Pontus Lindh sammanfattar:
Händelse staplas på händelse: Maria Svelands ”Hatet”, Bianca och Tiffany Kronlöfs Youtubesuccé ”Så jävla PK”, Gunilla Molloys DN-artikel ”Pojkar läser bara om män också läser”, Uppdrag Gransknings huliganprogram, DR:s program Blachman, Luleå universitets studie om att sexism styr rekryteringen till den svenska it-sektorn och Socialdemokraternas beslut att skynda långsamt med den tredje pappamånaden. Eftersom alla dessa händelser hänger ihop försöker jag ånyo förhålla mig till mannen, det kön jag tillhör.
Jag förhåller mig till att:
2010 polisanmäldes 16 900 sexualbrott. Av dessa utgjordes 40 procent av våldtäkt eller försök till våldtäkt. 98 procent av de misstänkta var män.
2010 polisanmäldes 87 500 misshandelsbrott i Sverige. 85 procent av de misstänkta var män. 60 procent av de drabbade var män.
De här anklagelserna är svåra att försvara sig mot.
Därutöver borde en statlig haverikommission tillsättas. För det behövs en utredning, med åtföljande aktionsplan, som kopplar samman hur flickor danas till flickor och pojkar till pojkar – språket, egenskaperna, leksakerna, sporten – med tonåringars självbild, språk, manöverutrymme för respektive kön, med pappors uttag av föräldraledighet, mäns våld mot kvinnor och andra män, mäns maktdominans i arbetslivet och mäns så kallade manlighet. Dessa yttringar hänger nämligen oavvisligen ihop.
Jag har en mer positiv syn på mäns möjlighet att på ett individuellt plan förhålla sig till maskulina myter. Det finns andra sidor än dem som Pontus Lindh lyfter fram.
Tysta tankar 
15000 i relation till 4 000 000 är ungefär 4 promille.
Något väldigt viktigt att beakta när man håller på och tänker i dessa banor.
Allehanda varianter av personlighetsstörning och allvarlig psykisk störning brukar röra sig om 0,5-1,5 % av populationen.
LikeLike
Bara så att man får lite koll på relationerna.
Illusionen av patriarkatet dimmar bort bakom biologiska förklaringsmodeller.
Varför skulle människan vara befriad från obehagligheter när vi enligt senare forskning verkar härstamma från tidiga lemursläktningar 55 miljoner år bort i historien.
LikeLike
Det är inte alls så svårt att försvara sig mot sådan argumentation. Om man tar statistiken om överfallsvåldtäkter i Oslo, som SD-anhängarna gillar att ta upp, så visade det sig att samtliga gärningsmän hade ett påbrå från MENA-länderna. Om vi kan vara överens om att detta faktum inte är en orsak att skuldbelägga alla Somalier, det vore ju grovt rasistiskt att påstå att Somalier har någon speciellt elak våldtäktskultur, så är det heller inte ok att hitta förklaringen till att de svenska gärningsmännen är just män hos hela manligheten. Är det ena rasistiskt så är det andra sexistiskt. Vill man hitta förklaringar hos hela manligheten för vad knappt 4 promille av i Sverige bosatta män gör, då får man också acceptera att SD-anhängare försöker förklara vad en minoritet somalier gör utifrån någon “somalisk våldtäktskultur”. Man kan inte vara kollektivist bara när det passar ens egna syften.
Under de senaste 50 åren har tusentals svenska medborgare deltagit i FN-tjänst. De har riskerat sin egen säkerhet för att skydda civilbefolkning i konflikter i några av de värsta oroshärdarna och folkmorden vi haft. Nästan alla av dessa har varit män. Vi kan lika gärna extrapolera upp deras altruistiska beteende till alla män och säga att det är en typisk del i manligheten att riskera sitt liv för att skydda svaga. Att nästan inga kvinnor finns bland FN-soldaterna kan vi då använda för kritiska feminitetsstudier, för att dekonstruera kvinnorollen att strunta i skyddsvärda civilbefolkningar långt bort. Samma personer som generaliserar om män för vålds- och sexualbrott skulle säkert protestera mot en sådan analys. Generaliseringar är bara ok när det gynnar ens egna syften.
LikeLike
Vad ska vi säga om formuleringen “mäns så kallade manlighet”?
Jag vet inte vad det är för egenskaper han försöker tillskriva gruppen.
