Min arbetsplats har fint besök från den kanadansiska provinsen Ontario. Detta är värt att betona eftersom Kanada är ett land med högt regionalt självstyre. Jag lite sentimental och vill gärna berätta en sedelärande historia om utbildning och politik

Under slutet av 90-talet brevväxlade jag med en lärare från Toronto. Hon skickade en tröja vars provocerande budskap väckte munterhet eller generad tystnad i Sverige.

Jag ger en bakgrund.

Kanada är uppdelat i provinser. Under lång tid hade dessa fått sköta sig själv och på många skolor utvecklades starka lokala kulturer med föräldra- och barninflytande över undervisning och innehåll. Lärarna hade stor frihet att planera undervisningen och följden var att läraryrket hade hög status.

Professionalisering innebär att ta ansvar för helheten.

Under slutet av 90-talet skedde en dramatisk omsvängning. En konservativ regering upptäckte att det var stora skilllnader mellan regionerna och en nationell uppstramning inleddes. I Ontario sammanföll dessa förändringar med en förändring av läraravtalet och följden blev en dramatisk uppgörelse mellan fack och arbetsgivare 1999. Striden handlade delvis om arbetsvillkor, men jag är imponerad av att lärarna i Toronto även demonstrerade för rätten att forma undervisningen utifrån sina erfarenheter och barnens behov.

Resultatet blev ett svidande nederlag för lärarna och nu bevittnar vi en detaljstyrd undervisning som lämnar ytterst litet utrymme för självständigt tänkande. Kursplanerna är nedlusade med mål och testerna i 3:rd och 6:th grade är ökända för sina styrande och demoraliserande effekter. Inga erfarna lärare vill jobba med dessa årskurser (eftersom resultatet tolkas som en betygssättning av lärarna) och följden blir att de mest oerfarna får ta hand om undervisningen.

Spåren förskräcker och de som fortfarande tror att detaljerade kursplaner och täta kontroller löser skolans problem borde åka över till Kanada.

Helst med enkel biljett.