Det är två uppdrag som inte alltid är lätta att förena. Jag diskuterar frågan med en ambitiös student som står inför utmaningen att stimulera ett barn med två mycket avgränsade intressen: hjullastare och stridsflygplan.
Vi kommer överens om att det viktigaste är att pojken inser att den kvinnliga studenten förstår att han behöver veta mer om dessa områden. Tillsammans kan de sätta sig in i två verkligt spännande fält. Jag är rädd att de kurser vi erbjuder på högskolan inte erbjuder fördjupade kunskaper.
Njut av en filmen “Hjullastaren från Helvetet”
Tysta tankar 
Svårigheten att kombinera dessa mål beror nog på vad man lägger i “att bryta traditionella könsmönster”. Om målet är att hälften av alla killar ska leka i dockvrån (action-gubbar och legofigurer är tydligen inte tillräckligt dockor) och hälften av flickorna att gilla cykeltävling på gården kommer man garanterat i konflikt med barns egna vilja. Om man nu inte har åsikten att barnen är robotstyrda av sociala strukturer och “det fria valet” bara är ett uttryck för det.
Om man kör efter den gamla devisen “Du måste smaka på allt innan du kan säga att du inte gillar det” blir det färre konflikter. Vissa tider har man gemensamma aktiviteter med blandade barngrupper där inställningen är att självklart kan alla göra allt. Andra tider fri lek där man väljer utifrån det man testat. En hel del killar kommer fortsätta på den väv han började på förut och en hel del tjejer kommer att bygga koja. Kanske inte 50 %. Könsmönstren kommer fortfarande finnas där, men barnen gör vad de vill.
Problemet blir när något barn ger uttryck för att vissa aktiviteter är vigt åt män/kvinnor. Vad det den situation du beskrev? Grabben har isf gjort en iaktagelse att män kör hjullastare. Den är ganska logisk eftersom de flesta som gör det är män. Hur utmana? Antagligen genom att visa att det faktiskt finns kvinnliga traktorförare. Kanske t o m “fröken” har provat? Om vi ska få kvinnor som väljer ett traditionellt kvinnligt yrke att få barnen att prova nya vägar, kanske “fröken” också måste ha provat utmana sina egna erfarenheter. Dit mål som utbildare blir då att dra med eleverna till en grusgrop och köra traktor och grävmaskin.
Endast den som själv utmanat sina fördomar och vidgat sitt synfält kan få andra att utmana sina.
LikeLike
“Könsmönstren kommer fortfarande att finnas där, men barnen har gjort ett friare val. Friare om de skulle styras hela tiden, eller om de aldrig provat.”
Skulle det vara.
LikeLike
“Endast den som själv utmanat sina fördomar och vidgat sitt synfält kan få andra att utmana sina.”
Detta är kärnan i allt jämställdhetsarbete – och samtidigt det absolut svåraste att förverkliga.
På ett plan erövrar jag en trovärdighet genom att testa mina gränser. När jag diskuterar manligt/kvinnligt är mitt absolut främsta kapital att jag faktiskt har arbetat i förskolan i 25 år.
Frågan är om det går att förändra förskolan innifrån – efter att talat med den här studenten fick jag nytt hopp. Hon ville verkligen möta den här killen och såg chansen att vidga sitt register.
Det är en ny syn på förebildlighet. Att lämna den trygga zonen!
LikeLike
“När jag diskuterar manligt/kvinnligt är mitt absolut främsta kapital att jag faktiskt har arbetat i förskolan i 25 år.”
Men en kvinna skulle inte kunna använda den utan måste istället dra till med “jag har jobbat i skogsbruket i 25 år”?
Varför är det så svårt att förverkliga egentligen? Jag utgår från att ni inte bara utbildar teoretisk pedagogik, utan att de kommande förskollärarna faktiskt ska göra saker som de sedan kan göra med barn. Ge uppgifter att alla studenter ska skriva upp saker de känner sig trygga med och inte trygga med. Gärna saker som både kan klassas som “manligt” och “kvinnligt”. Uppgiften blir att varje månad både göra något man är osäker på och höja nivån på något man från början är intresserad av. Dvs gå utanför sin trygghetszon. Från skolans håll kan man hjälpa till genom att stödja bildandet av t ex bakgrupper och genom kontakter med föreningar för provapå-dagar. Påstår att detta är betydligt viktigare än att kunna name-droppa stora pedagogiska tänkare.
