Jag hittar den här texten och blir hoppfull:
Ibland anges en ”antipluggkultur” som förklaring till pojkars sämre skolresultat. Men det tror inte Maj Götefelt alls på.
– Nej, jag tror inte man ska leta efter förklaringen där. Det är ingenting jag har träffat på vare sig som lärare själv eller bland de lärargrupper jag möter i arbetet med de nationella proven. Pojkar försöker göra lika bra ifrån sig på proven som flickorna.
En förklaring kan i stället handla om att skolmiljön inte är lika anpassad för pojkar som för flickor, tror hon.
– Skolan är en väldigt kvinnlig miljö och det kan påverka. Vi måste hitta fler förebilder som pojkar kan identifiera sig med bland lärare och pedagoger. Det gäller också att ha ett brett spektrum av undervisningsmetoder som lockar både pojkar och flickor, säger Maj Götefelt.
Jag är inte en mansromantisk rättshaverist. Jag är nästan mainstream.
Tysta tankar 
Den där varianten av kvinnor skall belönas med riktig makt.
Kanske är det i grunden kloka kvinnor som likt dolda fjärrkontroller styr kulturers överlevnad och får mannen att syssla med sånt som på allvar bygger välstånd?
Skräpiga fjärrkontroller lämnar jag i bunt i en plastpåse på återvinningscentralen.
LikeLike
Får väl påpeka att jag då även inräknar den här formen av dolda fjärrkontroller. Sådana som har en förmåga att skapa en känslomässig trygg famn och en tro på livet:
LikeLike
Får jag påpeka att Maj i något kortfattat form just beskriver mitt evinnerliga tugg.
Dvs den komplexa blandningen av naturlig och sexuell selektion.
Två konkurrerade/samverkande dimensioner på den evolutionära variationshimlen.
LikeLike
Tack för musiktips – just nu befinner jag mig i fredagsfinalerna med Tord Gustavsen. Mitt norska svårmod är oändligt.
LikeLike
Jag älskar Tords svårmod. Ett varmt svärd mitt i mitt hjärta.
Musikens svar på: “Vår tid på jorden”
Strategen Mats undviker mina övriga kommentater.
Jag som valt en position mer fritt svävande i makthimlen har större friheter – vilket jag utnyttjar.
Sånt beteende kan också göra nytta – likt droppen som…..
LikeLike
Jag blandade ihop titlarna. Jag menade:
“Din stund på jorden” Vilhelms bok och serie.
http://www.oppetarkiv.se/etikett/titel/Din%20stund%20p%C3%A5%20jorden/
Mattias Klum är bra men på ett annat sätt.
LikeLike
Jag vet inte om jag undviker – snarare tänker jag att din röst är viktig och att du artikulerar en nödvändig position med uthållighet och precision.
LikeLike
Tack för den.
Den kändes trevligare än att helt plötsligt tolkas som rättshaverist om jag nu förstod den kommentaren på rätt sätt. Har man självbilden att vara inversen av rättshaverist så blir man rätt tagen.
LikeLike
Den skivan har jag alltid med mig.
LikeLike
En rättshaverist har rätt. Jag antar att du anser att du har rätt, men det är oklart om vad.
LikeLike
Den kommentaren förstod jag inte. Möjligen beror det på att du inte förstod min.
Var vi båda för kryptiska?
LikeLike
Jag kommenterar inte dig utan Mats.
“Jag är inte en mansromantisk rättshaverist. Jag är nästan mainstream.”
En rättshaverist HAR rätt men använder för sin egen hälsa för mycket energi på att FÅ rätt.
Anser Mats att han har rätt om något men undviker att bete sig rättshaveristiskt? Vad är det han har rätt om och vad är risken för rättshaverism?
LikeLike
Jag försöker undvika att göra själva striden till huvudsak. I de här frågorna rör sig positionerna förbluffande fort och det finns ingen anledning att gör det enkelt för motståndarna.
Min plan är att förena man-och kvinnorörelse i ett stort kramkalas. Sedan kan vi skratta åt den hysteriska polariseringen under början av 2000-talet.
LikeLike
@Mats: Jag tror du underskattar i hur hög grad snacket, de intagna positionerna, grupptänket är en del av “the job description” för de här människorna. Vissa somliga har helt enkelt gurustatus (till exempel Sveland och Kielos) andra har betydande reell makt inom lagstiftning eller media, mjuk eller hård makt (exempel: Anna Serner, Madeleine Leijonhufvud, Ebba von Sydow, Gunilla Herlitz) – och de har en massa beundrare omkring sig. I ingetdera fallet vill de tusentals som betalar hyra och elräkning med att diskutera genus, med att ha åsikter i genusfrågor (i vid mening) och populärkultur gärna bli ovänner med dessa stjärnor eller gudfäder.
Då spelar det mindre roll att en del av de här människorna, av det gäng som har hård makt inom medierna, kanske inte själva är feminister på något tydligt sätt. Har de makten att hjälpa fram folk eller att avlöva din karriär på ett par veckor så är det i alla fall inte många som vill sticka ut hakan mot dem, och utrymmet för att föra en debatt av något vettigt slag med dem är i regel också lika med noll.
