Pedagogiskt ledarskap?

Jag förbereder en lektion om något som kallas “pedagogiskt ledarskap” och bläddrar i Stensmos heltäckande bok. Han identifierar sju möjliga kategorier av störande moment och nu behöver jag bloggläsarnas hjälp med att fokusera. Vad är den viktigaste orsaken till att lektionerna inte blir som vi vill?

De två sista hittade jag på själv.

Kanske är jag inte övertygad om att ordning är det viktigaste i skolan, men jag anar att ledarskap  kommer att vara en eftersökt central egenskap/färdighet i den framtida lärarlegitimationen som ska utfärdas på lokal nivå.

Den goda viljan

Reaktionerna på alliansens utspel om lärarlegitimation är översvallande. DN lyckas på ledarplats kritisera förslaget på avgörande punkter och ändå hylla det. Sydsvenskan gör ungefär samma sak. Fackförbundens och oppositionens entusiasm vet inte heller några gränser.

DN, Sydsvenskan

Svd är en smula återhållsam, men dryper som vanligt av hat mot den existerande lärarutbildningen. Varför kräver ingen legitimering av ledarskribenter?

Svd

Jag tänker på slagordet från Moment 22: What´s good for the company is good for the country (var det så?)

I svensk översättning skulle det då bli ungefär: Det som är bra för lärarna är bra för barnen.

Jag hittar en kritisk röst som lyfter fram den obehagliga undertonen i diskussionen om behöriga/ickebehöriga som länge  har förgiftat stämningen på många lärarrum.

Länk Ljubomir

Just när jag håller på att ge upp hoppet om en innehållsinriktad skoldiskussion hittar jag Peter Gärdenfors text om inre och yttre motivation.

Länk Gärdenfors

Luften blir lättare att andas. Jag går till jobbet idag också.

svd gp ft hd hd hd hd hd dn dn sds sds gp exp

“Har du legimitation?”

Alliansregeringen satsar stort och lanserar kravet på legitimation (se där jag lyckades skriva rätt!) i pompös debattartikel.
DN

Duktiga lärare utför dagligen stordåd i klassrum runt om i Sverige, många gånger utan att få den uppskattning som de förtjänar. De möter varje elev med höga förväntningar och lyckas år efter år lära barn att läsa, skriva och räkna, får dem att upptäcka världen, ett nytt språk eller uttrycka sig kreativt och konstnärligt. Samtidigt vet vi att det finns lärare som inte borde vara lärare men som trots det fortsätter att utöva sitt .

Den vite riddaren har klivit ner från sin allra högsta häst och insett att nu gäller det att kavla upp ärmarna. Förslagen griper in i varandra och jag tror regeringen är på rätt väg. För mig som lärarutbildare innebär tanken på att framtidens lärare måste bekräfta sina kunskaper under ett års yrkesverksamhet innan de får sin legitimation – ja det är faktiskt en lättnad! Den lärarexamen de får efter dagens utbildning är ett ganska vagt “körkort” som inte med automatik innebär att de är mogna att möta alla utmaningar i dagens komplicerade skolvärld. Nu förläggs ansvaret att bedöma lämplighet för yrket utanför högskolan till de mentorer som ska finnas på skolorna.

Frågan är hur rättssäkert ett sådant system är? Kanske innebär det ett ytterligare krav på anpassning till den rådande skolkulturen?

Följ med strömmen?

Följ med strömmen?

Rule Britannia!

England ligger 15 år före oss. År 2025 kommer landets ledare slå larm om testraseriets katastrofala effekter på undervisningens kvalitet.

Länk till the Guardian

Ministers are stripping primary school children of their basic human right to a well-rounded education, a teachers’ leader warned today.

Christine Blower, general secretary of the National Union of Teachers, said national tests for 10- and 11-year-olds, formerly known as Sats, contravene the United Nations Convention on the Rights of the Child.

Under the Convention, which Britain signed in 1991, children are entitled to a broad education which develops their “personalities, talents and abilities to their fullest potential”.

Blower told the NUT annual conference in Liverpool that Sats only gave children the right to pass exams, not the right “to be educated in the round”. They reduced children to “little bundles of measurable outputs trained in a mechanistic model of education,” she said, repeating words used last month by the children’s commissioner, Maggie Atkinson.