Det viktiga med att ha både kvinnor och män i förskolan blir inte bara att män snickrar och kvinnor väver, utan att de vuxna gör olika saker med samma självklarhet de kräver att barnen ska prova på. Och vågar visa att just det här är inte jag så bra på heller, men jag vågar att göra så gott jag kan och att det inte alltid blir som man tänkt sig. Inte bara den som kan dreja lera är med och drejar med barnen.
Ordnade att ett gäng lågstadiebarn fick gå på lina, 4 meter upp (med sele). För många var det ett stort steg att bara gå upp på stegen. Just att flera pedagoger som själva var osäkra på höjder vågade sig upp, lyfte massor av barn att ta steget. Att inte alla vuxna vågade sig upp gjorde också att de barn som inte kom upp kände sig ok. En blandning där är nog bäst.
LikeLike
Jag håller fruktansvärt mycket med dig och just därför känns det extra sorgligt att beskriva den utbildning som jag arbetar med i kritiska ord.
De förändringar du föreslår bygger på tankar om att erövra kunskaper genom praktiska erfarenheter. I den nya lärarutbildningen handlar det i hög grad om att läsa och i bästa fall diskutera. Kursplanerna är detaljerade och utrymmet för andra aktiviteter är minimalt. Tyvärr är också bild, drama, musik, naturkunskap, slöjd, svenska, rytmik och andra bildningsämnen satta på undantag inom förskollärarutbildningen.
Antalet vfu-veckor minskades från 25 till 20 och den lärarledda undervisningstiden skärs ner.
Så går det till när Fp vill höja yrkets status.
LikeLike
Läste ett danskt citat för ett tag sedan. Kan det inte exakt men det var ungefär så här:
“Børn behøver voksne der kan noget. Der kan vise og fortælle om naturen, om universum eller om frimærker. Omsorg, en vilkårsløs kram og en klap på skuldren, er kun en del – maksimalt halvdelen. At være med voksne der ikke har noget at komme med, er spild af tid for et barn.”
Tyvärr drar man ner på ämneskunskaperna genom hela skolsystemet. Jag har mött högstadielärare som är idrott-matte-NO-lärare. Med enstaka poäng i många ämnen, men mycket grunda kunskaper. Jo, man kan vara kunnig utan formell högskolebehörighet, men det är systemet med lite i allt och inget mycket jag är emot. T o m på gymnasiet drar man ner på ämneskunskaper. Jag låter kanske elitistisk eftersom jag kommer från forskningsinriktning och blev lärare bakvägen, men jag tycker att man som lärare ska ha en bra allmänbildning på många områden, erfarenheter att berätta från och ett djup i sina ämnen att man kan berätta otvunget och fritt. Inte för att alltid vara den visa fixstjärnan, men för att vara trygg, spontan och kunna entusiasmera.
Hur har de tänkt att förskoleverksamheten ska fungera? Bra teoretiska pedagogikkunskaper och så in i ett rum med flirtkulor, plastkycklingben, gipsfigurformar och hen-sagoböcker? Lite sarkastiskt.
LikeLike
Det finns många som har åsikter. En del tror att vi vinner status genom att skapa en forskningsförberedande utbildning. Andra betonar ämnesdidaktik som lösning. Några romantiserar kritisk reflektion som väg mot framtiden. Många betonar den retoriska förmågan – att göra undervisnigen spännande och meningsfull genom knep och karisma.
Jag drömmer om att få de olika delarna att hänga samman – men det uppstår nya frågor. Vilken ordning ska delarna ligga? Hur växer professionalitet?
Just nu försöker jag hålla huvudet kallt. Det är lockande att hitta snabba lösningar.
Men de lärare som inte kan något – har en personlg kunskapsbas – är nog sårbara för pedagogiska vindväxlingar.
