Biblioteksdebatten tuffar vidare.
Kulturkommunalrådet Carina Nilsson försöker i ett stillsamt inlägg förklara hur “paradigmskiftet” i visionsdokumentet egentligen är något ganska försiktigt och naturligt. Hon stänger inte dörren mot sponsring. Med den nya organisationen behöver hon inte ta ansvar för sveket mot filialerna i stadsdelarna. Samtidigt borde det ställas frågor i arbetskommunen om den övergripande ideologin om att föra ut kulturen till folket i förorterna. Nu ska de lockas till centrum.
62 bibliotekarier uttrycker i ett tungfotat upprop sitt stöd för Tank och förändringen. Återigen tycks syftet vara att få den “akuta rejäla” och “automatiska” gallringen att framstå som rutinmässig städning. De sätter sin yrkesheder i pant på att böckerna inte lånats ut på tio år. Någon borde syna korten.
Vi som står bakom denna utveckling av folkbiblioteken är dock helt övertygade om att bibliotekens verksamhet är och bör vara nyansrik.
Någon däremot?
Framtida forskning kommer antagligen att beskriva den pågående maktkampen i termer som gammalt/nytt eller sentimentalt/modernt. Ett enklare sätt är att undersöka vilka bibliotekarier som i-n-t-e skrivit under.
Är de unga bibliotekarierna med administrativa uppgifter överrepresenterade bland undertecknarna?
- Nu tar vi slottet!
Samlade sydsvenskanartiklar
Samlade Tysta bibliotekstankar
Uppdatering:
Rasmus Fleischer skriver ett svårtolkat postmodernt ironiskt inlägg som avråder från bokbål som marknadsföring. Med sådana vänner behöver Tank inga fiender.
Slutklämmen betonar politikernas ansvar – jag menar nog att bibliotekarierna har ett personligt ansvar att inte sälja sin själ till vem som helst.
Tysta tankar 
Pingback: Tankfulla, tankspridda eller tanklösa? « Peter Alsbjers blogg!
När det gäller “de 62” så tror jag inte att det alls handlar om Tank.
Jag tror att det handlar om en oro för bibliotekens framtid oavsett om det handlar om Malmö Stadsbibliotek eller något annan stans. Jag antar att de 62 utgår från en aktiv kunskap om förändrade kulturmönster hos brukarna i form av nya perspektiv på läsning, upplevelser och mediakonsumtion.
LikeLike
Jag tror nog att frågan är mer infekterad än du antyder. Deras påståenden är allmänna på gränsen till utslätade – frågan är vem de polemiserar emot?
Är det ett gäng sentimentala stofiler som är emot framtiden, utveckling och möten e-l-l-e-r går det att beskriva motståndet i andra termer?
LikeLike
Det är absolut oerhört mycket mera intressant att få veta vilka bibliotekarier som INTE skrivit under detta manifest. Hur många bibliotekarier finns det totalt i Malmö (i arbetsför ålder dvs)? (Flertalet av undertecknarna hör hemma i Malmö). Det ska nog en hel del civilkurage till för att inte skriva på den listan om man arbetar i Malmö-regionen…
Dessutom: fortfarande lyser listorna på de utgallrade böckerna med sin frånvaro. För att kunna föra en seriös debatt om den här stora utgallringen borde listorna fram- nu!
LikeLike
Jag vet inte riktigt varför jag tycker att den här frågan är så spännande. Kanske är det för att likheten till skolans värld är så stark och ibland obehaglig.
Många kommuner har kämpat hårt för att implementera nya metoder uppifrån, och erfarenheterna från denna formen av “utveckling” är ganska deprimerande. Lärare har varit vana att jobba i en viss form statligt lugn där läroplanerna garanterade legitimiteten. På samma sätt har bibliotekarierna också haft ett väl definierat och avgränsat uppdrag.
När förutsättningarna förändras ökar också utsattheten. I skolans värld har vi vant oss vid att föräldrar, politiker och tjänstemän använder lärarna som syndabockar för samhällets misslyckanden. Samtidigt har vi varit tvungna att fokusera – vad är kärnan i uppdraget? Kan jag verkligen göra allt utan att misslyckas? Det har blivit nödvändigt att välja för att överleva.
När bibliotekarierna nu tycks vilja tona ner sitt kärnuppdrag (samla, ordna, tillgängliggöra) för att skapa nya områden och yrkesroller är det rimligt att frågorna om bibliotekets existensberättigande ställs. Varför ska de där möten ske just där?
Det går att ifrågasätta både skola och bibliotek i grunden – men det blir förvirrande om varken lärare eller bibliotekarier tror på sitt uppdrag.
När det kommer till kritan är både lärar- och bibliotekarieyrket yrken med etiska inslag som ställer krav på utövaren. De alldeles för lydiga riskerar att avslöjas som hållningslösa svansviftare. Malmö stadsbbibliotek framstår som en märkvärdigt tyst arbetsplats.
LikeLike
Hahaha, skulle mitt inlägg vara “postmodernt”? Mycket ska man höra. Och om du nu fått för dig att jag dragit ut i ett försvar för Tank, ja, då har du helt enkelt inte läst vad jag skrev. Lite trist, för eftersom du uppenbarligen tycker massa i frågan vore det roligt att få höra responsen t.ex. på mina två högst allvarligt syftade förslag på vad bibliotek kan göra.