Frågan är om det måste ta så lång tid att erövra den här insikten? Det borde finnas ett snabbare sätt.

Jag skulle vilja citera några rader om en berömd trollkarl:

Det skedde i misshugg som ni nog förstår
och det har han ångrat i 700 år!

Trollkarlen i Indialand-Astrid Söderbraum

Är det timplanen som styr?

Plura tipsar om presentationen av nya kursplaner och jag håller med om att det är intressant. Det är viktig att känna till hur den demokratiska processen fungerar. De föredragande gör ett lugnt och balanserat intryck. Ordet “tydlig” återkommer med en viss monotoni, men det ska även befinnas utrymme för tolkning, breddning och fördjupning av ämnesinnehåll.

Det hela kanske ska föreställa nytänkande men utgångspunkten tycks i förfärande hög grad vara timplanen. Efter 13 minuter presenteras denna som en absolut storhet och det visionära arbetet är helt underordnat de existerande ämneskonstruktionerna och timfördelningstraditionerna.

Kanske kunde utredarna vågat ta ett lite djärvare grepp?

Länk till presskonferensen

Presentatörerna beskriver processen som gedigen och självbelåtenheten har ingen synlig gräns.

“Vi har inte tagit intryck av den massmediala debatten, den är så polemisk…” – så talar en äkta tjänsteman!

“Jag har förtydligat innehållet om kristendomen” – ojdå – var det den största förändringen? Inget intryck från debatten?

“Vi påverkas inte av uttalande under resans gång” (om påverkan från regeringen)

“Nationella minoriteter ska behandlas i en viss årskurs” (Whooops – SÖ och centralstyrningen är tillbaka)

“Utgångspunkterna har inte varit att förändra ämnena – det här är en metod att förstärka kunskapsinnehållet. En metod” (om att utgå från den existerande timplanstraditionen)

“Elevens utveckling ska inte vara avhängig av föräldrastödet” (om läxor)

Är skolverket ett ljus i mörkret?

Är skolverket ett ljus i mörkret?

Vad vet Anna Ekström om betygskriterier?

Jag ser Skolfront om den orättvisa betygssättningen och häpnar inför en del uttalanden av Anna Ekström som är ordförande i Delegationen för jämställdhet i skolan DEJA.

Länk till hela programmet – de värsta grodorna hoppar efter sju minuter.

Ingemar Gens slår med all önskvärd tydlighet fast att betyg ska gälla kunskaper vid kursens slut. Anna Ekström tycks ha helt andra idéer.

För mig har det varit ett stort bekymmer att jag inte riktigt förstått DEJA:s och Delegationen för jämställdhet i förskolans sätt att resonera kring kunskap. Nu inser jag att Anna Ekströms  (som var ordförande i båda) tankar om utbildning handlar om anpassning och disciplinering. Ur detta perspektivet är det naturligtvis viktigt att neutralisera pojkarnas dåliga inflytande. Då kan det inte vara ett mål att rekrytera män till läraryrket.

Nu blir allt hemligt?

Mina kolleger Ann-Christine Vallberg Roth och Annika Månsson har visat att IUP används slarvigt och i många fall kränkande på förskolor och skolor. Man skulle kunna tänka sig att staten reagerar med en kraftfull insats för att råda bot på detta. Regeringen väljer att gå den andra vägen:

Länk till ekot

Björklund förklarar:

De nya bestämmelserna har ett omvänt skaderekvisit. Det betyder att utgångspunkten är att allt är hemligt. Bara om ingen lider men kan uppgifter lämnas ut.

Bakgrunden är att skolorna sedan några år måste dokumentera hur eleverna utvecklas.

För varje elev ska finnas en utvecklingsplan och lärarna ska ge skriftliga omdömen. När det dyker upp problem ska ett åtgärdsprogram skrivas.

Lärarna vågar inte skriva viktiga men känsliga uppgifter om eleverna om en prövning enligt dagens lag visar att uppgifterna kan lämnas ut, säger Jan Björklund.

