Ointresset för pojkarnas skolprestationer är magnifikt och djupt ideologiskt.
Senaste kommentarer
LARZ GUSTAFSSON om Hötorgskonst och banal na… LARZ GUSTAFSSON om Hötorgskonst och banal na… Mats om Hångelmanifestation – By… Lennart Palm om Hångelmanifestation – By… Mattias Besell om Sanningens minut Otto von Plös om Vad var det som hände? Anonym om Att hämta kraft i det pri… Anders Björklund om ”Skamvrån gjorde oss til… Ola Andersson om ”Banta med Demis Ro… Magnus om Berlin 2019 – 2 Mats om En dag på Caroli city –… Martin om En dag på Caroli city –… Anonym om Jag är väldigt förtjust i… Mats om Jag är väldigt förtjust i… Sirkka Ivakko om Jag är väldigt förtjust i…
Den han länkar till är också bra:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2663728-mattias-hagberg-varifran-kommer-all-denna-skam-
Nästa tanken borde vara. Vad är skammens motpol.
Hallå jag vet.
Stolthet (full av bekräftelse antingen tillförd eller egenalstrad)
GillaGilla
Respekt och självrespekt – det blir väldigt konstigt om pojkarna systematiskt tränas in i att se sig som problem.
GillaGilla
När man har två olika grupper som båda anses leva i utanförskap, under födomar eller systematiskt förtryck, och de plötsligt hamnar emot varandra, när deras företrädare fajtas om utrymmet och tolkningarna, då kan saker plötsligt bli synliga i media, i hur folk tänker. Ungefär som med den där Tupac-t-shirten och tjejen som anklagade H&M för att ”hylla en våldtäktsman”. Många yngre feminister här i landet gillar att vara i samma lag som ghetto-kidsen och deras idoler – rappare, smågangsters, tv-skådisar och graffitiartister – men ibland blir det för mycket av det goda, då behövs det litet skadesanering.
Och invandrartjejer ses definitivt som mer skyddsvärda och fina (och intelligentare) än invandrarkillar.
GillaGilla
Rothstein har en viktig poäng. Det är ideologiska skäl som ligger bakom ointresset för pojkar. Jag tror också att det är rädsla för vad en vetenskaplig analys av pojkars skolprestationer skulle kunna leda till. Möjligtvis är det samma som Rothstein skriver. Men. Om det är så att pojkar är diskriminerade i skolan. Om man utgår ifrån att skolan är den viktigaste institutionen i samhället. Om man utgår ifrån att kvinnor numer dominerar bland lärare och rektorer i skolan. Är det då möjligt att vara feminist fortfarande? Självklart är det möjligt. Men väldigt många feminister skulle nog tvingas att ompröva sin analys och sin syn på Sverige. Jag tror att detta, denna rädsla, är en drivkraft bakom osynliggörandet. Man sopar under mattan.
GillaGilla
Vad värre är. Män får numera inte ens bygga fredliga och kreativa företag utan att stimatiseras som omoraliska skurkar. Snart dags för ett kollektivt självmord då dessa damer aldrig kan bli nöjda. Vad vi än gör så är vi bara fel.
http://www.dn.se/ekonomi/sa-ska-kvinnorna-fa-makt-i-silicon-valley/
– att ha fräckheten att bygga lönsamma mindre företag. Sånt skapar bara ojämställdhet.
GillaGilla
Jag glömde att påpeka det centrala. Vi lever numera i en riktigt skruvad värld. Förr kunde man väl ändå få hoppas på att kunna göra någonting bra.
GillaGilla