LikeLike
Pontus tror uppenbarligen att han ska få duktighetspoäng och guldstjärnor i boken av sina fröknar Maria Sveland, Sonja Schwarzenberger, Gudrun Schyman och Katrine Kielos (som häromdagen hade inne en helt fantastisk text på DN Kultur om att det är Männen/manligheten som är grundbulten i klimatfrågans problematik). En riktig man som bockar sig, säger de rätta orden och kryper i stoftet över sitt manliga kön. Men han missar att de inte kommer att vilja ha honom – i alla fall kommer de inte att *lyssna* på honom mer för det här, ta emot honom som någon som är värd ett öppet (trovärdigt och jämlikt) samtal.
Och han kommer aldrig att fatta varför många feminister tycker – och säger – att Alex Schulman eller Ozzy Osborne är mycket bättre och häftigare män än han.
(ursäkta den lätta fnysningen, men en sådan text kan bara bemötas genom en viss distansering, och ett försök att visa vad det är som fallit ut ur bilden)
LikeLike
Den där haverikommissionen har redan utrett frågan och avgett sitt beslut.
Delegationerna för jämställdhet i skolan och förskolan tog ställning mot att det är betydelsefullt att rekrytera män till skolan och förskolan (om det inte är en särskild sorts medvetna anti-män).
LikeLike
Självklart, det här är ju Sverige.
Någon sade på BBC häromdagen – i en diskussion diskussion om facebookchefen Sheryl Sandberg och hennes bok om kvinnor i karriären, men också mera allmänt om kvinnor, familj, jobb och dubbelarbete – att ur den gifta (yrkes)kvinnans synvinkel är en man som går hemma och sköter stugan, trädgården, köket och underförstått kanske barnen (pappaledigt nämndes inte direkt, det är nog rätt exotiskt ur brittisk synvinkel) ofta något som känns häftigt i sex månader ungefär. Sedan kommer det att skava mot behovet av en riktigt fungerande rutin hemma, men också mot kvinnans behov av att bottna i sin egen roll. Det är lika svårt för en kvinna att verkligen släppa greppet om hemmascenen – och aväsga sig rätten att kritisera och lägga till rätta – som det är att släppa barnen när de blir vuxna, kanske ännu svårare – och om inte mannen är en riktig överdängare på att få hemmacirkusen att gå runt så blir det snabbt irriterande och personligen nötande. Ungefär: det räcker för fanken, jag gillar inte att se dig gå här hemma och jag vill inte behöva tänka på det när jag är på jobbet, jag trivs inte med ‘et, vet inte varför, men – ut, UT!
Och att säga så innebär ingen underskattning av hur mycket hemmafru/makerollen faktiskt kräver, både i kunnande och i energi. Det innebär inte heller att man säger att kvinnor av naturen måste stå vid spisen, bara att de allra flesta par vill att kvinnan tar hand om det, även när de inte har sofistikerade argument att köra fram i offentligheten för det. Men i Sverige hade hela det resonemanget blivit giftstämplat, i varje led. Dessutom ger ju den hemarbetande rollen för en mediekvinna rika möjligheter att framställa sig som offer, som tillhörig gruppen offer. Det här är ett frågefält där många svenska feminister idag säger en sak men egentligen vill en annan. Man säger att man vill ha velourmän eller post-maskulina män, men egentligen vill man ha en stark och busig kille med hockeyklubba.
LikeLike
Jag har ingen klar bild av vad kvinnor egentligen vill ha och försöker nog närma mig ämnet ännu mer försiktigt än du. Min plan är ganska intuitiv och med ett stänk av kamikazeartad självstolthet. – så här är jag och jag tänker inte ändra mig för att vara till lags.
Samtidigt är det ett återkommande tema på en del feministkritiska (hmmmm – är det ett bra ord) att män som slagit knut på sig själva för att bli älskade ÄNDÅ blir övergivna. Den där snopna ilskan tror jag äter många inifrån och är antagligen en stor anledning till de låsta positionerna i debatten.
Det kan vara så att din tes har sin giltighet – kvinnan vet inte vad hon vill ha…
Jag är inte säker på att förklaringarna ligger på en rationell nivå eller är kommunicerbara…
Detsamma gäller nog den maskulina logiken.
