Jag försöker skaka av mig bilderna från Stockholm och går en liten promenad. På andra sidan vägen ligger en liten vattensamling.

På våren brukar lövgrodorna bröla och jag hittar en romklump i strandkanten. Paddor lägger sina ägg i strängar och grodor i moln – eller är det tvärt om?

Jag tar med mig några romkorn  hem och hoppas att de kommer trivas i dammen.

För några år sedan hade vi finbesök i trädgården. Lövgrodor är verkligen gröna.

Jag lovar att släppa dem fria.

Vädret är halvbra. Då vill jag se saker. Vi åker till Christinehof.

I ekoparken finns den här spännande byggnaden av Phil Game.

En bit in i skogen möter vi Peter Tillbergs skulptur Den onämnbare.

Jag gillar bron över våtmarken.

På en upphöjd plats ligger en ruin. De var moderna på 1700-talet. Om man hade tur kunde man få livstidsanställning som eremit – mitt drömjobb.

Vi går söderut mot de mäktiga slagghögarna vid alunbruket i Andrarum.

Och fortsätter längs Verkeånsdalgång.

Hallamöllan är målet.

Efter fem timmar på vandring börjar vi bli trötta och fnissiga. Det är inte snällt att kartorna över vandringslederna är uppochnervända. Jag tycker att norr bör vara uppåt.

Vid sidan om parkeringsplatsen pågår en konsthändelse. Jag lyssnar på Radio Kristianstad och förstår att det är stort och viktigt.