Man kan peka på tre debatter med koppling till kvinnor, klass och livsstil som inträffade 2009. Jag uppfattade tydligt att “väskdebatten” och diskussionen kring Sisela Lindbloms “De skamlösa” (de flöt delvis i varandra), liksom debatten kring Liza Marklunds Miaböcker, sanningshalten i dem och hennes ‘politiska projekt’, visade hur omöjligt det har blivit att verkligen få upp den här sortens debatter på bordet i Sverige när det är fel frågor som ställs och fel personer som avkrävs svar. Lindblom, Åsa Linderborg, Nina Björk m fl jobbade verkligen för att få upp frågan om en allt mer konsumtionsgalen och blankt shopoholic medelklass, mitt i krisen, och hur den livstilen idoliseras i media (Stureplan, inredningsreportage i DN och Residence m m) och dränker frågor om andra slags ekonomiska problem än dem i Lyxfällan, men det positionerades snabbt som avund och förakt för medelklasskvinnor. När Ebba von Sydow och Sisela Göransson till sist möttes i någon tv-morgonsoffa visade det sig snabbt att von Sydow bara ville vifta undan frågorna som omysiga och ofräscha, och med hjälp av programteamet kunde hon med lätthet undvika en tydlig diskussion. Det handlar inte om enstaka fall, så där är det hela tiden; redaktionerna vet vilka de ska hålla på. Och lägg märke till att de som försökte lyfta upp de här debatterna var kvinnor. Hade det varit män som stått på framträdande plats hade det varit än mera chanslöst.
Det finns ett muskelstarkt gäng som har intresse av att positionerna ligger fast – eller skärps ytterligare. Visst, det är ett symptom på avprofessionalisering inom media och samhällsiv, men det är ju inte något problem för de här personerna.
LikeLike
Sisela Lindblom, förstås – inte Göransson – och Ebba von Sydow var av särskilt intresse eftersom hon inte bara är shopping-. och modeguru, en av huvudpersonerna i “De skamlösa” tycks också ha lånat somliga drag av henne.
LikeLike
Jag lever nog ett ganska skyddat liv – kanske finns det en gnutta akademisk frihet i Malmö ändå? Det kan vara så att maktkamperna pågår under ytan och motsättningarna bara syns vid fördelning av forskningsmedel och liknande.
Grundutbildning – whatever….
LikeLike
Det är tydligt att det kan komma upp just när projektpengar och anslag ska fördelas – sedan är det ju många som kör proaktivt i det läget, ser till att lägga in någon genusvinkling etc för att det ska gå igenom. Och eftersom akademiker inte deltar lika mycket i den yttre debatten – universitetets tredje uppgift, du vet – som man gjorde för en eller två generationer sen, så blir de här brytningarna sällan tydliga ute i massmedia. Så långt handlar det också om incitamentsstrukturer och det behöver man kanske inte moralisera över. Den svenska akademien premierar numera inte deltagande i samhällsdebatten eller ens att forskare sysslar med att föra ut sina resultat till en intresserad allmänhet, och tidningarna har också blivit allt mindre intresserade.
Men däremot känns det rätt allvarligt att både forskningen och massmedia mer och mer utvecklar en tydlig vänskapskorruption och starkt konjunkturbundna modeidéer. Folk tar sig allt större friheter när de har kompisar som täcker deras rygg, både i tidningar och tv och inom/omkring forskningen – både i media och på en del forskningsområden är det väldigt mycket “anything goes for you, my friends” och mycket smalt utrymme för att kunna ta upp vissa slags frågor.
LikeLike
Jo, du har minst en handfull poänger. Eftersom vi lever i ett litet land har ingen råd med mäktiga fiender i betygsnämnder eller bland anslagsgivare.
Just idag njuter jag av att se kollegan Thom uttala sig klokt. Kanske var fältet IQ-forskning mer laddat för 30 år sedan? Utmanar han strukturer? Vilka risker?
Jag har ingen aning.
LikeLike
Bra inlägg av henne, vi får väl se hur det går.
Ett problem när man ska lyfta fram förändringar i skolan som inte har drivits som en uttalad policy är att de flesta jämför med sin egen skoltid – eller med sina barns skolgång, om man är äldre – och utgår från att det är i stort sett likadant nu. Bortsett från att klassrummets miljö ibland är litet stökigare har inget förändrats, antar man. Utom pedagogikforskare och lärare är det mycket få som har någon vidvinkel i tid och rum på de här långsamma förändringarna – och pedagoger är ju inte framträdande i debatten.
Det är litet samma problem som när man försöker lyfta studenters ekonomi och att kostnaderna för och kring att plugga har ökat. Folk har den där bilden av en obekymrat groggande student med vita mössan på svaj och ganska låg studiedisciplin på näthinnan; man utgår dessutom från att det ekonomiska ser likadant ut på 2000-talet om det gjorde 1980 – och då kan det ju inte vara mycket att bry sig om. Det tidsfönster då folk studerar på universitet är oftast för kort för att förändringar och långa trender ska bli synliga.,
LikeLike