Jag minns min utbildning på 70-talet. Barnstugeutredningen 1973 var ett ambitiöst försök att kombinera svårförenliga teorier som  t.ex. Piaget och Homburger Erikson. I grunden fanns en stark tro på förskolans frigörande möjligheter och Paolo Freires ande svävade över sidorna. Vi skolades in i något som kallades “dialogpedagogik” och hade antagligen blivit stämplade som anarkister idag.

Steve Wheeler råkar nämna Ivan Illich namn på en konferens och drabbas av det onda ögat (länk):

During a presentation in Manchester two years ago, I happened to mention that Illich’s 1970s notion of deschooling society could now be achieved through new web based tools, but that we were in danger of turning the Web back into a funnel if we persisted with wholesale implementation of institutional VLEs that constrained rather than liberated learning. He is one of my favourite anarchists, I said.

In an online discussion group later, someone suggested that my mention of Illich was enough to brand me as a member of the ‘lunatic fringe’. I smiled, because I wasn’t offended by this, but genuinely encouraged. A similar thing happened to me during the plenary session of the ICL conference in Austria. I asked a question of one of the keynote speakers, and cited Illich’s deschooling position. He lost his cool and declared “No-one quotes Illich anymore!” It’s not always a bad thing to be labelled a lunatic. It often means that people just don’t fully understand what has been said. It’s the same when someone is labelled an anarchist. It is often used as a perjorative description, without a clear understanding of what it actually means.

Det bästa sättet att beskriva en diskurs är fortfarande att ta reda på vad det är vi INTE får prata om. Jag funderar över vilka tabuiserade omåden som idag finns i svensk skolpolitik. Pojkarnas skolprestationer? Könsbalansen i lärarkåren?

Ni anar nog var tipset kommer ifrån:

http://twitter.com/#!/briankotts/status/38764709884862464