LikeLike
Min fd elev har skrivit en bok om sitt yrke, att köra skogsmaskin. Jag har använt den i min nya klass och här är adressen till en videosnutt om henne. Boken heter “Anna kör skogsmaskin- styrkan sitter inuti”, och den är viktig ur många perspektiv. http://www.youtube.com/watch?v=6lKJz61sMf0
Flygmuseet i Linköping har en utställning där de placerar flygvapnet i sitt kulturella sammanhang. Se adress: http://www.flygvapenmuseum.se/sv/Besok-oss/Om-Flygvapenmuseum/NYTT-museum-2010/Full-pott-for-nya-Flygvapenmuseum/
Om eleven enbart är intresserad av detaljerna kring flygvapen blir det förstås svårare, men om hans intresse gäller sammanhang så kan din elev och hennes elev utforska fenomenet tillsammans- han med sina specialkunskaper och hon med sin allmänbildning, och båda kan utveckla sin kunskap. Så har i alla fall jag samarbetat när elever skrivit om smala företeelser som jag saknar specialistkunskap i.
LikeLike
Tack!
Barnet är bara fyra år, men det är en ålder då alla kunskaper är viktiga. Fakta gör liksom inte ont!
Jag skickar vidare och tackar igen.
LikeLike
Vilken intressant diskussion ni för. På mina barns skola, skrev man tillsammans upp olika leksaker. Sedan sorterades orden i sån’t som anses vara “killgrejer” (jag vet inte hur detta benämndes) och sk “tjejgrejer”. Rast. Under tiden släpade pedagogerna fram fritidsgrejer som figurerat på listan, När barnen kom in fick de säga tre grejer de aldrig brukade leka med från listorna. Sedan fick de gå och leka med just dessa tre grejer, marsch pannkaka. Detta var en del i ett större arbetsområde och jag tycker att det låter spännande,
LikeLike
Jag älskar pedagoger som utmanar sig själv, men är inte lika förtjust i sådana här försök att vända upp och ner på verksamheter.
Frågan är väl vilka påtryckningar de använde?
Det finns ofta något moraliserande över aktiviteterna och en del pedagoger är aningen bekräftelsesökande. Barnen blir manipulerade till rollbrott som dokumenteras som troféer.
LikeLike
Och det är väl ungefär där jag har mina issues med genuspedagogik. Man är så fixerad vid könskodning att den ska ältas och smetas in i barnens ansikten, innan de ska tvingas in i en social tvärtomlek. Om man inte har stora attitydproblem på en förskola med barn som öppet retar den som är “könsbrytande” skulle jag kalla det direkt kontraproduktivt. Man kan inte tvinga barn att leka med en viss leksak. Bara inspirera.
Den bästa metoden är att inte göra en stor sak av kön och könskodade saker om det inte behövs. Bara självklart att alla är med och provar allt. Vuxna som barn. Sen får man välja fritt. Tänk att man bakar med alla barn, några i taget. En del killar kanske sen tycker att det är kul att leka bagare med lekspisen, andra gör det inte. På morgonsamlingen gör man en matteuppgift med klossar. På eftermiddagen kommer en del flickor bygga höga torn med kapplastavarna, andra inte. Barnen har fått välja fritt efter eget huvud efter att ha smakat på buffén.
Det finns en grundläggande skillnad i ideologisk syn på barn bakom. Är barn formbara lerklumpar eller självständiga individer med egna egenskaper, viljor och personligheter. I det första fallet är det logiskt att försöka forma om dem till ett idealmål med tvång: Marsch iväg och lek med dockan Kalle. Om man istället ser barnen som en egen individ kan man inspirera Lisa att leka med bollen, men måste acceptera hennes senare val att inte leka med den.
Och med tonåringar, hur får man pojkar att laga mat och flickor att laga cykeln? Enkelt. Se till att de har ett intresse som innebär att de vill flytta hemifrån till gymnasiet och få dem att förstå att det inte kommer varken mamma eller pappa, som fixar de sakerna åt en. Om målet bara är tillräckligt lockande ska telningen nog kasta sina fördomar över bord. Har man lagt en bra grund och med självklarhet låtit barnen prova på en massa saker är det enkelt.
LikeLike
Jag bodde i kollektiv efter gymnasiet.det var en ganska hård skola när det gäller hushållsarbete. Fredagarnas kritikmöten var skoningslösa för dem som försökte smita undan.
Å andra sidan blev jag ganska trött på grönsaker.
Annars tycker jag att vi måste återvända till kärnfrågan om människosyn.
LikeLike