas – något viktigt fångar kanske sådana här tester. Frågan är vad som händer i mötet med barnen i en främmande miljö. När vi kommer till frågan om de duktiga fickornas misslyckande med de svaga pojkarna tror jag att det är åt det här hållet strålkastaren bör riktas.

Nästa steg är att skapa en lärarutbildning som möter detta behov på ett värdigt sätt. Konflikthantering och ledarskapsutbildning tycks åter bli modernt. På bekostnad av vad, tänker jag cyniskt…

Kolla gärna FORES hemsida där  Franke och Fjelkner tycks famla i sina försök att politisera rapporten och förenkla resultaten till en fråga om “attraktion”.

Den stora sorteraren

Anders Burman presenterar i Svd (länk) en översättning av Pierre Bourdieus 40 år gamla bok Reproduktionen, bidrag till teori om utbildningssystemet. (översättning Gunnar Sandin, Arkiv förlag) Plötsligt känns luften lite lättare att andas och de förbjudna orden blir åter möjliga att uttala. Recension Alba

De senaste åren har många berusat sig med retorik om skolans möjligheter att förändra samhället. Genom teveserier som 9a mytologiseras de enskilda lärarnas position. De kan genom sitt engagemang och sin kunskap bryta klassamhällets sorteringsmekanismer och i den goda skolan för alla är allt möjligt.

Bourdieus analys är inte lika uppmuntrande. Skolsystemets fungerar i sin helhet konserverande och reproducerande. Här gäller det att få barnen att inse sin plats. Exemplen från ett hierarkiskt och auktoritärt Frankrike kanske är svåra att överföra till svenska förhållande där vi länge har odlat myten om skolan som den stora utjämnaren eller med Olof Palmes ord: En spjutspets mot framtiden!

Idag har vi en bred intagning till högskolor som utmanar bilden av att högre utbildning är förbehållet eliten. Frågan är om det går att genomföra dessa högre studier utan ett stabilt utbildningskapital. Vi som arbetar i utbildningsfabriken ställer ofta upp som villiga grindvakter.

Begreppet reproduktion innebär att maktförhållandena ideologiseras och framstår som naturliga. Misslyckanden i studier framstår i värsta fall som bristande begåvning – när det oftare handlar om stöd och studievana. Maktutövningen döljs bakom kriterier och målbeskrivningar som gynnar de grupper som har lärt sig institutionernas koder.

Trots detta är analyserna i ”Reproduktionen” fort­farande skrämmande aktuella. Ännu i 2000-talets Sverige utgör skolan, eller rättare sagt utbildningsväsendet i dess helhet från förskola till universitet, den centrala institutionen i den ständigt pågående reproduceringen av den dominerande ideologin. Det är inte bara det att klasskillnader återskapas och cementeras, utan skolsystemet bidrar också till att det framstår som naturligt att privilegierade grupper har sina privilegier och att de mindre lyckligt lottade anser att deras egen ofördelaktiga position är helt i sin ordning, som ett resultat av bristande skolgång, avsaknad av formella meriter och kanske rent av bristande begåvning.

Burman avslutar med att denna pessimistiska analys inte behöver innebära att vi upphör att hylla och inspireras av duktiga lärare. Determinismen kanske hjälper oss att förstå samband – men i vardagen finns det andra förhållningssätt.

– Du gör skillnad!

Bildlänk

Grön tankehärdsmälta

Jag fick en inbjudan som skrämmer mig:

Vad är en bra lärare?
Spelar det någon roll att lärarna är mindre begåvade än förut?

De som väljer att bli lärare idag har lägre betyg, sämre ledaregenskaper och sämre kognitiv förmåga än de hade för 15 år sedan. Nedgången i kognitiv förmåga missgynnar starka elever medan nedgången i ledarskapsförmåga missgynnar svaga. Ny forskningsrapport visar att matchningen mellan elev och lärare är mycket viktig för att uppnå goda resultat i skolan.

FORES bjuder in till seminarium där fil dr Jonas Vlachos presenterar IFAU-rapporten Hur lärares förmågor påverkar elevers studieresultat. Sigbrit Franke, utredare av förslaget till ny lärarutbildning, kommenterar rapporten. Medverkar gör också Metta Fjelkner, förbundsordförande för Lärarnas riksförbund, och representant från utbildningsdepartementet. Moderator är Martin Ådahl, chef för FORES – Den gröna och liberala tankesmedjan. Rapporten finns tillgänglig på http://www.ifau.se från och med den 27 nov.

Efter en sådan inledning är det bara att skamset smyga sig undan och be till gudarna om att inte bli innefattad i de grova generaliseringarna och skamlösa förenklingarna.

