Fallet med den döda tvååringen i Eslöv lämnar ingen oberörd. Tanken på att det skulle kunna hända vem som helst av oss manar till eftertanke.
Den här texten från Washington post är viktig
På Facebookgruppen Förskolan.se pågår en intressant diskussion om etiskt och juridiskt ansvar.
Jag har rensat dammen och dragit maskrosor, men vänjer mig aldrig vid den här synen.
Uppdaterad :
Kalleboll, (eng. Calvinball), är en sport som Kalle och Hobbe spelar. Kalleboll är skapat som motpol till alla nuvarande sporter. Kalle anser nämligen att sporter är för hårt styrda av regler varför Kalleboll har en minst sagt dynamisk regelbok. Det finns en huvudregel som aldrig får ändras eller ifrågasättas: Alla spelare måste bära en Kalleboll-mask, som kan liknas vid en tvättbjörnsmask. Spelare i Kalleboll kan när som helst under spelets gång skapa en ny regel och välja om motspelarna ska få kännedom om regeln eller inte. En annan viktig komponent i Kalleboll är att samma regel inte får användas två gånger. Bill Watterson har sagt att man helt enkelt hittar på reglerna medan man spelar.
Ane Kierkegaard beskriver studenter så här:
Många behöver intravenös förmedling av information, till och med teskedsformatet blir dem övermäktigt.
Jag menar att vi som arbetar med högre utbildning bör vara försiktiga med de här generella beskrivningarna av studenterna. I det här fallet har lektorn låtit sig ryckas med av sin egen retorik. Påståendet lät nog bättre inne i huvudet.
Jag förstår att tragedin i Eslöv måste förklaras, men tanken på att göra pedagogerna till syndabockar var jag inte beredd på. Uppdraget är väl att ta hand om de barn som föräldrarna lämnar på förskolan?
Känner ni igen rutinerna som beskrivs i texten?
Den här typen av forskning fascinerar mig – på väldigt oklara grunder.
Jag gillar verkligen den här texten. Praktisk feminism och personligt mod.
Lasse Åberg sammanfattar mina åsikter om nedläggningen av Rosengårdsskolan
På politisk nivå har detta accepterats dels för att man inte vetat vad man ska ta sig till och dels för att man inte velat riskera en negativ debatt om presumtiva väljare. Andreas Konstantinides, som haft det lokala ansvaret sedan stadsdelssystemet infördes 1996, skyllde till slut allting på lärarna.
När Eva Ahlgren blev stadsdelschef 2010 förklarade hon, förstås, att hon ville ändra på bilden av Rosengård – men inte på förhållandena där. Problemen, i den mån de existerat, har enligt den kommunala liturgin alltid haft externa källor: fastighetsägarna, medierna, diskrimineringen, fördomarna. Bekymren på Rosengårdsskolan fortsatte att fördjupas, men Ahlgren försågs med utmärkelsen Sveriges bästa chef och gick vidare till nytt jobb som direktör för utbildningsförvaltningen.
Utsikten från restaurangen. Snart köttbullar.
Tysta tankar 