Vår nye högskole- och forskningsminister Tobias Krantz säger sig vilja prioritera kvalitet framför kvantitet. Jag menar att det är en  naiv dikotomisering av ett allvarligt ämne. För att säga det enkelt: UTAN BAS INGEN TOPP!

svd, 2, 3, DN, 2, 3, 4

För mig som arbetar med lärarutbildning  som är en s.k. akademisk professionsutbildning är problemet av  handfast natur.

• Jag vet att 500 studenter har sökt till vårt huvudämne och åldersspår som har 300 utbildningsplatser. Här sker den första sorteringen
• Jag vet att många av de blivande lärarna kommer från hem utan studietraditioner och att de behöver mycket stöd under de inledande terminerna.
• Jag vet att en del av dem som avbryter sina studier skulle ha kunnat bli utmärkta lärare
• Jag vet att barn, föräldrar, kommuner behöver kompetenta och engagerade lärare

Å andra sidan finns det saker som jag inte har en aning om

• Jag vet inte hur många som kommer att fortsätsätta sina studier på masternivå, men gissar på fem?
• Jag vet inte hur många som kommer att antas till forskarutbildning, men gissar på en?
• Jag vet inte hur många som kommer att förnya tänkandet kring läraryrket genom att skriva en banbrytande avhandling, men gissar på en vart tionde år?

När nu Tobias Krantz säger sig vilja prioritera kvalitet och en satsning på eliten är jag en smula orolig för att han har tagit ställning emot kvalitet i grundutbildningen och låtit sig förföras av forskningsromantiska tongångar.

Kanske behöver vi en särskild minister som intresserar sig för akademiska professionsutbildningar