Jag sneglar på Jacques Werups bok Medan jag levde och är lite sur över att den redan är slut. Ni vet den där rastlösa tomheten som gör att att det är svårt att ta sig för något nyttigt. DN

Boken är på ett plan berättelsen om en obotlig egocentrikers resa mot ödmjukhet. Det är särskilt ett kapitel som dröjer sig kvar.

På sidan 289 berättar författaren om hur han äter middag med sin fru och dotter i en liten fransk stad. Efter middagen leker barnet på torget och plötsligt är hon försvunnen. Efter några skräckfyllda minuter återfinner de henne i famnen på en tiggare.

“Då blev jag en vuxen man”

Jag gjorde samma känslomässiga resa på en strand i Spanien. En gång räcker. Budskapet om livets allvar är mottaget.

Svd