– Om man skriver ett dokument så vet man aldrig när det skrivs, vad som bedöms vara offentligt eller inte. Jag har hört lärare och rektorer som menar att de här reglerna gör att man blir hämmad när man skriver de här dokumenten. Jag har vägt det mot om det finns något stort allmänintresse av att få ta del av hur lille Kalle utvecklas i skolan. Det menar jag att det inte gör, säger utbildningsminister Jan Björklund.

Jag menar att det finns ett stort allmänintresse av att kunna kontrollera hur lärare formulerar sig om barns utveckling. Spåren förskräcker.

Vem anmäler vem?

Vem anmäler vem?

Flodströms kritik – äntligen!

HSV:s chef Anders Flodström är bekymrad över det förslagna sättet att mäta kvalitet.
länk HSV, Svd

Resultat = självständiga arbeten
Ett nytt kvalitetssystem ska införas för att höja kvaliteten på utbildningarna vid universitet och högskolor. Vi vet, efter regeringens presentation av en skiss till det nya kvalitetssystemet, att resultat inte betyder att utbildningarnas kvalitet ska granskas och bedömas. Istället ska systemet granska det man kallar resultat. Med detta menar man hur bra studenterna lyckas med sina självständiga arbeten. Ett resultatmått som motsvarar en mycket begränsad del av utbildningarna och som för många professionsutbildningar, t.ex. vård- och lärarutbildningar, inte alls speglar de professionskunskaper som behövs för att i framtiden verkligen kunna utöva sitt yrke. Utbildningarnas helhet, innehåll, nivå, progression och hur studenterna examineras ska överhuvudtaget inte granskas i det nya systemet.

Spelar det någon roll hur man mäter kvalitet? Vad innebär detta för utbildningarnas innehåll och studentgruppernas sammansättning?

För utbildningarna/lärosätena kommer att gälla att studenternas socioekonomiska bakgrund kommer att spela stor roll för vad som sägs vara kvalitet och därmed för resurstilldelningen till dessa utbildningar. På de utbildningar som rekryterat studenter med högsta betyg blir sannolikt konsekvensen att de självständiga arbetena håller hög nivå utan att man för den skull kan säga att själva utbildningen hållit hög kvalitet. Trots det kommer dessa lärosäten av premieras i det föreslagna resursfördelningssystemet. Sverige överger därmed åsikten att alla akademiska utbildningar ska ge alla studenter möjlighet att utnyttja sin intellektuella och kreativa potential.

Det som förvånar mig mest är att den här diskussionen inte förs i det öppna politiska rummet. Här finns utrymme för en smaskig valdebatt om vilka läkare och lärare vi vill mötas av i framtiden.

Kanske är det sant som Plura säger – att man behöver mikroskop för att upptäcka skillnaden mellan borgerlig och socialdemokratisk utbildningspolitik.

P.S. På den gemensamma TCO-utredarbloggen (se där ett nytt ord!) ger German Bender sin syn på händelserna. Jag är glad att jag är med i Lärarförbundet och därmed också TCO. Frispråkiga tjänstemän är det bästa jag vet.

Länk

Uppdatering:

Kritiken utveckals av starka företrädare för högskolorna i dagens Sydsvenska. Kanske är det mer förorättade tjänstemän som förargas över arroganta politiker – men jag ser frön till något som skulle kunna vara en plattform för oppositionens politik?

Länk

50 förbättringsområden – för föräldrar?

Jag stöter på en obehaglig ” leksak” i bokhandeln. Det är  bokförlaget MIGO som försöker omvandla Nannyakutens belöningssystem till en säljbar barnuppfostransmodell. Den manipulativa behaviorismen firar triumfer och en färgglad belöningstrappa utlovar snabba förbättringar av barnens beteende.

Länk

MigoTrappan är ett stöd för dig som förälder att coacha ditt barn på ett positivt och utvecklande sätt.

Den ska hjälpa dig som förälder och ditt barn att sätta upp mål tillsammans för att underlätta samarbetet i familjen. MigoTrappan används till allt från att få ditt barn att själv vilja klä på sig, äta upp maten, hänga upp ytterkläder, göra läxor till att hjälpa till i hemmet eller begränsa datorspelande. Trappan är positiv, rolig och visuell. Den bygger på uppmuntran i stället för tjat. Steg för steg mot ett bättre samspel i familjen.