Jag utgår från att undersökningen gäller de som nu söker till utbildningen i förhållande till de som sökte för femton år sedan och inte som det står i texten: En jämförelse med deras förmåga för 15 år – en sådan försämring av status hade varit intresseväckande och det vore verkligen skräckinjagande om den sjunkit så mycket.

Jag tycker fortfarande att ett rejält syftningsfel är den högsta formen av underhållning – särskilt när det kommer från dem som oroar sig för skolans bildning.

Fjelkner och Franke tycks trivas bra bland dessa oblyga elitister – nu återstår att se hur hållningen gestaltar sig i den lärarutbildningsutredning som Franke presenterar den 3/12.

Ett glatt humör är mer än pengar

Konkurrensen om utrymmet i skoldebatten hårdnar. Nu är det Kd:s tur att göra ett utspel och deras påhitt är att föreningsaktiviteter ska skrivas in i betygen. Alliansen är kritisk och jag utnyttjar min rätt att inte ha någon åsikt – även om jag är lite imponerad av att Kd använder begreppet “informellt lärande” som är ett utmanande och intellektuellt krävande område.

IB-programmet har t.ex. obligatoriska samhällsnyttiga aktiviteter som då förväntas tillföra kunskaper som barnen inte kan inhämta inom skolans väggar.

The winner takes it all?

Moderaterna har länge varit förbisprungna av fp i skoldebatten och nu har även centern försökt kapa åt sig en del av uppmärksamheten. Ett desperat förslag att se till så att “de duktiga barnen inte ruttnar på skolan” är rättstavningstävlingar efter amerikanska modell. Stämmer valet av prepositionen “på” med moderaternas bild av god språkbehandling – eller är det en felskrivning av hur det låter på Söder i Stockholm “…inte truttnar på skolan”?

Svd Missa inte den sunkiga förutsägbarheten i kommentarerna. Tar sossehatet aldrig slut i den läsekretsen?

Dessutom är det viktigt att barnen kan stava rätt så att de hittar information på Google. Jippie!

Jag älskar tävlingar men är lite undrande över om detta verkligen är framtidens melodi. Var tog visionen om en meningsfull skola vägen? Går det att ersätta nyfikenhet och lust med yttre belöningar?

Samtidigt kan jag inte låta bli att beundra konsekvensen i förslaget. Om skolans huvudsakliga funktion är sortering så kanske det är dags att skala bort retoriken om allas lika värde och delaktighet.

Ekonomistas tar diskussionen om nivågruppering och effektivitet till en annan intellektuell nivå. Ni som är mogna för det bör läsa här!

Little boxes – Weeds

Jag har fastnat framför teven och ibland är det förvirrande. En serie som heter Weeds tycks handla om en förortsmamma som säljer knark åt en gangster i Los Angeles. Den liknar ingenting – men det kan bero på att jag ramlar in mitt i en säsong.

Däremot är idén att låta olika artister sjunga signaturmelodin Little boxes lysande. Sök på “Weeds” eller “Little boxes” på Youtube.
Här är några smakprov:
Randy Newman:

Regina Spector
Malvina Reynolds
(originalet)
Laurie Berkner

Elvis Costello

Death cab for cutie
Rap style
Rise against

Linkin Park
Angelique Kidjo
Engelbert Humperdin
The Shins
Donovan
Jenny Lewis

Det är en fantastisk sång som jag tror handlar om likriktning och avpersonalisering.

Varför tänker jag bara på skolan?

Jag – en hycklare

På ett väldigt teoretiskt plan är jag för ett personligt förhållningssätt mellan lärare och elever, mellan vuxna och barn, mellan lärarutbildare och studenter. Jag talar gärna om betydelsen av att våga visa vem jag är och vikten att träda ut ur rollen som neutral tjänsteman i utbildningsfabriken.

Samtidigt finns det en stark tradition i skolvärlden som avråder lärare från att vara vän med barnen. Den professionella distansen är nödvändig för att kunna fatta kyliga beslut, upprätthålla diciplin och sätta rättvisa betyg. Vi läser texter om det assymentriska ansvarets logik.

Tingen ställdes på sin spets när några studenter bjöd in mig att bli vän på Facebook samtidigt som jag rättade deras tentor.

Till saken hör kanske att jag är en usel facebookanvändare. Jag vill gärna kunna skryta om att ha inblick i moderna sätt att kommunicera och försöker smygtitta på mina barns liv (de vägrar dock att göra mig till “vän” – jag är “pappa” och det kanske jag ska vara stolt över)

Nu bestämmer jag mig för den fega och enkla vägen – jag nekar vänskap med studenter. Förhoppningsvis är jag lite mindre kaxig när jag talar om den personliga relationens betydelse i framtiden.