LikeLike
Nej det är möjligt att din text har kvalitetet som jag missade och jag ber om ursäkt för felplaceringen – jag tycker nog att du närmar dig frågan i ett väl kyligt utifrånperspektiv.
Hur vill du beskriva din position?
Handlar frågan om modernitet över huvud taget?
En del av debatten förs ju i sådana termer, om man är för eller mot framtiden…
LikeLike
Rasmus igen – dina förslag är även mina:
1) Att publicera listan är nödvändigt och det kravet har jag också framfört.
2) Att trycka böcker på biblioteket är väl okontroversiellt?
Eller fanns det andra förslag som jag missade?
LikeLike
Synd att det är så mycket fokus på gallringen och inte på andra frågor som i mitt tycke är större och viktigare. Vad händer med bibliotekariernas kompetens när bokinköp görs profilmässigt, katalogposterna köps in, antalet informationsdiskar minskas ned och möjligheten att ge besökarna kvalificerad hjälp minskar. Hur kan en barnbibliotekarie rekommendera böcker till lästörstande barn om hon/han (i jämställdhetens namn) varken fått köpa in boken eller se den innan den kommer ut på hyllan? Granska istället vad som händer med bibliotekariernas kompetens i allt detta. Rationaliserar de bort sig själva? Och är de särskilt glada över den utveckligen egentligen? Är det inte så att de som skrivit under uppropet gör det för att flyta med strömmen och inte vara motvalls och “besvärliga”?
LikeLike
Helt överens med dig – och är också orolig över hur bibliotekarier monterar ner sin ämneskompetens för att ingå i diffusa team med fantasifulla namn som “unik förmedling” – men det borde vara en intern fråga som löses genom öppna diskussioner. Om det finns ett motstånd inom organisationen är det väldigt tystlåtet.
Gallringsdiskussionen bör vi kuna lägga åt sidan men än så länge är budskapen motstridiga och jag är nyfiken på hur chefen tänker i frågan.
Antingen är Tank ovetande eller så odlar hon den sköna konsten “deniability”. Tyvärr tycks Sydsvenskan nöja sig med att chefen s-ä-g-e-r att hon har lämnat ut listorna på gallrade böcker.
Jag tror inte det finns någon sådan lista (särskilt inte med lånestatistik)
LikeLike
Debatten verkar ha fastnat i gallringen och spenderandet av pengar på reklamkampanj inte på de bitarna folk borde fundera över. Hade jag varit Malmöbo hade jag undrat vem hon är som kommer och säger åt oss hur vårt bibliotek ska vara utan att göra undersökningar bland folk. Biblioteket har ju inte så dåliga besökssiffror – 900 000/år, så folk verkar ju rätt nöjda som det är. Flumflum kan man få överallt i samhället och köptempel med upplevelser finns det gott om.
LikeLike
Jo – jag tror att hon har kommit till en stad med stark tradition av misstänksamhet mot folk som försöker göra sig “marrkvardiga”. Den goda sidan av detta är att vi inte låter oss duperas av alltför översvallande retorik – även om de ledande politikerna har försökt sälja in en berättelse om den spännande och talangfulla entrepenörsstaden.
Här krockar den myten med bilden av det goda folkbiblioteket som håller på att monteras ner och ersättas av… något annat.
I stadsdelarna har redan avvecklingen påbörjats i det tysta.
Här skulle jag gärna se ett upprop av fler än 62 bibliotekarier.
LikeLike
Som svar på rädslan över att de profilbaserade inköpen skulle förflacka bibliotekskompetensen så måste jag säga något.
Profilbaserat inköp är något som snarare resulterar i att bibliotekarien får mer tid till att fördjupa sig i sina ämnesområden och orientera sig i sin litteratur. De inköp som enligt idén bakom metoden ska göras enligt profil är de mest givna inköpen varje månad. De böcker som biblioteket definitivt skulle köpa oavsett vad. Och de som sätter ihop underlaget för sådana profiler är, ja just det, bibliotekarier med gedigen erfarenhet av inköp och urval. En idé som har sitt ursprung i kompetenta och erfarna bibliotekariers arbete.
Den tid som övrig personal då inte behöver lägga på att köpa in t.ex. senaste Peter Englund kan läggas på att orientera sig i titlarna i senaste leveransen. Eller att göra mer smala inköp som kräver mer tid och fördjupning. Eller hjälpa låntagare och gäster att få svar på frågor eller hitta det sökta materialet.
LikeLike
Tack för informationen!
På högskolan brottas vi med att försöka sortera bland liknande begrepp som t.ex. ämne. fält, huvudämne, profil, område, kunskapsfält, professionsämne, skolämne, akademiskt ämne, kunskapsområde o.s.v.
Jag anar att det finns delar av samma förvirring inom biblioteksvärlden även om ni tycks ha större vana vid kategorisering – men jag är nyfiken på sammansättningen av de två delarna som öppnar för en rad av möjliga tolkningar.
Bygger er organisation på dessa “profilområden”?
Är “Unik förmedling” ett profilområde?
Hur gör man för att inte områdena ska bli heltäckande och inte överlappande?
Kan man läsa mer om hur ni tänker kring de här begreppen?
Det känns tryggt att du beskriver bibliotekariernas som erfarna och kompetenta.
LikeLike