Jag läser Ingemar Gens artikel ”Den fria leken är nästan fånigt hyllad” i Svenska dagbladet och studsar till inför den hårda tonen i kommentarerna. Går det att förstå de hatiska reaktionerna som något annat än antifeministiska stridsrop? Det är en underlig text som kräver en del förtydliganden.
Rubriken utgår ifrån att det finns en gemensam förståelse för vad som är ”fri lek” och att en icke definierad grupp hyllar denna. Jag menar att Gens gör det lätt för sig genom att konstruera en nidbild och därefter polemisera mot den.
De flesta debattörer är nog medvetna om att talet om frihet alltid går att problematisera. Vuxna och barn är i någon mening fångade av sin tid och vår kulturs värderingar. Även de intellektuella som skryter över sin ”medvetenhet” riskerar att göra sig löjliga om de på allvar menar sig vara friare än andra.
Samtidigt vore det fel att beskriva människans handlingar som förutbestämda och i någon mening väljer de flesta av oss att leva våra liv som om vi verkligen vore fria att träffa självständiga val. Vi vill gärna se oss som kompetenta aktörer och detta synsätt ställer krav på hur vi bemöter omvärlden. Om vi reducerar barnen till ”objekt för uppfostran” blir det svårt att samtidigt tala om delaktighet och barnperspektiv. Frihet forsätter att vara livets största utmaning.
Det andra nyckelordet är lek. Vilka teorier lutar sig Gens mot när det gäller lek? I skolan ser många lärare lek som i första hand avkoppling – något barnen behöver för att orka med de viktiga lektionerna.
I svensk förskoleforskning har Ingrid Pramling Samuelsson dominerat debatten . Hon har lyckats skapa gehör för lekens pedagogiska möjligheter och idag är det inte kontroversiellt att beskriva lärandet i leken. Pedagogerna tilldelas en viktig roll för att synliggöra vilka kunskaper det är som barnen erövrar i den nyttiga leken.
Birgitta Knutsdotter Olofsson har ett mer barnnära perspektiv och betonar lekens sociala kvaliteter. Här utvecklas samförstånd, ömsesidighet och turtagning som både utgör lekens fundament och mål. Leken är en del av barnens arbete för att hitta sig själv och lekreglerna definierar den som god och trevlig.
De här lekteorierna menar jag är otillräckliga och banaliserar lekens djupare natur. Huizingas beskriver människan som en lekande varelse och då kan vi inte begränsa leken till de aktiviteter som är nyttiga. Leken är större än så. Lek är mer än träning av färdigheter. Lek är mycket mer än anpassning till rådande strukturer.
Hjärnforskaren Matti Bergström lyfter fram lekens mörka sidor och jag är rädd att hans teorier inte passar in i genuspedagogikens världsbild. Eftersom barnens (i första hand pojkarnas) beteenden definieras som problematiska gäller det att träna bort dem utan att de förtryckande metoderna blir alltför uppenbara. I klassisk behavioristisk anda belönar och bestraffar pedagogerna önskvärda mönster. Så skapas ”den nya människan” med urgamla metoder.
Gens påstår att de ”nästan fåniga hyllningarna” till den fria leken beror på att pedagogerna är lata och han får oväntat medhåll från Knutsdotter Olofsson.
Jag saknar en sammanhängande teori om hur Gens ser på lekens betydelse för barns utveckling. Genuspedagogiken har problem med barnens val och det går att urskilja två traditioner med olika angreppssätt.
Den starkaste grenen är en kompensatorisk idé om att belöna könsöverskridande val. Pojkar som leker med dockor dokumenteras och blir en form av troféer för pedagoger som gärna vill bevisa att könsroller är något inlärt och därmed möjliga att förändra. En del barn väljer att spela med i spektaklet. Vi behåller alltså det könskodade leksaksutbudet men arbetar aktivt för att motarbeta konventionella val. En ny normativitet är svår att undgå. Mjuke Alfons och tuffa Pippi är de nya förebilderna.
Den andra hållningen är mer radikal och tror sig kunna skapa en könsneutral miljö genom att ta bort alla leksaker som skulle kunna kategoriseras utifrån kön. Barnen tvingas då hitta på nya lekar och förskolan blir en god utopi medan de onda stereotypierna frodas i samhället utanför förskolans väggar. Problemet är att hemmets och populärkulturens värderingar ständigt hotar att störa den ideala tillvaron. Personalen tvingas in i en defensiv hållning – men kan å andra sidan trösta sig med att tillhöra ”de goda”.
Jag är bekymrad över Gens och genuspedagogernas ovilja att se sin del av problemet. Om pedagogerna inte själva bryter mot traditionella mönster finns det en uppenbar risk att barnen reproducerar stereotypier.
Min tes är att personalgruppens könssammansättning är betydelsefull för hur pedagogerna bemöter och inspirerar barnen lekar. Idag vet pojkarna mycket väl vilka lekar som är accepterade och de väljer ofta att leka så långt bort från pedagogerna som möjligt. Jag beskriver detta som en form av instinktivt självförsvar.
Ingemar Gens tycks se det som en inträning i maskulinitet – jag menar att det är ett desperat försök att smita från kontrollsamhällets allt mer påträngande tentakler.
Tysta tankar 
Bildning och uppfostran är en självklar del av civilvisering och kultivering.
Problemet med genusdiskursen är att man påstår sig veta hur män och kvinnor skall vara och agera på partnervalsarenan.
Fast dom i grunden inte har en aning. Det finns lika många sanningar som det finns individer.
Endast framtiden har svaret.
