Nu läser jag Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare med uppspärrade ögon. Det är ingen vacker bild av svenskt rättsväsende och den största skammen menar jag vilar på försvarsadvokat Borgström, som tycks ha svikit sin klient på alla plan.
https://twitter.com/sturebergwall/status/232437209712693248
Mattias Göransson och Thomas Olsson i Nyhetsmorgon. Helt omistligt.
https://twitter.com/sturebergwall/status/232056487151804416
De svar han ger i sin bok tecknar en sorglig bild av det svenska rättsväsendet. Missgreppen från de huvudansvariga – polisutredaren Seppo Penttinen, åklagaren Christer van der Kwast, terapeuten Birgitta Ståhle, advokaten Claes Borgström och psykologiprofessor Sven Åke Christansson – är delvis redan kända, både genom de dokumentärer Hannes Råstam gjorde för SVT och den stora mängd journalistik andra har producerat.
I korthet förteg och ignorerade de det som talade för Quicks oskuld, och lyfte fram det som talade för motsatsen. Kvintetten visar sig dessutom vara i oroväckande gott sällskap: från de läkare på landets främsta rättspsykiatriska klinik som bar vårdansvaret för den självutnämnde ”seriemördaren”, till de domare och nämndemän som trots alla varningssignaler valde att lita blint på utredarna. Ett antal rutinerade poliser vid Rikskriminalen som tidigt kom fram till Quicks oskuld valde tystnaden i stället för att stöta sig med sina överordnade. Professorn i rättsmedicin Anders Eriksson friserade utlåtanden i stället för att redovisa objektiva fynd. Och så fortsätter det.
Från DN
Tysta tankar 