Utan att förringa de problem som jag tror förekommer i de flesta familjer tror jag att det är viktigt att skilja på coach- och föräldrarollen. I den nya världen kommer barnen att  utsättas för åtgärder inom föreslagna förbättringsområdena:

Göra läxorna. Vara snäll mot lillebror/lillasyster. Stanna i sängen efter läggning. Göra mellanmål. Ta eget ansvar för t.ex. gymnastik och aktiviteter. Packa i och plocka ur gymnastik- påsen. Komma ihåg sin skolväska. Göra rent akvariet. Gå ut med hunden. Mata katten. Vattna blommorna. Dammsuga. Slänga smutskläder i tvättkorgen. Lägg in tvättade kläder i sin garderob. Vika egen tvätt. Stryka (rekommenderas endast till äldre barn). Hämta posten. Gå ut med soporna. Upp-plockat i rummet innan läggdags. Hänga upp ytterkläder. Hänga upp kläderna man använt. Inte slänga på golvet. Sätta på sig de kläder som lagts fram – utan gnäll. Klä på sig själv. Packa skolväskan. Duka bordet. Äta själv. Äta upp allt på tallriken utan tjat. Plocka bort tallriken från bordet. Plocka i eller ur diskmaskinen. Diska efter middagen. Sitta ner vid middagsbordet. Sluta skrika och tala med normal röst. Sova i egen säng. Gå till dagis med gott humör. Sluta med nappen. Tillaga en enklare måltid t.ex. pasta och köttbullar. Plocka bort efter aktiviteter. Städa upp på rummet innan läggdags. Få tänderna borstade utan skrik. Borsta tänderna själv (barnen bör dock få hjälp av föräldrarna för att säkerställa att det är ordentligt gjort). Visa respekt, t.ex. inte störa när någon talar i telefon. Artighet, säg tack och varsågod. Gott humör i duschen eller badet. Inte använda fula ord. Äta grönsaker. Ha helt datorfria dagar. Utelek istället för dator- och tv-spel. Inget TV-spelande förrän mamma eller pappa sagt okej.

En självbelåten föräldrageneration skyr inga medel att ta makten över sina barn. I bästa fall säljs Migotrappan med kräkpåse. Om vi omvandlar barnen till utvecklingsobjekt (eller s.k. projekt) med hjälp av den här målrationalismen kommer det att få svåra konsekvenser för möjligheten att skapa äkta subjekt-subjektrelationer.

Jag funderar på att skapa en motsvarande lista för föräldrar. Kan ni ge exempel på “förbättringsområden”?

Anna - själv tredje

“En onödig proposition”

I bloggvärlden var det många som tidigt ifrågasatte värdet av en ny lärarutbildning. Inom det akademiska och pedagogiska etablissemanget tycktes det vara få som tog Jan Björklund på allvar och när professorerna väl samlade sig till ett upprop var det alltför sent och ängsligt. Rädslan för att stöta sig med makten satt djupt och i bakgrunden mullrade HSV. Utredningen HUT är presenterad, remissomgång avklarad och nu återstår riksdagsbeslut, examensbeskrivning och tillståndsprövning innan det hela rullar igång 2011.

Anders Fransson är skoningslös i sin kritik av processen. Jag försöker plocka ut särskilt slående formuleringar ur hans text men rekommenderar er att läsa det hela. Kanske är det inte för sent att stoppa eländet.

Länk till den omistliga nättidskriften Skola och samhälle

Till slut. Mot bakgrund av den bild jag tecknat ovan framstår det som alltmer obegripligt att regeringen vill ersätta en väl fungerande lärarutbildning med ett helt nytt system, som kommer att brottas med inkörningsproblem och kvalitetsbrister under de inledande åren. Varför offra flera studentgenerationer i oträngt läge? I mina svarta stunder tänker jag att motiven för reformen måste vara helt andra än de som redovisas öppet. Kanske är det så enkelt som att utbildningsminister Jan Björklund vill resa ett monument över sig själv innan mandatperioden går ut.