Igår var det 40 år sedan The white album släpptes och jag har inga problem med att komma ihåg den förundrade känslan på festerna när vi samlades runt Philipsgrammofonen med högtalare i det löstagbara locket. Banala trallvänliga sånger och vildsinta experiment blandades på en dubbelLP. Tänka sig en dubbel LP!
Mårten Ljungberg uppmärksammar jubileet och jag inser att mina bilder från hur det gick till vid inspelningen är helt främmande från verkligheten.
Förutom McCartneys allt vanligare översittarattityd och Lennons accelererande drogmissbruk – nu var heroin med i bilden – var en av de största konfliktorsakerna Yoko Onos ständiga och, av alla utom Lennon, ovälkomna närvaro i studion. (Ett år senare skulle hon flytta in sin berömda säng i studion.) Stämningen upplevdes till och med så pressande att många i produktionsteamet i olika omgångar lämnade arbetet.
Ändå framstår många av sångerna som tidlösa mästerverk och jag frestas att be grannen komma över med gitarren och sångbok för att spela igenom skivan.