LikeLike
AW, bra det finns lika många sanningar som det finns individer. Jag ser bara att visst tokstolleri upprepar sig.
LikeLike
Bra analys och slutsats Mats.
Personligen har jag alltid varit skeptisk till social ingenjörskonst oavsett om den haft politiska förtecken eller i detta fall någon formen av socialantroposofisk karaktär i genusvetenskapens namn.
Och hur mycket vi än vill förändra beteenden så utgår det från männsikans fri vilja att komma ut från komfortzonen. Och jag tvivlar att barn har en sådan utvecklad hjärna att den just gör sådana val.
Du säger att det blir isolerade öar om förskolan just beter sig som du skriver. Att barnet får problem hemma för att inte säga bland ungarna i kvarteret de leker utanför “genusidyllen” på förskolan.
Vad resultatet av en sådan kluvenhet kan vara kan man bara ana.
LikeLike
Jag tror inte ens att förskolorna lyckas etablera de här öarna. Konflikten mellan att vilja forma barnen och en romantisk syn på barnets fria val blir nog alltför svår att bemästra. Det som jag försöker beskriva på en teoretisk nivå riskerar att bli vardagliga förtretligheter och pedagogisk ängslighet:
– Vad får jag göra?
LikeLike
Jo, dessa ängsligheter har väl att göra med människors dåliga självkänsla och ängslan att komma utanför bekvämlighetszonen. Det kostar på att ha en uppfattning på tvärs.
LikeLike
Tack för en mer nyanserad kritik av Gens artikel. Det enda som är ledsamt är att inte fler uppmärksammar de uppenbara bristerna i Gens resonemang. Du ser fler brister än jag ser, men man måste vara naiv om man missar allihopa, som de aggressiva bloggarna verkar göra. Den enda förklaring till antifeministernas agerande är att de inser hur stort inflytande Gens har över hela det skolpolitiska etablissemanget, och att de läser Gens artikel som den politiska inlaga som den faktiskt är. Det gör deras kritik förklarlig men knappast försvarbar.
LikeLike
Jag är extremt trött på den här polariseringen och försöker undvika att bli sönderkramad av antifeminister när jag kritiserar de motsägelsefulla teorierna inom genusvetenskapen.
Samtidigt handlar det, just som du säger, om makt och pengar. Staten investerar 1,4 miljarder i jämställdhetsarbete under tre år och jag är nyfiken på hur riksrevisionsverket kommer att granska dessa ansträngningar.
Vilka antaganden lutar man sig mot? Vilka är de förväntade resultaten?
Inom mitt fält har staten gjort det lätt för sig. Könsbalans inom läraryrket är ingen politisk fråga och ambitioner saknas att förbättra “problemet” (som inte är något problem)
LikeLike
Jag håller med dig fram till sista meningen.
“Könsbalans inom läraryrket är ingen politisk fråga och ambitioner saknas att förbättra ”problemet” (som inte är något problem).”
Nu förstår jag inte riktigt vad du menar. Menar du att det inte är ett problem att så få män söker sig till förskola/skola/gymnasium? Jag ser det som ett ganska stort problem av många skäl, men framförallt därför att det ger en viktig förklaring till varför inte pojkarnas problem med skolan tas på allvar.
Eller menar du att problemet är det genus-teoretiska perspektivet som lagts på skolan?
LikeLike
Jag har tidigare kritiserat DEJA för att osynliggöra frågan av ideologiska skäl:
https://lumaol.wordpress.com/2011/03/31/var-det-sa-smart-att-kritisera-anna-ekstrom/
Usch, så mycket jag har skrivit i frågan!
LikeLike
Jag citerar mig själv:
Det finns två argument för att inta en aktivt passiv hållning:
1) Eftersom männen är så få riskerar de att stereotypiseras
2) Eftersom det inte är någon skillnad mellan män och kvinnor spelar det ingen roll vilket kön pedagogen har.
LikeLike
Point taken 🙂
LikeLike
Mats, har för mig att det inte finns någon Riksrevison längre.
LikeLike
Suck!
Tack!
Jag anar att du har full koll!
LikeLike
Utan att dykt ner i vem som har ansvaret har jag för mig att det är Skolinspektionen som ska granska de kommunal förskolorna och kommunernas tillsyn av de fristående förskolorna.
Kommunen ska i sin tur granska de fristående eftersom det är de som givit tillståndet att driva dem. Enda undantaget är kapitel 6 om kränkning, den ska utövas av Skolinspektionen.
Och ev tvister om myndighetens beslut kommer att valsa i domstolarna. Så det blir lite tuffare än den gamla förvaltningsrevisonen som var rätt tandlös.
LikeLike
Riksrevisionen ska väl granska även regeringens arbete? Fast det kanske är den svaga punkten? Ahlenius ville stå fri i förhållande till regeringen och det gick inte så bra…
Jag citerar från NE:
Riksrevisionen, RR, Stockholm, central myndighet med uppgift att granska den statliga verksamheten och därigenom medverka till god resursanvändning och en effektiv förvaltning i staten. Riksrevisionen bildades 2003 då den ersatte Riksrevisionsverket och Riksdagens revisorer.
LikeLike
Jo, men Mats det ären himla skillande att hålla reda på nivåerna. Det var väl väldigt tydligt i det senaste omvalet i väster.
LikeLike
Pingback: Det är lite dimmigt just nu… « Tysta tankar
Pingback: Nya numret av Pedagogiska magasinet är här « Tysta tankar
Pingback: Fri lek och genuspedagogik | Skalmans Lekrum