LikeLike
Ja, men notera att jag *inte* säger att “Kvinnor” med stort K – alla kvinnor – har dålig kläm på vad de vill ha. Det är de kvinnor som investerat i att tala för alla kvinnor, och med en ska vi säga nyfeministisk eller halvfeministisk idéskala – jag tänker på. Sedan är min bild att en del av dem mycket väl vet att de snackar dubbelt, men jag tror också att det är svårt att kännas vid detta ifall man vill göra karriär i media idag, med det redan hårda och inlåsta mediekimat vi har idag. Att spela martyr har blivit ett effektivt sätt att försvara sig och slå ut invändningar, eller få dem att framstå som löjliga eller stötande, innan dessa invändningar har riktats mot dig i tryck.
Och det är naturligtvis kvinnor som både har yrkesarbete *och* samtidigt sköter en stor del av de mera husliga sysslorna hemma jag tänker på – jag köper alltså inte att alla dessa miljoner kvinnor – ett par hundra miljoner om man så bara tar USA och Europa – helt enkelt har tvingats, lurats eller tubbats till att göra något de i grunden avskyr.
LikeLike
“Jag är inte säker på att förklaringarna ligger på en rationell nivå eller är kommunicerbara…”
Om kvinnors (och mäns) val av partner vore rationellt skulle man slippa mycket lidande. Många handlingar vi har är “beslutade” innan vi ens är medvetna om dem. Att bli kär, är en av de handlingar vi har minst medveten kontroll över. Ytterst få som börjar skriva upp en + och – lista och utifrån den bestämmer sig för att kära ner sig. Det finns biologiska fördelar för hon att bli kär i en resursstark agerande man. Det finns fördelar för honom att bli kär i en lagom kurvig frisk kvinna. Ibland slår det helt över som när flera kvinnlöiga fångvaktare fattar tycke för en gängledare i fängelset och får barn med honom. eller när Breivik och Knutbypastorn får kärleksbrev. Tror inte Svarta änkan på Hinseberg får lika många brev.
Jag har märkt att många socialkonstruktivister verkar ha svårt att hantera sina biologiska handlingar och val. “Jag blir bara arg” eller “Jag blir väl kär i vem jag vill”. Därmed blir de också slavar under biologin. Mer än de som förstår var känslorna kommer ifrån och kan köra över dem. Två typer av män verkar dras till feministiska miljöer. Dels de mjuka som tror på snacket om dekonstruerad maskulinitet. De lär bli besvikna. Dels “vita riddare” som drar sin lans för kvinnorna och inte tvekar att använda härskartekniker och hat för att sätta dit “andra onda karlar”. I kombination med offerkoftamentaliteten hos en del kvinnliga feminister får det mig att tänka på 1800-talets könsroller.
LikeLike
Jag försöker verkligen undvika att vara ironisk och nedlåtande mot Pontus & Co, men det är något i den självbelåtna tonen som irriterar mig.
Kanske påminner det om något?
Kan det vara skolans anspråk på att företräda de goda krafterna?
LikeLike
https://twitter.com/andreasnurbo/status/327144607064403968
LikeLike
Det känns verkligen att det är en hållning som slår knut på sig själv – du snuddade också vid de orden. Även om han rent personligen nog är ärlig så känns texten väldigt styrd av de slutsatser han vill komma fram till.
Det påminner för mig litet om Richard Hoberts “Spring för livet” -en film som säkert försökte säga något om 90-talets främlingsfientlighet och flyktingpolitiska konflikter, men där storyn och människorna,fastnade i en förödande, klossigt självgod hållning å det svenska “hyggliga samhälles” vägnar, som den ville försvara och uppdatera.
LikeLike
Hobert… Nu var du verkligen inte snäll!
Men rolig.
LikeLike
“Run for your life but not for this movie” skrev en nordamerikan (tror jag) om den filmen på oumbärliga filmsajten IMDB. 😉
LikeLike
Boxen med de sju dödssynderna – julklappen från helvetet….
LikeLike
Jag föredrar Karin Boyes version.
LikeLike
http://www.karinboye.se/verk/dikter/dikter/de-sju-dodssynderna.shtml
De sju dödssynderna
Fragment ur en kantat
Scen: Inför Guds tron
INLEDNING
Kör I
Hur länge än, hur länge än, hur länge än?
Förinta oss!
Förinta oss!
Kör II
En liten tid, en liten tid, en liten tid!
Förbarma dig!
Förbarma dig!
Åklagaren (recitativ)
Det är tid att tala. Det är sannerligen tid att tala.
Kör II
Förbarma dig!
Kör I
Förinta oss!
Åklagaren (recitativ)
Ur mörkret stiger jag fram för din tron,
jag, Åklagaren.
Från släkte till släkte sparade vi vår dårskaps hopp.
Som ett nyss avlat barn ligger gömt och knappt är till,
så låg du gömd i vårt inre, du stora dårskap.
Från släkte till släkte var vi redo att förneka vad vi hörde
och såg.
Vem vill vara det onda? Vem vill vara vad människan i
verkligheten är?
Från släkte till släkte var vi ingenting annat än vår hemliga
dårskap,
vår ofödde.
O Herre, vad du gränsar nära till det som inte finns!
Men se till oss! Vi härdar inte ut längre.
Förinta det onda, som inte gitter neka till sig själv.
Förinta vår dårskaps dröm, som inte orkar göra sig verklig.
Förinta oss.
Kör I
Hur länge än, hur länge än, hur länge än!
Förinta oss!
Förinta oss!
Kör I
Vi är din skara,
som du svek, Herre.
Förtrösta! bjöd du —
och det blev värre.
Ur ondskans dimmor
steg ingen ljusning,
ur tordönet
ingen sakta susning.
Vi skalv i öknen
övergivna
med hårda bud
i sten skrivna.
De blev oss bröd,
de blev oss vatten.
Men kring vår fromhet
teg natten.
Vi drog längs vägarna,
gudsslagna
budbärare
i eld tvagna.
Dom och soning,
så bjöd rösten.
Och domen sannades,
men aldrig trösten.
Vi sjöng i markerna
i jubel vända
mot nya stjärnor
till tecken tända.
O dröm, o hopp,
vad du flöt rikligt.
O löftens löfte,
så stort och svikligt.
En bön, en enda
återstår oss:
slå ännu hårdare,
du som slår oss!
Vik samman rummet
och släck tiden,
förgör allt
och skapa friden!
Hur länge än, hur länge än, hur länge än?
Förinta oss!
Förinta oss!
Solo (ur Kör I)
Vi vet, att de bittra ödena
kom inte till oss först.
Vem säger i floden av lidande:
vårt är störst!
Mot pestens tider och hungerns år
och mödrarnas skri
i prisgivna städer —
vad väger vi!
Vi var väl vana att ställa djärvare krav,
men anade nog, att av nåd var det goda livet gav.
De döda vet, där de vilar i frid,
hur mycket hjärtat tål. — — —
Men vi förtvivlar om människan
och människans mål.
Vi trodde att sanning segrade
av egen kraft.
Men starkare lockar lögnernas
hetsande saft.
De druckna själarna stympar sig
för avguden Stat,
och tillit drunknar i misstro
och kärlek i hat.
Så är vi det spån som spilldes,
den hammare som brast.
Kom, sopa din smedja tom och ren
med raka och kvast!
Tänd ässjan på nytt till skapelse
som inte är vi!
En glimt var din ande i människan,
en glimt — och förbi.
Kör I
Förinta oss!
Förinta oss!
Kör II
En liten tid, en liten tid, en liten tid!
Förbarma dig!
Förbarma dig!
Det får inte sluta så
grymt oförsonat.
Inte så länge på jorden än
liv blev skonat.
Skänk ännu en kort frist
åt världens hjul till att vända sig!
Så mörk som natten står
kanske ett ny kan tända sig.
Är detta ännu förmätet sagt,
så glöm alla orden,
men låt oss tiga och tåla oss fram
som gräs tätt vid jorden.
För djup skam såg vi,
för meningslöst lidande.
Vi levde ju bara av väntan —
låt oss få dö bidande!
Förbarma dig!
Förbarma dig!
Ensam röst (ur Kör II)
Makrokosmos’ herre,
mikrokosmos’ herre,
du som spränger alla mått,
större och smärre,
du vet ensam
hur mått och tal bedrar,
du vet att livet är
vad livet alltid var.
Den som går över slagfält
och hör jämmerskrina,
alltsom han ser och hör,
växer hans pina.
Men ingen summa finns att få
av världens bekymmer:
han bara långsamt närmar sig
vad e n själ rymmer.
Ingen summa är världens liv,
men själars väg fram,
inget mål i sikte,
men segrar i klarsynt skam.
Du ler åt våra siffror och tal.
Låt jordens skärseld brinna!
Låt oss behålla allt allt
för glädjen att övervinna!
Kör I (bortdöende) Kör II (bortdöende)
Förinta oss! Förbarma dig!
Förinta oss! Förbarma dig!
LikeLike